”En resa till helvetet i Belarus – häktet Akrestsina i Minsk”

De leder mig genom en betongkorridor: ett grått golv, längs väggar som nertill är målade med blänkande oljefärg i en motbjudande grönaktig ton. Mer än så ser jag inte: egentligen leder de mig inte, de snarare släpar mig framåt, efter att ha vridit bak min vänsterarm och tryckt mitt huvud mot marken. Den högra armen har de också beordrat mig att hålla bakom ryggen, och i min högerhand kramar jag om en plastpåse med ett par saker som hänger och dinglar mot skinkorna – detta är allt som jag har kvar av den andra världen, där jag ännu för 12 timmar sedan var en 47-årig trebarnsfar och redaktör för den mest populära belarusiska tidskriften. ”Mot väggen! Händerna bakom ryggen!” En tjugo centimeter lång nyckel gnisslar i låset. ”In i cellen, din frihetskämpe.” Cellen möter mig med en rutten och kvävande, koncentrerad lukt av urin och avföring. Du dyker in i detta som vore det vattnet i ditt nya liv.

Det vita ljuset
Ett vitt, skarpt och skärande ljus slår emot dig inte bara uppifrån, utan även från två lampor på sidan. Jag ser mig omkring, förblindad efter halvmörkret i korridoren. Britsar i två våningar, varken madrasser eller kuddar, bara nakna bräden. Mellan britsarna sticker en ynklig, svartmuskig grabb med skäggstubb ut, naken från midjan och kanske i 25-årsåldern. ”Jahor! Jag är en terrorist!”, säger han när han i samma sekund sträcker fram handen och visar upp sina arresteringspapper. ”Jag har haft tur, de satte mig tillsammans med politiska fångar”, säger jag till mig själv. Det är inte i första hand papperna som säger mig detta utan hela denna grabbs utseende vittnar om detta, den intelligenta rösten och det öppna ansiktet hos en oförstörd människa, som på något sätt påminner om skådespelaren Tom Cruise från tiden för filmen Top Gun. Jag var beredd på att direkt hamna i en cell med speciellt placerade provokatörer. ”Och jag är redaktör för Nasja Niva – känner ni till den tidningen?” ”Nasja Niva! Tänka sig! De arresterar till och med sådana personer!” Grabben är uppenbart men outtalat glad över sin nya granne. Han föreslår mig att äta en bit bröd. Hela, orörda bitar ligger i en hög bland smulor på ett naket, smutsigt, brunt bord. Tanken på att äta detta bröd är mig motbjudande. Jag kan ännu känna den koncentrerade lukten från den för länge sedan – om någonsin – rengjorda toaletten, som står där precis i hörnet. Min näsa har inte vant sig vid den. Jag plockar fram en bit choklad från påsen – när de idag förde ut mig från min bostad med grannarnas tårfyllda blickar riktade mot mig, stoppade min hustru en chokladkaka och en chokladpralin i fickan, vilket blev min middag i bilen som eskorterade mig till häktet. ”Ta hälften!” Jahor kan inte behärska sig, han bokstavligen kastar sig över den, men bryter bara av en av de fem kvarvarande chokladrutorna. ”Nej-nej, resten är till er!” Jag duar honom inte, och han går också över till att säga ni. Han tuggar skyndsamt i sig biten och föreslår mig att ta hans sovbrits, eftersom ”det faller mindre ljus på den.” ”Vad då, släcker de inte ljuset på natten?” ”För kriminella släcker man, men i celler där det finns åtminstone en politisk fånge gör man det aldrig”, säger Jahor att han fått höra av kriminella medfångar. Man släcker inte ljuset och man ger dem inga madrasser eller sängar.

Du kan få upp till 20 år
”Vad kommer att hända med mig, tror ni?” frågar han mig. ”Kommer jag att släppas ut? Jag har inte gjort någonting, jag hade bara prenumererat på en av protestchattarna på Telegram. Utredaren säger att jag kan få upp till 20 år.” Jag förklarar hur jag förstår logiken i detta system. Jag menar att man måste vara realist och vara beredd på alla varianter, däribland de värsta – att du aldrig släpps ut. Jahor är annorlunda: han släpper inte tanken på att han snart blir frigiven. I timtal kan han räkna högt på när detta kommer att ske. Han kommer fram till att det antingen blir på tisdag eller på måndag. Han är ännu helt oerfaren för sina 32 år, han sitter för första gången i livet bakom galler; han är ihopsjunken och förmörkad av oron och verkar yngre än sin riktiga ålder, denne elmontör från stormarknaden Euraopt med universitetsutbildning, vilken ännu inte hjälpt honom att hitta sig själv i livet. Av utredarens frågor har han dragit slutsatsen att de arresterat honom därför att han studerat på ett universitet i Polen. ”Det är därför som de tagit in mig! De kan ju inte arrestera alla de fem tusen människor som deltog i chatten!” Han söker efter något slags logik. Han är ljus och naiv, denne elmontör till ”terrorist”. ”Det hade just ordnat sig med jobb! En sån bra plats – 1500 blir det om man arbetar i ett och ett halvt skift. Tror ni att de kommer att sparka mig?” oroar sig Jahor. ”Det är inte alls säkert att de kommer att avskeda dig!” lugnar jag honom, ”vettiga människor söker utvägar, de kanske överför dig från en avdelning till en annan. Överallt kan man se tecken på en kolossal solidaritet nu” – och detta är faktiskt sant, här hittar jag inte på någonting.

Ett litet mynt
”Titta vad jag hittade: ett polskt mynt” Om jag vässar det, skulle man kunna skära med det som en kniv.” Han sträcker fram myntet mot mig, jag rycker tillbaka handen och det faller ner på marken. ”Va, trodde ni att det var en provokation?” förvånar sig Jahor. Jag tiger. ”De kan göra det, de kan visst ta in fem tusen.” Jag förklarar för honom att egentligen så måste de släppa ut honom och alla de andra ”terroristerna”, att detta bara är ett sätt att skrämma upp folk, samtidigt som man kan konfiskera pengar och teknisk utrustning från aktiva människor. ”Ni kommer också att komma ut, vänta får ni se!” försöker Jahor övertyga mig. ”I mitt fall är det annorlunda”, säger jag, ”oss har de också tagit för att skrämmas – nämligen för att sätta skräck i de kvarvarande journalister som ännu inte rest utomlands, för att de också ska drabbas av panik och fly. Men jag och mina kollegor är dessutom gisslan, vilket behövs för att bedriva handel med väst.” Europa inför sanktioner som en reaktion på repression i Belarus. Som svar arresterar regimen nya aktivister, stänger ner media och oberoende organisationer. Så fortsätter det i en spiral.

Vila dig
Den statliga hymnen har spelats färdigt, det är ett tecken på att det är läggdags. Vi vrider oss på de nakna brädena och försöker somna. Han lyckas med det, men jag kan inte. Jag vänder mig än åt vänster, än åt höger, kanske har det redan gått två timmar. Av ovana sticker brädena in i revbenen. Datorn i min hjärna bearbetar hektiskt händelserna under den senaste dagen och hela det senaste året: människor i masker som springer mot mitt hus, mina fingrar som darrande faller mot tangenterna när jag försöker skriva ett meddelande till kollegorna, men som inte hamnar rätt. Människorna i masker står redan i dörren. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad kan jag ha sagt fel? Hur skulle du ha kunnat rädda dig från detta? Varför reste du inte väg, din idiot, varför fortsatte du att hålla på med journalistik i detta land, där journalistik inte längre är möjlig? Hur ska inte hustrun oroa sig nu? Barnen? Mamma? Vad kommer att hända? Gallren slamrar längs korridoren, mänskliga steg hörs på betonggolvet, järndörren gnisslar. I cellen ramlar två skapelser in: den ene i smutsiga, trasiga jeans, en t-shirt som aldrig tvättats och med blåmärken under bägge ögonen. Den andre är tunn som en mask, i en orange ofräsch undertröja och saltfläckade, långa shorts, som någon gång för länge sedan varit ljusblå med små gröna prickar. Dessa skapelser sträcker fram händerna, jag svarar med knuten hand. Det syns direkt att dessa inte är politiska fångar. ”Vad fan är detta...? Var är madrasserna? Vad är det med er, bröder, sover ni verkligen utan madrasser? Befälet, kukarslet”, han knackar med all kraft på järndörren, ”befälet, varför satte du mig i en isoleringscell?” Detta oljud fortsätter under en stund. Vaktposten skriker att madrasserna är på desinficering och ingen vet när de kommer tillbaka. Jag hör det sista ordet från den unge officeraren uttalas med betoning på varje stavelse: ”Vila dig!”

I fängelset används inga knytnävar
De som nyligen förts in griper efter brödet på bordet och börjar äta, de har hållits hela dagen på polisstationen utan att få mat. Jag tar fram chokladen och räcker fram en bit till dem. Deras ansikten lyser upp för en sekund. Jag vet inte hur man ska förhålla sig till kriminella återfallsförbrytare, jag betraktar dem, går från hörn till hörn i cellen som ett djur på zoo. Jahor känner dessa två, de har redan övernattat här. Jag observerar Jahor. Han klarar av att tala med grannarna som med vanliga människor – som vore de vanliga grannar eller kursare, enkelt och lugnt. När en av återfallsförbrytarna tappar en smutsig ansiktsmask från översta britsen, tar Jahor upp den och överlämnar den på samma sätt som han skulle ge en kvinna sin biljett som hon tappat på golvet i en buss. Han säger tack, med jämn röst, som en kvinna skulle tacka för sin bussbiljett. Detta är en av de mindre cellerna, på Akrestsina och Valadarka finns det sådana där det sitter 25 personer. Eller 16 personer i en cell för fyra – så placerar man ibland politiska fångar som dömts till administrativ arrest, man försöker ”fostra om” dem med kvalmighet. Det visar sig att de kriminella redan vant sig vid att sitta tillsammans med politiska fångar. De har redan stött på sådana här och där och uppfattar detta sällskap som den nya normen. I fängelset är man överhuvudtaget som på en liten ö där vilda djur från skogen räddat sig från översvämning, tillsammans sitter både en varg, en hare, en räv, en hamster, en björn. Alla uthärdar och väntar på att vattnet ska sjunka undan, ingen biter eller äter upp någon annan. Det är möjligt att det bara varar så länge som hungern inte blir för stor, jag vet inte. Någon av de kriminella förvånas över mitt belarusiska språk och vanan att använda tilltalsordet ni. ”Vänj er med den nya makten!”, skämtar jag. De är alla småbrottslingar: tjuvar, alkoholister, bråkstakar – med andra ord inte höjdarna i den kriminella världen. De berättar hur det är att sitta inne på olika ställen, vilka normer och regler som gäller. Hur aldrig någon slåss på häktena: ”I fängelset används inte knytnävar”, men däremot i fånglägren – där är slagsmål vanliga. Bredvid de politiska fångarna börjar de kriminella fundera över ett och annat, om vad det betyder att ”kallas för människor”, som den belarusiske klassikern Janka Kupała skrev.

Utbrända tändstickor och ett brev till Aleksijevitj
De kriminella upplever lika starkt som vi, de politiska fångarna, den huvudsakliga bedrövelsen i hela vårt straffsystem, vilken beskrevs redan av Leo Tolstoj i romanen Söndag, och som här i häktet uppnått sin fulländning och får de frihetsberövade att förlora förståndet: det är sysslolösheten, omöjligheten att ägna sig åt något meningsfullt. I cellerna där det sitter politiska fångar är det förbjudet att ha tidningar, böcker, och mot alla regler tillåter de oss inte ens att inneha bläck- eller blyertspennor. Min största skatt är två utbrända tändstickor som jag hittat i ett hörn. Det var med dem som jag på baksidan av mitt förhörsprotokoll skrev ihop ett kort brev till nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, vilket jag senare lyckades få ut i friheten. ”Chefen, ge oss en tidning - vilken som helst!”, ber en småtjuv underdånigt genom matluckan varje gång någon passerar i fängelsekorridoren. Och får till svar höra ett bryskt och lögnaktigt ”inte tillåtet!” Tjuven drömmer om att bli överförd till Valadarka: ”Där finns det böcker i varje cell, och man kan beställa fler från biblioteket.” En basal strävan efter kultur – läshunger. ”Inte tillåtet!” Medfångarna ställer frågor och jag svarar, det växer till att bli föreläsningar om Belarus och Europas historia. Det ger en mening med tillvaron och får dessutom domningarna som framkallats av sömnlösheten att försvinna. Jag börjar märka att återfallsförbrytarna, dessa olyckliga människor som ofta är beroende av alkohol och narkotika och sedan barndomen levt under förhållanden där det inte ansågs onormalt att stjäla eller lura, börjar uppvisa tecken på motstånd mot avhumaniseringen. Ingenting i detta häkte är gjort eller uttänkt för att få människan att förändra sig, att utveckla det goda och bättre i henne, så att hon ser en utväg. Nej, här finns bara ett tillvägagångssätt – att skapa så outhärdliga villkor att människan känner fruktan för att hamna här igen. Men det fungerar inte. Belarus ligger på första plats i Europa vad gäller antalet frihetsberövade per capita. Det är förmodligen det enda område på vilket Belarus är ledande.

I isoleringscellen är inte ens detta tillåtet
Majoriteten av dessa olyckliga, med vilka ödet fört mig samman, lever en dag i taget. Imorgon har de glömt gårdagens lidanden och de tänker bara på sin portion av njutning denna konkreta dag – ett billigt vin, en dos knark. Men för allt detta behövs det pengar. Därför går de ännu en gång igenom detta helvete – för en tid eller för alltid – och gör sig själva till ”inte-längre-människa”, en varelse som bara för en vegetativ existens; som matas precis tillräckligt för att inte svälta ihjäl, som får precis tillräckligt med syre genom matluckan för att inte kvävas och får precis så många grå toalettpappersbitar som denna varelse behöver för att inte börja torka sig med bara händerna. Den europeiska civilisationens framsteg befinner sig långt borta. Att bevara sin mänskliga värdighet handlar först och främst om att upprätthålla elementära hygien- och hälsorutiner. Livet för en politisk fånge förvandlas här till en ständig kamp för att inte bli till ett djur. Jag lär mig de kriminellas lifehack: det går att sova på en plastflaska med vatten. Helst ska man inte fylla den ända upp, då blir den mjuk och skär inte mot huvudet. Ibland kan glimtar av barmhärtighet skönjas hos människor inne i systemet – majorer, fanjunkare, sjuksystrar – men systemet med dess instruktioner får dig att känna dig som ett rättslöst djur. Det får dig att drömma om en enda sak: bara de inte tar ifrån dig brödbiten och möjligheten att på något sätt ligga ner. I isoleringscellen är inte ens detta tillåtet.

Är detta en människa?
Systemet verkar genom småsaker. I toaletten i en av cellerna, det vill säga i hålet i golvet med en liten nedsänkning framför, fungerar inte spolningen, och du har bara flaskan med vatten, den som du dricker ur och på vilken du sover, för att också skölja bort efter dig. Toalettborstar finns i varje cell, men de är alla utslitna ända till skaftet, och det är besvärligt att få bort avföringsresterna så pass mycket att vattnet ur flaskan sedan kan skölja ner dem. Sedan finns det celler där det står en slaskhink, celler där det kan sitta femton personer. Jag känner till en student med högsta betyg, som arresterades i femton dagar för några oförsiktiga ord som uttalades när hon tog studenten. Hon kunde inte komma över skammen över att sitta på hinken inför alla och lämnade fängelset med förstoppning. Ytterligare en cell. Toaletthålet är här omgärdat av tjocka metallväggar. Av vatten och urinstänk har dessa helt rostat sönder, men det värsta är att gångjärnen till den tunga metalldörren tjuter som en jakutisk vind när den öppnas eller stängs. Om det är 16 personer i en cell, kommer med all säkerhet någon att gå på toaletten på natten, och då kommer alla de andra – även i granncellerna – att vakna av detta olidliga gnissel. Du kommer desperat att kämpa för ett sista minimum av din bekvämlighet. Du försöker fastställa i vilken vinkel dörren inte gnisslar, och kommer överens med dina medfångar om att inte öppna eller stänga dörren helt, och endast röra den från en punkt till en annan. Men denna överenskommelse uppfylls givetvis inte fullt ut, eftersom det i cellen finns en uteliggare som lever i sitt eget kosmos, och en annan fånge i ett tillstånd av hopplöshet, som inget hör eller känner bortom sin gränslösa fruktan för att bli kvar här i denna värld, och som inte heller lägger märke till gnisslet som för andra är outhärdligt. De politiska fångarna skickas hela tiden mellan olika celler på häktet, det förstärker din känsla av hjälplöshet och utplåning. Du hinner inte bli vän med eller komma nära de andra människorna. Det kan saknas papperskorg, och hela cellen är täckt av smått och stort avfall. Du ber tre gånger genom matluckan om att få en papperskorg eller påse, officeraren muttrar att det inte finns. Nästa dag vid kontrollen på morgonen skriker samme officer som muttrade till dig, med anledning av skräphögen på golvet som du noggrant sopat ihop i ett hörn: ”Va fan, vad har tagit åt er? Plocka upp omedelbart, för helvete!” ”Men det finns ju ingen papperskorg”, bräker du förkrossat. ”Det ger jag blanka fan i!”, stönar han med en intonation som slipats fram under åratals arbete. Hela tiden kommer jag att tänka på Primo Levis bok Är detta en människa, som han skrev efter att ha överlevt Auschwitz. De har tagit ifrån dig allt – friheten, talet, tiden. Men medmänskligheten förlorar bödeln först, inte offret.

Toalettvål
Oftast finns det sopborste i cellerna, men någon skyffel såg jag aldrig. När du sopar tvingas du samla ihop allt på ett papper – och det enda du har är arresteringsordern, som du är skyldig att släpa med dig, och förstås – ha ha! – det dokument som förklarar dina rättigheter. Eller så kan du istället för på ett papper samla ihop skräpet på en smutsig trasa som ligger på golvet och sedan skölja ner det i samma handfat som du tvättar dig i, något annat ställe finns inte. I händelse av att det finns en särskild trasa för att rengöra handfatet, så tvålar du in den med samma tvålbit – stor som en halv tändsticksask – som hela cellen använder för att tvätta händer, hår, strumpor, andra kroppsdelar, skedarna före maten – eftersom det bara finns en bit. Tvålen ligger vid handfatet, utan tvålkopp, vilket gör att den smälter och löses upp. Om det hade funnits tvålkoppar i cellerna, så skulle till och med denna tvål, på vilken det ännu går att se en del av det stolta namnet ”Toalettvål” och som är grå och mjuk som modellera, kunna räcka dubbelt så lång tid, men några tvålkoppar finns det inte. Och tvätta sig måste man, du förstår att du förvildas om du slutar tvätta dig. Om du har ett linne under skjortan, tar du av dig linnet för att använda det som handduk. Håret tvättar du under kranen i handfatet och bakdelen med en flaska ovanför toaletthålet. Dagarna är heta, i cellen är temperaturen över 40 grader och det är kvavt, eftersom det hela tiden är någon som tvättar sig eller torkar sina tvättade kläder. Vid denna tidpunkt börjar du avsky det belarusiska Röda Korset och dess bekväma chefer från hälsovårdsministeriet – det heter att de ska tillgodose de fängslade med hygienartiklar. Samma Röda Kors vars företrädare finns med i nästan varje ”valkommission” vid varje ”val”.

En skål med kokta ägg
När det är många människor i cellen, är det någon som av hunger redan börjat äta frukost, medan någon annan ännu tömmer tarmen på en meters avstånd för att ge plats åt ännu en portion bovetegröt på vatten med en särskild sorts bröd. Det mörka brödet är kletigt och lerigt till konsistensen. Det ljusa brödet är torrt och smular sönder. Bägge är smaklösa, helt utan kryddor, som all annan mat. Någon gång emellanåt får man en tomatklyfta, än mer sällan en gurkhalva. Vid något tillfälle en sked surkål. Redan efter några dagar börjar din kropp längta efter vitaminer, men det finns inga. Du drömmer om äpplen. Du drömmer om att du besöker mormor och att hon ger dig en skål med röda Streiflingäpplen. En gång var det en barmhärtig fångvaktare som räckte fram en skål med kokta ägg till oss genom matluckan, men vi tvekade att äta mer än ett på en gång av rädsla för förstoppning. Förvara dem i fyrtiogradig värme vågade vi inte heller göra, så vi gav tillbaka de som fanns kvar. En annan gång var det en kvinna som stack in en burk konserverade ärtor, och i två dagar lade vi dem i soppan och gröten. En tredje gång gav en fanjunkare oss en skål med gröna inlagda tomater från förra året eller året dessförinnan, vilka vi gömde, eftersom vi inte visste om näste man skulle ta dem ifrån oss skrikandes om att ”detta är sanitär olägenhet.” Efter hand, kanske på den tredje eller femte dagen, börjar också de mest kräsna att skrapa ihop den kvarvarande gelén på kanten av metallskålen, i ett försök att inte förlora en endaste kalori och för att ta tillvara minsta chans att få i sig ett mikrogram C-vitamin. ”Överleva! Överleva och förbli en människa!”, beordrar man sig själv. Brödet ska ligga i skålen för att inte beröra bordet. Skålen diskar du efter maten med snabba rörelser med pekfingret. Detta är inte svårt: det är aldrig något fett i skålen. Matfett finns bara i biffen, och den ligger på en gröt av gryn. I en annan värld skulle du kunna kräkas av smaken på det här matfettet, men här äter du det – det är trots allt fett, och i det kan ju någon livskraftig aminosyra ha överlevt.

Ett kvinnligt skratt
I granncellerna sitter det under liknande förhållanden kvinnliga politiska fångar. En gång hör vi deras skratt. Vad fick dem att skratta? Detta kvinnliga skratt framkallar en fontän av dopaminer hos oss, det är som en vindfläkt av normalitet från de levandes värld. Senare träffade jag av en händelse en kvinna från den cellen. Hon berättade vad som fick dem att skratta - det hade förts in en kvinna med korvar i cellen. Hon arresterades på väg hem från affären och fördes direkt till häktet – med korvarna. ”Det var den godaste middagen på hela vistelsen” – suckade hennes medfånge. Tyvärr så har kvinnan med korvarna ännu inte släppts ut. Den 44-åriga Tatsiana Astrouskaja, en frivillig från fonden Ett land för livet sitter kvar bakom galler, hon har nu överförts till ett annat fängelse. Enligt den officiella formuleringen så ”arresterades hon den 9 juli inom ramen för en KGB-ledd operation i syfte att rensa bort radikalt inställda individer.”

”Inte-längre-människor” av olika sort
I andra celler intill sitter medborgare från andra länder som väntar på deportering. Några av dem har suttit ett halvår, ett år eller två, medan deras hemländer Gambia eller Ukraina inte har bråttom att ta tillbaka dem. Hos dem som ska deporteras finns madrasser, och på nätterna släcker man ljuset. De har dessutom två andra fördelar som är guld värda: varje dag förs de ut på en tvåtimmars promenad på fängelsegården, och på kvällen ges de en extra portion mörkt och ljust bröd. Inte ens de mest hjärtlösa kvinnliga jourhavande fanjunkarna eller läkarna står ut med att titta på dessa människor, som stoppats undan i en annan värld under flera månader eller år. Fanjunkarna tillåter sig att stå kvar en stund vid matluckan – till och med under ett par byxor syns de kvinnliga formerna och dessa ger en glimt av hälsa och frihet – för att hålla ett mänskligt samtal med dessa stackars människor av olika hudfärg. Och läkarna ger dessa olyckliga människor tabletter: Aspirin, Dimedrol eller något annat, för att de åtminstone ska kunna sova i den kvalmiga luften. Någonstans flera hundra kilometer bort åker dessa migranter över havet från Libyen eller vandrar genom skogarna vid den litauiska gränsen för att ta sig till EU – detta är Europas sorg och skräck – de har låtit sig köpas av avskum som gett dem löften om räddning från alla sina bekymmer. Hur lyckliga är ändå inte dessa stackars människor där på havet eller i skogarna i jämförelse med oss här på Akrestsina. Här tillhör till och med de som ska deporteras den högsta kasten bland dessa ”inte-längre-människor.” Medan vi, de politiska fångarna, hör till den lägsta av dem alla.

I syfte att destabilisera
När min medfånge känner sig särskilt orolig – vi två politiska fångar har återigen lämnats ensamma medan återfallsförbrytarna har förflyttats till fängelser – tar jag fram och smular sönder de sista tio grammen choklad i havregrynsgröten, var och en får fem gram, och gröten blommar upp i ett fyrverkeri av smak. I varje sked finns smaken hemifrån, av det förflutna, av lycka. Och denna festliga frukost höjer stämningen hos oss. Medfånge för denna dag är ännu en av dem som ”misstänkts för terrorism.” Paragraf 289, artikel 2. Sådana finns det en av i varje cell, de placerar dem inte tillsammans. Det verkar som att de utvalts för att de är kultiverade och utbildade. Just den här är föreläsare på Nationella tekniska universitetet i Belarus. Dessa ”terroristers” terrorhandlingar består i att de hade prenumererat på en protestchatt – förmodligen den som säkerhetstjänsterna själva har skapat. I häktningsprotokollen återfinns identiska anteckningar. ”Den 26 juni har medborgare Hlotau, i maskopi med okända individer, genom att montera sprängutrustning (följt av en lång beskrivning av dess olika delar) genomfört en sprängning av den 11:e antennen på den ryska federationens krigsflottas radarkomplex Antej i Minskregionen, Belarus.”Just det, jag glömde att i början – före ordet medborgare – ska det läggas till ”i syfte att destabilisera den samhällspolitiska situationen.” ”Jag har suttit inne i sex och ett halvt år, och det är första gången jag stöter på en terrorist!”, sade igår en 25-årig undersätsig bandit från Serabranka respektfullt, ”men har de visat upp den sprängda antennen?” frågade han, ”något är skumt. Hade de verkligen sprängt, skulle de ha visat upp det överallt.” Banditen är van vid att tvivla på allt och inte lita på någon. ”Tro inte, var inte rädd, be inte om något” var den gamla regeln för överlevnad i de sovjetiska fängelserna.

Håll ut!
”Terroristerna” – om de verkligen är det, det finns ingen anledning att inte tro på att dessa naiva personer bara läste den där chatten utan att ens skriva något – blir släppta efter tio dagar och får telefoner och pengar konfiskerade. Och vad väntar då dig? En redaktör kan anklagas för vad som helst. Jag såg genom matluckan hur de ledde ut mina kollegor. Jag hörde hur de förde in nya arrestanter, bland dem den världskände människorättsförsvararen Ales Bjaljatski från centret Vjasna. Banditen från Serabranka snarkar på den översta britsen till höger. Under honom, bakom ett upphängt fuktigt linne försöker en ung kille gömma sig från det outsläckliga ljuset, han är anklagad för att ha ”förolämpat en företrädare för statsmakten” (igår sade han tyst till oss, att en av poliserna som arresterade honom viskade till honom ”håll ut!” när han ledde honom in i häktet). Ovanför mig, som satt han på en osynlig cykel, vrider sig en narkoman. Han gick på ett program för metadonbehandling, men lockades att stjäla en plånbok. Nu känner han suget, han äter ingenting och har uppstötningar av slem. Detta är femte gången för honom, han är spenslig och gulaktig som vax och halt, eftersom han redan vid 37 års ålders tvingades att byta ut en höftled. Han vrider sig och stönar, medan jag kurar ihop mig på de nakna brädena med flaskan som kudde under huvudet, jag täcker ögonen med handen till skydd för det genomträngande ljuset och tänker den tunga och olidliga tanken: vad kommer att hända med mig och mina barn?

100 % och 99,7
Om de för bort mig härifrån till Valadarka, kommer det att betyda slutet. De som åtalas kommer inte att släppas ut igen. I Belarus blir 100 % av de åtalade i politiska processer dömda (förresten, i Belarus så vinner åklagarna även 99,7 % av de kriminella målen – det är omöjligt att bli förklarad oskyldig). Skräckslagen kom jag igår på mig själv med att tänka tanken att be till Gud om att jag så snart som möjligt överförs till Valadarka likt de anklagade i processerna 1937 som bekände brott de inte hade begått, för att tortyren skulle upphöra. Hellre vetskapen om fängelse i X antal år, än en ändlös väntan i sällskap av denna flaska i detta vita ljus. På botten av min fängelsepåse ligger fortfarande min hustrus chokladpralin, som vore den nedtryckt av denna värld – en 40-grams ”Minski griljazj” i ett färgstarkt omslagspapper, på vilket en stolt och levnadsglad igelkott släpar ett gigantiskt äpple.