Farorna med att undervisa i uiguriska språket
Enligt FN sitter över en miljon uigurer inspärrade i så kallade omskolningsläger i Xinjiang-provinsen i nordöstra Kina. Deras brott är att de talar fel språk och har fel tro. En av dem som satt fängslad i lägret var den uiguriske författaren och språkforskaren Abduweli Ayup, som undervisade uiguriska barn i uiguriska, uigurisk kultur och historia i staden Kasghar. 2015 lyckades han fly från Kina för Turkiet. I dag är han fristadsförfattare i Bergen. För PEN/Opp berättar han om sin hårda kamp för att få tala och undervisa i uiguriska.
När den kinesiska Röda Armén gick in i uigurernas egna områden 13 oktober 1949, välkomnades de av människorna i Ürümqi klädda i färgstarka traditionella dräkter med slagord skrivna på uiguriska. Röda armén lärde sig uiguriska, städade upp på gator och torg och hjälpte uigurerna med att sköta hushållet fast det inte behövdes. Men sedan 1958 har de betraktat huvuddragen i den uiguriska kulturen som ett hot. Därför försökte man omforma den och som vanligt var det kvinnorna som blev den huvudsakliga måltavlan, folkdräkterna revolutionariserades. Det uiguriska alfabetet förbjöds och man tvingades övergå till det kyrilliska. Min morbror Isa Emet som var rektor i en byskola, satt fängslad i tjugo år för att ha protesterat mot de påtvingade reformerna, med argumentet att ett nytt alfabet skulle göra tusentals uigurer till analfabeter.
Anledningen till det påtvingade kyrilliska alfabetet var vänskapspakten mellan Kina och Sovjet. Sedan väntade ännu ett byte av alfabet under åren 1958–1962 då de vänskapliga relationerna med Sovjet var brutna och det rådde nationell enighet i landet. Det nya alfabetet var latinskt men influerat av kinesiskan. Uiguriska intellektuella som var emot den nya policyn fängslades. Större delen av den uiguriska eliten flydde till Sovjetunionen under 1950-talet. Under detta decennium tog sig över hundra tusen uigurer och kazaker till de tidigare sovjetiska, turkiska republikerna, under ständig rädsla för att på nytt bli fängslade eller utsatta för förtryck.
Under Röda Arméns kontroll skulle varje aspekt av uiguriskt liv revolutionariseras, göras rött, genom att folk lade sig till med röda Mandarinord, och uiguriskan bli ett revolutionärt redskap precis som hankinesernas språk blivit det, därför rekonstruerade den kinesiska regeringen det uiguriska språket som är ett turkiskt språk och har litterära traditioner som sträcker sig mer än 1500 år tillbaka i tiden. Det har utgjort det officiella språket i Xinjiang, den största regionen i nordvästra Kina, officiellt kallad Uiguriska autonoma regionen Xinjiang. Enligt den kinesiska konstitutionen har uiguriska samma rättigheter som Mandarin i Xinjiang, det kan användas från småskolan och ända upp på högskolenivå. Uiguriska är mer likt centralasiatiska turkiska språk som kirgisiska, kazakiska och uzbekiska. Under några få år i början välkomnades uiguriskan i den kinesiska armén, språket användes för att kontrollera varje del av uigurernas land och de kinesiska ledarna gav löften om ökad självständighet, löften som aldrig uppfyllts, varken till uigurerna eller till någon annan etnisk minoritet. Uigurerna har alltså sedan 1 oktober 1955 då de blev en självständig region inom Kina, aldrig getts tillfälle att utveckla sin autonomi.
Under den antikulturella, antimodernistiska och anticivilisatoriska Kulturrevolutionen i Kina 1966–1976 hamnade uiguriskan tidigt i skottgluggen och betraktades som en kvarleva från ett uråldrigt samhälle, det vill säga ett samhälle från tiden före Röda Arméns ockupation av uigurernas hemland. Under kulturrevolutionen omstrukturerades den uiguriska kulturen in i minsta detalj och delades sedan upp i revolutionärt och antirevolutionärt. Den röda färgen symboliserade den revolutionära aspekten och den gula den antirevolutionära. Alla böcker skrivna med uigurisk, arabisk skrift betraktades som antirevolutionära, alltså gula, och samlades in från alla uiguriska hem och brändes offentligt framför moskéerna. Min far gömde undan en del gula böcker i hemliga lådor och när jag var ung läste han ur dem för oss. Det var absolut förbjudet för oss att läsa i de gula böckerna utan hans närvaro. Varje kväll var vi tvungna att vänta på att han skulle komma hem så att vi fick lyssna när han läste ur de gula böckerna.
Alltsedan Röda Arméns intåg är geväret och pennan, orden och kulorna de huvudsakliga vapnen i Xinjiangkonflikten. Uiguriska intellektuella slåss med sina pennor och ord mot grymheterna. Det uiguriska språket var huvudmålet för omvälvningen och fylldes med redan revolutionariserade kinesiska ord. I uiguriska böcker och dagstidningar från den här tiden fullkomligt myllrar det av röda kinesiska ord. Enligt min egen studie nådde den kinesiska ordinvasionen den 1 oktober 1970 en nivå av 62 procent. Det var inte bara hankinesiska ord som ökade i uiguriskan, andelen hankineser i befolkningen hade också ökat dramatiskt. Från att ha utgjort 3 procent av befolkningen i Xinjiang under 1950-talet uppgick de trettio år senare till 43 procent. Under 1980-talet blev uigurerna en minoritet i sitt eget land. Det har spätt på känslan av fara och osäkerhet ytterligare.
Uiguriskan hade en kort blomstringsperiod under 1980-talet fram till 2001. Men språket förblev en måltavla för modernistisk strävan, där kinesiskan symboliserade moderniteten och uiguriskan traditionalism och bakåtsträvande. För att moderniseringsmålen skulle uppnås utsattes uiguriskan för ständiga förändringar vad gäller ortografin, med ständigt ny stavning avkinesiska och ryska låneord, som inte fick uppgå till mer än 5 procent av uiguriskan.
Från 1980-talet till 1990-talet förändrades uiguriskan fem gånger. Terroristattacken 11 september 2001 förändrade inte bara världen utan även uigurernas öde. Kina använde sig av internationell terrorism som svepskäl och anklagade uiguriska organisationer i väst för att vara terroristiska. Dessutom förändrade Kina drastiskt sin etniska policy gentemot uigurerna och deras kulturella sedvänjor. Efter att det globala kriget mot terrorism inletts beskrev kinesiska myndigheter sig själva som offer för terrorism. De manipulerade det internationella antiterroristiska narrativet och försökte övertyga världssamfundet om att uigurerna utgjorde ett reellt hot i regionen. Kinesiska myndigheter beskriver uigurernas motståndsaktioner och hämndattacker mot regeringen i Xinjiang som ett led i terrorismen. Kina har utnyttjat de internationella protesterna mot terrorism till att förtrycka uiguriska kulturella uttryck, exempelvis det uiguriska språket. Uiguriskan har tagits bort som undervisningsspråk på universiteten.
2003 började uiguriska intellektuella tala öppet om att behålla uiguriskan i den högre utbildningen och i offentliga sammanhang. Xinjiang culture, den mest populära uiguriska månadstidskriften, publicerade en artikel om felaktigheterna i den aktuella kinesiska språkpolitiken som implementerades 2001. Dr. Abdurup Polat Taklimakani, en professor stationerad i Beijing, hade skrivit artikeln. I den kritiserade han den kinesiska språkpolitiken i uigurernas region, kallade den för illegal och opraktisk, men underströk även att den förda politiken inte bara ökade de etniska spänningarna som en följd av den allt hårdare attityden mot strejker, utan även irriterade folket som utövade sin kultur fredligt och utan att vilja störa någon. Han förklarade att det skulle öka antipatierna mot den kinesiska regeringen och det kinesiska kommunistpartiet, det skulle även skada den etniska harmonin som den kinesiska regeringen tidigare hade månat om.
År 2005 inledde webbadministratören och IT-ingenjören Memtimin Elayr en nätkampanj för att skydda och stärka uiguriskans rättssäkerhet som var förankrad i konstitutionen och autonom lag. Tillsammans med några andra unga uiguriska akademiker skrev han en petition som de sedan bad uiguriska intellektuella och regeringsanställda i Xinjiang och andra provinser att skriva under. Han lade sedan fram petitionen med mer än tusen underskrifter för de uiguriska autonoma regionala myndigheterna i Xinjiang. Följden blev att Elayr arresterades och dömdes till tolv års fängelse. Hans vänner blev även de arresterade och ådömda fängelsestraff. Den kinesiska regeringen behandlade kampanjen som en organiserad separatistisk rörelse, vilket ledde till att tio intellektuella straffades med fängelse. Övriga intellektuella som skrivit under men slapp åtal och arrestering har hållits under uppsikt sedan 2016. Samtliga forskare som skrivit under arresterades. Bland dem kan nämnas Dr. Perhat Tursun, Prof. Abdubesir Shukuri, Kuresh Tahir, Prof. Kamil Tursun, Qurban Mamut, Dr. Ablet Abdureshit samt Dr. Nurmuhemmet Omer.
I september 2011 inleddes ännu en kampanj för att skydda uiguriskans lagliga rättigheter och behålla det som undervisningsspråk. Vid denna tid förespråkade jag och underströk i artiklar och föreläsningar vikten av att ha tillgång till modersmålet. Jag startade min modersmålsrörelse genom att öppna det första modersmålsdagiset i Kashgar. Efter det blev rörelsen så populär att min nätkampanj fick en halv miljon följare.
I september 2012 beslöt jag och mina vänner Dilyar Obulqasim och Memetsidiq oss för att öppna ett nytt modersmålsdagis i Ürümqi. Tyvärr fick vi nej på vår ansökan. Dilyar Obulqasim förnyade ansökan gång på gång och redogjorde för vad som hänt oss indirekt som en följd av regeringens påtryckningar och också vad vi rent konkret råkat ut för i samband med att vi skickade in vår ansökan. Efter fem månaders kampanj lyckades vi. Utbildningsdepartementet i Ürümqi bjöd in oss till samtal för att få en anledning att stoppa nätkampanjen. Vi gick med på att föra samtal men vägrade avbryta kampanjen så länge vi inte getts lov att öppna modersmålsdagis i Ürümqi och vissa andra städer.
Den 21 februari 2013 arrangerade Dilyar och jag en konferens i Kashgar för att fira Internationella modersmålsdagen och förkunna segern vi vunnit över Ürümqis kommun. Under konferensen fick vi stående applåder för att ha fått tillstånd att öppna ett modersmålsdagis i Ürümqi. Vi använde också konferensen till att diskutera hur vi skulle öka medvetenheten hos uigurerna om vikten av att hålla modersmålet levande. Under slutanförandet underströk jag att uigurerna har rätten att utöva sina konstitutionella rättigheter, där de lingvistiska ingår.
Tråkigt nog stötte vi snart på nya hinder. Vi kunde inte hitta en plats för verksamheten. Var vi än sökte oss gick fastighetsägaren med på att hyra ut lokaler till oss, bara för att dagen därpå förvägra oss den möjligheten med hänsyn till den allmänna säkerheten.
Den 19 mars 2013, beslöt vi att starta en gemensam kampanj tillsammans med mongoliska, kazakiska och kirgisiska intellektuella, eftersom även de representerar språkliga minoriteter som befinner sig i farozonen. Vi bestämde oss för att hålla en konferens om hur man bäst skyddade etniska minoritetsspråk i Xinjiang inom ramarna för den kinesiska konstitutionen. Tanken bakom var att vi ville stärka modersmålsrörelsen och ge den en stabil lagstadgad grund att stå på. Vi framträdde under banderoller som Den kinesiska konstitutionen kommer att skydda etniska minoriteters språk, skydda dem du med! Till konferensen bjöd vi in uiguriska, kazakiska, kirgisiska och mongoliska forskare som arbetade för den kinesiska regeringen för att diskutera hur man bäst skyddade minoritetsspråken i Xinjiang, med särskilt fokus på den kinesiska konstitutionen och skyddandet av språkliga minoriteter.
Vår slogan när det gällde modersmålsdagis och modersmålsrörelsen löd: ”Den kinesiska konstitutionen ger löfte om att skydda våra minoritetsspråk, kan vi skydda dem med konstitutionen?” Denna slogan var väldigt populär i varje stadsdel i Xinjiang, kanske för att folk fann den harmlös. I mina ögon var den vår sista chans.
Den 19 augusti 2013 blev tre av oss, Memetsidiq Abdureshit, Dilyar Obulqasim och jag själv arresterade av den kinesiska säkerhetspolisen och jag förhördes om mitt samröre med någon skum organisation i USA för vars räkning jag skulle ha agerat bland uigurerna. De polisiära myndigheterna var övertygade om att mitt yttersta mål var att separera Xinjiang från Kina med hjälp av modersmålsrörelsen precis som studentrörelsen hade gjort i Bangladesh på 1970-talet då de frigjorde sitt land från Pakistan varvid modersmålsrörelsen i Bangladesh förvandlades till en rörelse för självständighet. De kämpade verkligen hårt för att få mig att medge att min vision inte var att rädda uiguriskan utan att separera regionen från Kina. De torterade mig från första stund för att tvinga fram en bekännelse om att jag utnyttjat mitt inflytande bland uigurerna för att nå mitt separatistiska mål. De tvingade mig att säga att jag planerat nya upplopp, påminnande om dem som ägde rum den 5:e juli 2009. De förklarade för mig att Bagdax, nätsajten vars ägare haft ett möte med amerikanske ambassadören stationerad i Beijing, var den plattform som jag utnyttjade för att sprida min separatistiska propaganda. De påstod vidare att modersmålsrörelsen är farlig eftersom den tar efter rörelsen i Bangladesh som sedan gav landet dess självständighet. De försökte få mig att erkänna att jag hade försökt organisera en separatistisk rörelse. I femton månader försökte de tvinga fram den bekännelsen ur mig men de lyckades aldrig.
Jag satt i fyra olika interneringsläger i Kashgar och Ürümqi under sammanlagt femton månader utan att en enda gång se solen, ta medicin, duscha, äta hygienisk mat eller bli behandlad som en människa. Men hur lång tid de än bestal mitt liv på fick de ingen bekännelse om separatism av mig. Jag var ingen separatist och om sanningen ska fram intresserar jag mig överhuvudtaget inte för politik.
