Om den militära ockupationens tumskruvar någonsin lossats i det av Indien kontrollerade Kashmir, så har de nu dragits åt igen. Sedan indisk militär dödat en av rebellernas ledare i ett luftangrepp som stack husen i ett helt område i brand, kombinerat med en intensifiering av militärens nätverk av vägspärrar, stängde de dessutom av mobilnätet och internet för att kväva varje försök att låta sorg få komma till kollektivt uttryck. Ledaren, som betraktats som en fruktad terrorist, begravdes i all hast på okänd ort för att beröva honom det mäktiga farväl som väntar varje fallen rebell i landet. Den småsinta vägran att ge sorgen offentligt utrymme har sitt ursprung i det utbredda lidande som bottnar i Indiens lika utdragna som meningslösa försök att undertrycka den djupt rotade avskyn mot dess styre i Kashmir.

Jag skriver om ett systematiskt förtryck som manifesterar sig självt som ett totalitärt system. Det kombinerar de värsta strategierna av kejserlig underkuvning, Stasiövervakning, medeltida tortyr och Goebbels-propaganda för att få till ett styre präglat av total kontroll. Ett styre som tjänar det dubbla syftet att dels hålla kvar Indien i dess demokratiska illusion, hålla den upproriska befolkningen i Kashmir i schack. Medan den förra ambitionen i det stora hela har förblivit framgångsrik har den senare från första stund varit en dödfödd kampanj. Medan den indiska staten envisas med att straffa kashmirerna för deras hävdande av sin nedärvda rätt till självständighet, tycks indierna själva undantagslöst utvinna en sadomasochistisk njutning varje natt ur denna kejserliga fabel. Jag säger “natt” eftersom den indiska televisionens nyheter stänger butiken först sedan de skrikit sig lomhörda om för– och nackdelarna med en viss sorts härskarteknik i Kashmir. Ta till exempel mordet på denne Riyaz Naikoo, en före detta skollärare som var ledare för Kashmirs största rebellgrupp och vördades djupt av lokalbefolkningen för sin lugna framtoning. Alla mediekanaler hyllade militären samtidigt som att de utan att ifrågasätta fakta, höll fast vid den officiella versionen att Naikoo var en ”Pakistansponsrad terrorist som plundrade bönderna för att finansiera sin egen grupp”. Om vi bortser från motsägelsen i detta påstående kan man ifrågasätta varför hela Kashmir i så fall, mitt under en pandemi, måste hållas i nyhetsskugga i efterdyningarna av hans död.

I kashmirernas ögon är detta bara en fortsättning på sekler av förtryck under främmande styre. De tidigare despoterna förhandlade till sig kashmirerna från Brittiska imperiet i mitten av 1800-talet, i utbyte mot pengar och en årlig tribut av getter. De sänkte hela båtlaster med utmärglade offer samtidigt som de fyllde sina kistor med guld genom ett utstuderat system av obetalt arbete. Det är detta erkännande av en hänsynslös dynasti som Indien grundar sina lagliga anspråk på när det gäller Kashmir. För att ge anspråk av en mytisk dimension, ett öde som går att ta på, har området utnämnts till hinduismens vagga, vilken oundvikligen gör det till en integrerad del av ett hinduiskt Indien. Enligt ett sådant tankemönster står varje kashmir inför valet att lovsjunga Indiens storhet eller se sig om efter en omärkt grav. Varje form av avvikande mening – fökroppsligad eller spelad, stämplas som sjuklig och kriminell.

All erfarenhet visar att kriminaliseringen av protester och motstånd i Kashmir har fått helt oavsiktliga konsekvenser. Kashmirs röstlösa minne av lidande och missnöje har levt vidare från generation till generation, och varje ny årskull som fått känna på den indiska stövelklacken har sett det som sin livsuppgift att uppnå Azadi, kashmirernas slagord för befrielse. För att kunna existera har politiken knuten till Azadi sedan länge övergett stelbenta organisatoriska strukturer eller byråkrati. Azadi är i Kashmir en otyglad, utspridd kraft som sällan kommer till uttryck i den synliga världen. Azadi fyller kashmirerna och svämmar över i avståndet mellan dem, likt ett okuvligt hopp. Det finns i babblet hos skolbarn, i mormödrarnas och barnbarnens dagliga minnen, i unga mäns planlösa promenader och i de brännande motsägelsefullheternas melankoliska geografi. Att utplåna Azadi i Kashmir, om så genom att förvandla området till en glömskans krater genom en nukelär förintelse – vilket Indien har kapacitet till – låter sig inte göras. Förmodligen är det Azadis och Kashmirs outgrundliga natur som fått indierna att så länge det går göra livet så surt som möjligt för kashmirerna.

Eländet utlokaliseras med hjälp av en sedan Indiens maktövertagande i Kashmir 1947 strategiskt utvecklad struktur av rörlig och banal militär bekämpning av det inhemska motståndet, för att spä ut den starka sociala solidaritet som råder i Kashmir. Ett nyckelelement i denna struktur är massövervakning, såväl fysisk som digital. Det säger sig självt att detta gytter av inkräktande åtgärder saknar varje form av laglig transparens. Som kashmir kan man när och var som helst bli måltavla för Indiens övervakarstat. Det har lett till ett ängsligt tillstånd av självcensur i samhället, en stark ängslan upprätthållen med hjälp av sofistikerad övervakningsteknik. Så fort kashmirer visar tendenser att försöka undvika den digitala kontrollen skickar den indiska staten en patrull som tränger in i hemmen och kroppsvisiterar dem på jakt efter, vad annars, Azadi. Mitt i all denna avsiktligt hetsande kollektiva misstro tycks kashmirerna inte desto mindre ha stärkt de sociala banden, vilket blir särskilt tydligt i kristider. Oavsett om det gäller att klara sig undan militära räder eller ekonomisk misär orsakad av pågående pandemi hittar folk alltid stöd hos varandra för att kunna ta sig igenom krisen.

I ett försök att undergräva solidariteten har Indien börjat utbilda “infödda informatörer” i stor skala. Förutom att bemyndigas med repressiv auktoritet som alltid kan försvagas har dessa informatörer en mer tärande funktion, nämligen självbestraffning, som den indiska staten sedan projicerar som något slags djup inre insikt. En insikt som sedan i sin tur bidrar till att normalisera förtrycket.

Det är numera en väletablerad sanning att sjukdomar som smittkoppor var nyckeln till nybyggarkolonialismens framgångar, inte minst i Amerika. Då de infödda saknade immunitet mot de smittämnen som européerna bar med sig över oceanen dog upp till nittio procent av dem i vissa samhällen. Kanske var det detta som inspirerade indierna att bakom coronapandemins dimridåer initiera främmande bosättningar i Kashmir. Mitt under pandemin ändrades nämligen lagkraven för att köpa mark och erhålla permanent medborgarskap, för att underlätta för indier att bosätta sig i området. En kort tid efter att lagändringarna kungjorts varnades kashmirerna av den lokala polisen för att så mycket som knysta ett ord av kritik.

De förväntades visa tacksamhet gentemot den stundande invasionen av potentiella indiska bosättare, som mer än hundrafalt överträffar dem i antal. Dessa förändringar uppmuntrar även till systematiskt maktmissbruk hos den indiska militären, vars medlemmar ges löften om ”helig hinduisk mark” i utbyte mot att de fortsätter hålla de inföddas protester i schack.

En komiskt krigshetsande kör av röster har börjat höras från det indiska medieetablissemanget och indiska politiska kretsar om att deras armé nu är mogen att annektera de Pakistankontrollerade områdena av Kashmir, vilket lett till att de olika kanalerna utvidgat väderleksrapporterna till att även omfatta dessa. Bortsett från missen att dessa tillämpningar av imperialism och meteorologi överlappar varandra, utraderar dessa expansionistiska proklamationer villigt det motstånd som områdena bjudit genom historien för att slippa utländsk, företrädesvis indisk kontroll under mitten av 1900-talet. Invånarna här omfattar människor som med knapp nöd undkom döden när anhängarna av Rashtriya Swayamsevak Sangh, en fanatisk hinduistisk paramilitär organisation, vars politiska gren nu regerar i Indien, anslöt sig till en kampanj ledd av Kashmirs tidigare despot, om etnisk rensning mot muslimer 1947. Områdena rymmer också samhällen som lagts i ruiner av indisk artilleribeskjutning som ett led i de ständigt pågående militära fientligheterna mellan New Delhi och Islamabad. Med tanke på dessa samhällens sorgliga förhållande till den pakistanska staten vore varje förväntan på att de skulle välkomna en indisk invasion med öppna armar lika förolämpande löjlig som illusionen att Irans befolkning skulle jubla över en amerikansk ockupation. Med fullt fog talar vi om den oro som internets syntetvärld fört med sig i vår vardag.

Det behavioristiska våld som den digitala loopen påtvingat oss har slungat mänskligheten in i ett aldrig tidigare skådat tillstånd av rädsla. Kashmirerna är emellertid gjorda för att känna denna rädsla utanför loopen – snarare än innanför den. De ständiga kommunikationssammanbrotten, en vanligt förekommande bestraffningsåtgärd från den indiska staten som på intet vis mattats under pandemin, gör det omöjligt för befolkningen att ens kunna ringa efter något så akut som en ambulans. Det ständiga hotet att kontakten med vänner och familj ska klippas har fått en härva av onda föraningar att rota sig i folks medvetande, djupare än något digitalt gödningsmedel skulle kunna åstadkomma. Kashmirerna straffas även för att ha ifrågasatt de metanarrativ som Indiens kejserliga agenter legat bakom. Journalism, författande och varje annan form av intellektuell aktivitet bemöts med vidlyftiga anklagelser om stöd av terrorism, trots att det vid en militär ockupation inte är svårt att se pistolpipan som döljer terror i sitt lopp. Dessa lättsinniga anklagelser demonstrerar en existentiell rädsla som metropolen känner in i märgen den dag då kejsardömet börjar skriva tillbaka.

Medan världen följer läkarnas och vetenskapsmännens goda råd i kampen mot vår generations pandemi, är de officiella reaktionerna i Kashmir planerade och ledda av karriärbyråkrater vars enda kvalifikation är en orubblig lojalitet med Indiens järnnäve. Läkare varnas samtidigt från att lufta sina funderingar i media. Byråkratisk suveränitet och Stalinterrorns vitala bidrag, har alltid haft som sitt unika syfte att uppnå fullkomlig och obestridlig kontroll. Utöver de ständiga militära avspärrningarna kan de ändlösa vittnesmålen om militär brutalitet gentemot dem som vågade sig bort från sina hem få en att undra om den indiska statens anticoronavirusstrategi i Kashmir har att göra med omsorg om människors liv, eller är ett uttryck för fascistisk effektivitet. En undran förstärkt av det faktum att det på fjorton kashmirer går en indisk soldat med uppgiften att kontrollera dem medan det går 1 400 kashmirer på varje läkare som är där för att ge dem vård.

I detta påfrestande krig mellan de levande och de tveksamt levande, klamrar sig världen, Kashmir inräknat, fast vid hoppet om bot och tillfrisknande. Virussjukdomen kommer till slut att försvinna, men för kashmirerna kommer den indiska statens iscensättning av ständigt nya pandemier inte att mattas och inte heller den outsläckliga törsten efter Azadi.

När världen jublar som i Oran, i Camus roman Pesten, kommer pandemin av utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, sexuellt våld, påtvingade försvinnanden, plundrade byar, hus jämnade med marken, förnedrande vägspärrar, perforerade hornhinnor, blåslagen hud och godtyckliga arresteringar bara att öka i styrka i Kashmir och fortsätta att kräva kashmirernas kött och blod jämte deras ockupanters själar, som teoretikern Fanon skulle ha sagt.