En pojke som heter Ivan greps i Moskva den första november 2011. Vid gripandet var han bara sex år gammal. Ivans far, Sergej Aksjonov, är känd i hela Ryssland som en av den politiska oppositionens nyckelfigurer. Sedan 1997 är han medlem i Eduard Limonovs numera förbjudna nationalbolsjevikiska parti. Han är också medlem i organisationskommittén för De obundnas marsch (Marsj Nesoglasnych) och flitigt verksam publicist och politiker. Aksjonov blev 2001 dömd i det så kallade Altaj-målet mot Eduard Limonov (gällande bland annat olaglig vapenförsäljning, terrorism och organisering av olaglig väpnad rörelse). Han släpptes ur fängelse 2003. Två år senare föddes hans son, Ivan ...

Den här dagen hade Sergej deltagit i en av de återkommande demonstrationerna på Triumfalnaja-torget i Moskva. Där samlas företrädare för oppositionen varje tisdag vid samma tid under det gemensamma slagordet: ”Val utan opposition är ett brott”. Inför varje demonstration ansöker de om tillstånd hos Moskvas borgmästare. Varje gång får de avslag.

Tisdagsdemonstrationerna pågår aldrig särskilt länge. Bara några förfärande korta minuter, tillräckligt för att fälla ut en banderoll och dela ut några flygblad. Polisen väntar på alla protester. De som går ut på torget för att demonstrera vet att allt kommer att ta slut fort: man kommer att kasta sig över dem, släpa iväg dem till piketbilar och köra iväg dem till en polisstation där de kommer att lagföras för en så byråkratiskt klingande lagöverträdelse som ”deltagande i otillåten demonstration”. Icke desto mindre fortsätter dessa förtvivlade ryska medborgare att återvända till torget. Alternativet – att sitta hemma och klaga på verkligheten i något halvdant postsovjetiskt kök – är inte öppet för dem längre.

Den första november hade Sergej Aksjonov hämtat sin son på dagis. Sedan hade de tagit tunnelbanan till Majakovskaja-stationen, där Sergej lämnat över Ivan till barnvakten, den sextonåriga Viktoria Kuznetsova. Ingenting ovanligt så långt. Ivans mamma, journalisten Anastasia Pustarnakova, brukar inte heller direkt hålla sig undan från oppositionsmöten. Pappa Sergej desto mindre. Men båda är nya Moskvabor. Ivans farföräldrar och morföräldrar bor i olika regioner ute i landet. Så barnflickan Viktoria tar ofta hand om Ivan när föräldrarna är upptagna med arbete – eller revolution.

Ivan och Viktoria ställde sig ett stycke bort från platsen där demonstrationen pågick för att vänta tills Sergej skulle komma tillbaka. Efter ett tag hade ett sextiotal gripna förts förbi på väg till de väntande polisbussarna. Viktoria gick lite närmare. Hon ringde till Sergej, men han var redan gripen, och sedan började hon fotografera det som var kvar av demonstrationen.

Ett staket var uppställt runt torget för att hindra folk från att försvara konstitutionens trettioförsta artikel (som gäller mötesfrihet). Det var överhängt av affischer med lyckliga barnansikten. En stor mängd poliser fanns där, utrustade med specialverktyg som hade räckt för att slå ner ett verkligt uppror. Och bland dem – de civilklädda. De skiljer tydligt ut sig från vanligt folk. De självsäkra gesterna, med vilka de ger poliserna order att ”gripa och släpa iväg”. Nävar som kommer farande mot varje kameraobjektiv som riktas mot dem. För de vill inte bli igenkända. För dem är det ett hot. Männen på Rysslands politiska polis: Enheten för kamp mot extremism.

Bland dessa fanns denna dag kapten Alexej Okopnyj. Jämngammal med Sergej Aksjonov. Men ett helt annat liv. Okopnyj är helt förmögen att slita sådana som Aksjonov i bitar, som en jakthund. Hans karriär inleddes i Norra Kaukasus. Han råkade avslöja sig en gång inför en vettskrämd ung oppositionell då han berättade vad han varit med om i Tjernokozovo. En synonym till Auschwitz för många tjetjener som var där år 2000.

Av allt att döma har folk högre upp lagt märkte till Okopnyj. I slutet av 2008 hade han en tid varit under Anatolij Kjarovs befäl vid avdelningen för organiserad brottslighet. Samma år mördades Kjarov. Förmodligen för att han iscensatt för många operationer av det slag som ledde till att tjugosexårige Rasul Tsakojev fördes bort och senare upphittades på en soptipp, döende av tortyrskador. Rasul dog senare, men hann först berätta att det var på Kjarovs direkta order som man torterat honom. Då befann sig redan Kjarovs underhuggare Alexej Okopnyj i Moskva. Huvudstaden behövde hans nordkaukasiska erfarenhet av att ”motverka extremism”.

I november 2007 blev nationalbolsjeviken Jurij Tjervotjkin bestialiskt ihjälslagen i Serpuchov, en förort till Moskva. Samma dag hade han hunnit meddela några journalister att han förföljdes av fyra män, vilka han kände igen som anställda vid områdets polisenhet för organiserad brottslighet. Däribland Okopnyj. Tjervotjkin hade gjort flera anmälningar för upprepade hot från Okopnyj och hans kollegor. Men åklagaren hade inte följt upp. Precis som man inte följde upp själva mordet efteråt, när Jurij Tjervotjkin någon månad efter överfallet avled utan att ha återfått medvetandet. Trots att de sannolika gärningsmännen har funnits namngivna länge har mördarna enligt den officiella versionen ”inte kunnat identifieras”.

Just den här mannen, poliskapten Alexej Okopnyj, hamnar nu i fånget för den kamera som sextonåriga Viktoria Kuznetsova håller i. Bredvid henne står sexårige Ivan Aksjonov. Och Okopnyj ger tecken åt sitt gäng ur Moskvapolisens andra operativa regemente, de vars styrkor används för att lösa upp möten och demonstrationer. Och som nu griper Viktoria och sexårige Ivan. Och för dem till Tverskajas polisstation, dit man redan tagit Sergej. Man lät dock inte fadern och sonen träffas. Tvärtom spöade man upp fadern och släpade iväg honom i fötterna till en isoleringscell.

Samtidigt blev pojken förhörd av Svetlana Panarina, kriminalinspektör med särskilt ansvar för minderåriga. Just förhörd. Barnflickan Viktoria bad att få vara med, men föstes ut i hallen. Och där väntade Okopnyj. Med hot och våldsamma omfamningar som nogsamt fotograferades av hans kollega. Förmodligen i syfte att svärta ner den här sextonåriga, vagt oppositionsanknutna skolflickans rykte.

Ur allt detta har ett unikt dokument läckt ut. Det kallas ”Vittnesberättelse”. Som alla officiella dokument inleds också detta mästerverk med biografiska uppgifter om den person som här avger sin ”berättelse”. Namn ... Födelseår ... Under Utbildning har man fyllt i: ”dagis, grupp nio”.

Dokumentet, som polismyndigheterna alltså försöker tillskriva ett barn, inleds på följande sätt: ”På de frågor som har ställts mig kan jag ge följande svar. Jag bor med mina föräldrar på ovan angivna adress. Mamma jobbar som journalist på tidningen Izvestija. Pappa skriver om olika saker på datorn.”

Vidare förkunnar dokumentet: ”Varje tisdag går jag och pappa till Triumfalnaja-torget, där han lämnar över mig till Viktoria. Det brukar vara mycket folk där, de viftar med olika långa tyger och skriker någonting om ’sanningen’...”

Vilka frågor som kriminalinspektör Panarina har ställt till den sexårige Ivan kan man sluta sig till på citat av det här slaget: ”Mamma vet att vi är där och säger aldrig åt mig att jag är för liten och att jag inte ska följa med på sådana där saker.”

Under tiden förklarar kapten Okopnyj för Sergej Aksjonov: ”Du har ingen son längre.”

Systemet hämnas på föräldrarna för deras oppositionella verksamhet genom att försöka beröva dem deras barn.

Gripandet och förhöret av den sexårige pojken, hoten och påtryckningarna på den sextonåriga flickan Viktoria Kuznetsova har väckt starka reaktioner i Ryssland. Men det är långt ifrån någon garanti för att Okopnyj och hans kollegor kommer att bli föremål för någon utredning.

Tvärtom tyder allt på att de utredningar som nu inleds i stället kommer att gälla Sergej Aksjonov. Den elfte november hölls ett extrainkallat möte vid Moskvapolisens allmänna granskningsnämnd (Obsjtjestvennyj Sovet, som bland annat har till uppgift att tillvarata allmänhetens intressen gentemot ordningsmakten). I sin nya sammansättning leds nämnden av en mycket obehaglig figur, Olga Kostina, hustru till en medarbetare vid Putin-rådgivaren Vladislav Surkovs stab, och en människa vars vittnesmål spelade viss roll i åtalsakten mot Chodorkovskij.

Till det här sammanträdet hade vare sig vittnen eller Ivan Aksjonovs föräldrar blivit kallade. Nämndens medlemmar behövde inte dem.

Olga Kostina förkunnade: ”Vi har kunnat slå fast att polismännen har handlat inom ramarna för sina instruktioner.” Dessutom framkom att Centrum E (avdelningen för kamp mot extremism) var beredd att försvara sina medarbetares ”ära och värdighet” och att man har inlett en undersökning av Sergej Aksjonov.

Ivan bor nu hos sina farföräldrar. Sergejs far och mor motsätter sig förbittrat alla påtryckningar som staten utsätter dem för. Viktoria Kuznetsova ansätts fortfarande av polisens medarbetare. Hennes vänner försöker vara med henne så mycket de kan. Okopnyj, den man som hotat att våldta henne, har krävt att hon ska svika Sergej Aksjonov, att hon ska vittna om att Sergej skulle ha antastat henne – hon är ju omyndig. Men hon har vägrat.

Om familjen ska kunna försvara sin heder och värdighet och bevara sin sons ro, det beror på många faktorer. En av de viktigaste är det internationella samfundets uppmärksamhet och påtryckningar riktade mot Rysslands makthavare.

Den cyniska användningen av barn i syfte att trycka ner Rysslands oppositionella har tyvärr blivit ett återkommande inslag i vårt land.

I slutet av 2010 fabricerades ett åtal i Smolensk mot tjugosexåriga Taisia Osipova, hustru till Sergej Fomitjenkov, också han aktivist i Ett annat Ryssland (nationalbolsjeviken Limonovs nya parti). Okopnyjs kollegor vid Smolenskavdelning för kamp mot extremism hade planterat narkotika hos henne. Och redan från början krävde de en enda sak – att Taisia skulle vittna mot sin make. Det var nära att deras dotter blev gisslan i detta. Man försökte nämligen beröva dem deras rättigheter som föräldrar. Det lyckades inte. Och familjen fick stor hjälp av den uppmärksamhet som journalister och allmänhet riktade mot ärendet.

Liknande hot framfördes i februari 2011 mot Jevgenija Tjirikova, ledare för Rörelsen till försvar för Chimki-skogen. Åklagare har försökt beröva henne vårdnaden om hennes två små barn och åberopat ett vittnesmål från några grannar, vilket emellertid visade sig vara skrivet av någon annan ... I det förfalskade vittnesmålet beskrivs hur ”Tjirikovas barn ständigt går hungriga, de får ingen mat, de är lortiga och det är alltid fullt med slödder som ränner där. Ungarna gråter oavbrutet, de misshandlas, bestraffas ...” Försöket slutade i fiasko tack vare en aktiv kampanj till försvar för Jevgenijas barn.

Som jag ser det har den ryska juntan knappast uppfunnit något nytt här. En liknande taktik tillämpades redan i Argentina under militärregimens tid 1976–83. I mars 2011 inleddes en rättegång i Buenos Aires mot juntaledaren Jorge Videla och hans krets. Alla anglades för att ha fört bort en stor mängd barn ur vänsteroppositionella familjer. Under en av domstolsförhandlingarna berättade den trettiotreårige Leonardo Fossati, som bara tre åt tidigare hade fått tillbaka sitt riktiga namn, hur sådana som han förvandlats till ”militärjuntans troféer”.

Man vill gärna hoppas att de ryska oppositionellas barn trots allt ska lyckas undkomma juntatroféernas öde. Världen har ju ändå förändrats. Eller har den det?