Tisdag den 4 augusti, 18h07. Jag är på terrassen, har just avslutat kapitlet om Sabines reseförberedelser. Innan jag fortsätter med nästa som jag just skrivit inledningen till, reser jag på mig för att gå in med ett fruktfat som jag nyss länsat, hör att jag får ett röstmeddelande, ställer ifrån mig fatet på ett litet bord och trycker fram meddelandet, lyssnar stående. Plötsligt börjar golvet röra sig våldsamt, ackompanjerat av fruktansvärda rytanden. Skräckslagen känner jag hur terrassen böljar fram och tillbaka som en stackars gunga och jag tänker förstås att det måste vara en jordbävning. Handlingsförlamad, orörlig mitt i konvulsionerna, som om minsta lilla rörelse skulle kunna förstärka intrycket av att fullkomligt ha förlorat kontrollen över situationen, gör jag ingenting annat än att tyst rabbla: ”det går över, det går över, det går över” eller ”barnen, barnen” och ”betongen håller, betongen är solid, den håller, betongen är solid, den håller”, samtidigt som ögonen utan att förmå tolka intrycken registrerar föremålen som faller omkring mig och krossas mot golvet. Och så blir det med ens tyst och stilla, min första reaktion är att kasta mig in i lägenheten men i samma ögonblick står jag återigen som fastnaglad, översköljd av det ändlösa och monstruösa dånet av en gigantisk explosion. Blicken klamrar sig fast vid det välbekanta landskapet av träd, höghusen i fjärran, allt det jag alltid har framför mig och som i detta nu förefaller vara överhöljt av en smattrande ljudmatta. När den

till slut har lagt sig rusar jag äntligen in från terrassen, samtidigt som jag inser att jag fortfarande inte har en aning om vad som har hänt, ”jordbävning okej, men varför då en explosion sen” eller ”explosion okej, men varför i så fall en jordbävning precis innan”. Men det finns annat och mer brådskande att ta itu med, mina panikslagna barn, Nadim med sina blodiga ben och min fru som har dem alla i famnen, som något slags skyddsvärn mot vad det nu kan vara.

Efter ytterligare några minuters förvirring, under hektiskt gestikulerande (för att hitta en trasa att torka bort blodet från Nadims ytliga sår och förse oss med kontanter och ID-kort, utan att trampa i glassplittret från rutorna, ifall vi skulle behöva lämna för att aldrig mer återkomma i händelse av efterskalv) då vi nås av de första brottstyckena av information, via SMS eller mobiluppringningar – kommunikationerna har inte brutits – börjar bilden av det ofattbara klarna: alla vi lyckas ringa, alla som redan hunnit skriva på sociala medier att de är i säkerhet eller som skickar ut nödanrop, alla från den ena änden av staden till den andra tycks ha genomlevt samma evighetslånga mardrömslika sekunder, och just däri ligger det ofattbara, för alla som tagit sig igenom dem har tänkt att det rörde sig om deras hus, deras kvarter, att det var deras gata som var målet för attacken, men nu har det gått upp för dem att vi alla varit utsatta för samma sak, samtidigt.

Förödelsen efter explosionen syns nästan överallt i huvudstaden, i olika grad och omfattning. Men det är ställt utom allt tvivel att de mest drabbade områdena är de som sträcker sig norröver från höjden

Achrafieh, samt kvarteren med sina fasader ut mot havet längs hela kustremsan norr om staden, ända fram till Ain el Mreissé och kullarna som dominerar den, om man tar vägen via stadens centrum. Och i själva hjärtat av den nämnda stadsdelen är det i kvarteren Gemmayzé, Mar Mikhayel med omgivningar som den mest fruktansvärda förödelsen, för att inte tala om antalet döda, har drabbat Beirut, från hamnen och hela vägen fram till trapporna upp till Bourj Hammoud. Inom loppet av några få sekunder går stötvågen från explosionen bärsärkagång genom tiotusentals lägenheter i de hypermoderna höghus och skyskrapor som emaljerar hela den här utsatta stadsdelen, pulvriserar, kastar rutor, fönster, dörrar och hela möblemang åt alla håll, tillsammans med de boende. Men betongen står pall, bostadshusens betongskelett vägrar ge vika, under det att hundratals äldre byggnader får sina inälvor utslitna, och deras murar av gammal sandsten rasar samman över människorna som bor i dem. Hundratals caféer, restauranger, pubar och shoppingcentra upphör på ett ögonblick att vara annat än bråte, samtidigt som dussintals bilar av dem som kommit körande längs hamnesplanaden kastas upp i luften för att sedan singla mot marken som leksaker, medan tusentals andra på hundratals gator i en och samma stund begravs under tusentals ton av glasrutor, takpannor och sten som med ens täcker gatorna. Under samma skälvande sekunder har chockvågen sopat rent Achrafiehhöjdens norra sluttning, ända upp till toppen och därefter nerför de första gatorna på sydsidan, med följden att all utrustning, alla rum och operationssalar på sjukhusen Saint Georges, Gitaoui och

Rosaire blåsts ut, med katastrofala följder för alla patienter och all personal som befunnit sig där, för alla salar och konstsamlingar på Sursockmuseet, alla butikerna och de flera hundra kunderna och flanörerna på shoppingcentrat ABC, alla stormarknaderna, affärerna, bodarna och kvartersbutikerna i området. Och under dessa få sekunder, i riktning mot Bourj Hammoud och motorvägen mot Dora via kvarteren i det gamla karantänområdet med dess sjukhus i öster, liksom i väst i riktning mot kullen Ain el Mreissé via Ghandak el Ghamik och de centrala delarna av staden vars affärer ögonblickligen i stort sett utplånas, rör det sig om samma oförklarliga och monstruösa storms framfart. Under de två, tre följande minuterna, i den vita dimman av damm och rykande bråte som fyller gatorna, dyker det upp hålögda förbipasserande, stadsbor som lyckats rädda sig ut ur husen, som något slags sjuk idé om blodiga vålnader, samtidigt som tiotusentals kvinnor och män som levt sina liv i de här husen, kontoren och butikerna, på ett område i sig stort nog för att rymma en hel stad, ännu i denna stund är spillrornas, ruinernas, blodets, skrikens och nödropens fångar...

Tidigt samma kväll måste jag hämta Nadine och ta henne till sjukhuset. Hon var skadad, hade varit en av de första som hört av sig till oss. Hon hade befunnit sig hemma hos sig tillsammans med Camille under den första explosionen (som vi inte hade uppfattat eftersom vi blandat ihop den med den andra som ägde rum omedelbart efter den första). De hade hastigt kommit på fötter efter den andra och värsta som slet möblemanget i småstycken och kastade det kring

öronen på dem. När de återvunnit fattningen hade de lyckats ta sig ut på gatan och bege sig till akuten på Rezeksjukhuset, vadande i bråte, grus, krossat glas, säkert också sårade och hjälpsökande, medan de första trafikstockningarna, med tutande bilar fyllda med sårade, bildades kring dem. Men det var redan överfullt på akuten, en farmaceut hade sytt igen såret men under timmarna som följde hade Nadine blivit märkbart sämre. Jag hämtade upp henne från hennes hem för att försöka ta henne till sjukhuset Hôtel-Dieu, trots vetskapen om det kaos som rådde där. Alla lampor hade slocknat längs de fullkomligt spöklika gatorna. Det var som att åka omkring i en sönderbombad stad. De i snigelfart framförda bilarnas strålkastare och enstaka upplysta platser gav förödelsen ett makabert sken. Ljudet av krossat glas under hjulen följde oss överallt och det vitgnistrande täcket förde tankarna till den första snön i någon skandinavisk storstad. Bilköerna längs gatorna upp mot sjukhuset var ändlösa, vissa artärer hade slammats igen av rasade byggnader, medan andra blockerades av evigt tjutande ambulanser och andra akutfordon.

Att ta sig in på akuten var givetvis omöjligt och vi fick låta oss nöja med första hjälpen, som gavs på löpande band utanför murarna mitt i det värsta tumultet, där hundratals sårade omhändertogs direkt på marken eller i de nerblodade rabatterna av hårt ansträngda läkarteam.

När jag kom hem stötte jag på en vän till mina barn. Hans föräldrar hade lämnat honom hemma hos oss efter det att han följt med dem till sin moster och fått se hennes hus i ruiner och henne själv sårad. Det är

en pojke med ett sådant milt sätt, den mest finkänslige man kan tänka sig, som den här kvällen gjorde allt för att dölja sin oro och upprördhet men inte klarade av att sitta still mer än tio stickiga sekunder åt gången.

Från tisdag kväll fram till nu, detta: Reina ligger på intensiven, svårt sårad, Jad har en del skador men inget hus längre, Omar är skadad, Karim var inte kvar på kontoret vid explosionen och inte heller några av hans anställda, som tur är, eftersom det inte finns något kontor mer, Paula är oskadd tack vare att hon slank in i köket på Centret precis före explosionen, men Salam som befann sig i den stora salen har fått ett sår i huvudet, Monique har skadat sitt ena ben, hon fick första hjälpen utanför sjukhusentrén eftersom det fanns andra mer ömmande fall, Nathalie fick sitt sår på ryggen suturerat utan bedövning av en vän som är tandläkare, Paula och Marwans fina gamla bokförlag drabbades av svår förödelse, Karines hus är som bortblåst, Sandras ligger i ruiner, liksom Pierres och Nadas, Jean-Marc är död, Michels hotell ser ut som efter en jordbävning, Hatems kontor är slaget i stycken, Walid har förbundit och suturerat sin sons och sin brors sår mitt i förödelsen hemma, Familjen Eids hus är slaget i spillror och Ralphs butiker har förvandlats till högar med bråte, Sophies hem är inget hem längre, inte hennes mors heller, Kamals restaurang är sönderslagen, Rabihs ateljé jämnad med marken och Rabih skadad, Michka ligger på sjukhus, illa tilltygad, men hon kommer att klara sig, hennes man också, familjen Moussa är i säkerhet men en person blev

skadad hemma hos dem, de hade sekunderna på sin sida, det hade kunnat sluta med en katastrof, Mariannas hus är illa åtgånget, Chantal kom undan med lättare skador men hennes mor som var hemma hos henne dödades, i Haïfas fastighet dog två personer, huset där Marwan har sin ateljé hotar att rasa, Malak har inget hus längre, av Rosa- Marias affär finns ingenting kvar, Raifés hus ligger i ruiner, Marylins mor är svårt skadad, paret Copti undkom som genom ett mirakel, man fann dem under rasmassorna av deras gamla vackra hus som störtade in över dem och alla trodde att de var döda, galleri Tanit finns inte längre, inte Sarahs ateljéer heller, Tia ådrog sig lättare skador men hennes hus har sprickor överallt, Bertrands hus är helt förstört, han lyckades som genom ett under ta sig ut i sista stund, tillsammans med sina barn, men lilla Alexandra är död

Utdrag ur Beirut 2020. Dagbok från en utplåning. @Actes-Sud 2020