||| 24 ||| februari |||

barnet skrattar
för att kriget har börjat

det tror att krevaderna och ekot av gatustrider
utanför fönstret är ljudet av fyrverkerier
från något plötsligt firande

det skuttar runt i rummet
och ropar glatt : hurra dom firar kom kom?
hör ni ?
rycker i föräldrarna
! dom firar !
alldeles här i närheten

och det skrattar
och skrattar så soligt och starkt och

fasansfullt ! hurra !

||| panik |||

1.

sirenen vrålar sin ändlösa visa om nuets faror
A A A A A A A A A A A A A A A
strör bokstäverna omkring sig som vore de
den sista snön de faller över vägar tak in
genom vädringsfönster på glänt

in i lägenheterna och in i våra munnar
vi står i fönstren och betraktar rökpelarna som stöttar upp
himlen
vi sväljer ett A som om det varit en fluga som valt en

olycklig rutt
och nu har detta A fastnat i strupen på dig och i strupen

på mig likt ett fiskben
fast det är inte ett ben utan ett helt fiskhuvud
som faller ut ur munnen likt en skållhet
potatis och krossar tallriken och koppen
det var den frukosten det

2.

ju längre hemifrån desto tyngre blir
ryggsäckarna

vi stannar till för att vila räta på ryggarna
hämta andan
dricka lite vatten
vi öppnar ryggsäckarna som man öppnar en
hemlighet och där bland våra saker
ligger alla dessa A:n
vem har packat ner dem

| inte jag
| och inte jag

vi p a c k a r u t a l l t u r ryggsäckarna
vi skakar ut bokstävsskräpet på den kalla
marken vi packar ner sakerna igen

vi går
vi stannar till
vi rotar runt bland sakerna
åter får vi skaka ut dessa förbannade A:n
vi packar ner sakerna igen

vi går
vi skakar ut

och hur ofta vi än stannade
och hur mycket vi än skakade ut blev
ryggsäckarna
allt tyngre

3.

om man upprepar ett och samma ord
tillräckligt många gånger kommer det till sist
att förlora all mening

| panik panik panik panik panik pAnik | panik
panik panik

panik panik pAnik panik panik panik pAnik panik | panik
panik panik panik pAnik panik panik panik panik panik
panik panik panik panik | panik pAnik panik panik panik
panik panik

| krig

4.

vi evakuerade våra kroppar
men glömde oss själva
vi finns kvar någonstans
långt långt därborta
nedtrampade av främmande kängor i vårt eget
hem

(18 april – 2 maj 2022)

||| naturhistoriska ||| muséet ||| i butja |||

butja har aldrig haft något naturhistoriskt museum
men nu har de öppnat ett
det är stort
och vackert

i montrarna – granater – stridsvagnsminor – personminor
bredvid var och en sitter en svart skylt med prydliga vita bokstäver

det är så vi ser det

barnen ser det på sitt sätt
granaterna är tallkottar
stridsvagnsminorna – myrstackar
personminorna – små blad

gå inte bort från vägen gå inte bort från vägen
upprepar museiguiden

men någon har redan förstulet smitit över
gränsen för det asfalterade bandet

för att betrakta utställningsföremålen
närmare

vitan skrämmer åkersorkarna skalbaggarna och kvistarna i gräset

||| vi ||| hör ||| flyglarm ||| igen |||

hedra var och en med en tyst minut

kommer tiden att räcka

||| tusenskönor |||

mina älskade tusenskönor
jag känner er skräck dessa oroliga dagar

jag medger

jag är också rädd att det förutom gräset inte
kommer att finnas någon

kvar att skydda er från larvfötter och allt som kan knäcka
eller trampa ner krossa slita upp med rötterna bränna

jag är rädd att blunda till och med att blinka
och än mer rädd när himlen blir mörk av moln
och när natten nalkas blir det ännu mycket värre

men att vara rädd är lika naturligt som att
glädjas och leva och lika naturligt som att vissna och dö
till och med poppeln har de knäckt vad ska
man då säga

om oss

vi får komma överens nu mina kära tusenskönor
vi ska minnas varandra jag er och ni mig

så ska vi överleva