En tidig frostklar morgon flyger jag med fåglarna, försöker undslippa tanken på 11 år i fängelse. Vintersolen är ungefär lika kall som mitt alter ego, Modern av det kalla djupa vattnet som ändå var naiv nog att åta sig att recensera Fatemeh Ekhtesaris utvalda dikter i norsk översättning. Men som nu, vid närmare eftertanke, tvingas fråga sig själv: vem är jag att recensera Ekhtesaris dikter? Hon har skrivit fler böcker än jag, har en skara på 124 000 följare i sociala medier. Jag har inte ens deltagit i Göteborgs årliga poesifestival, där Ekhtesari medverkade 2013.

Det är jag i ärlighetens namn glad över i skrivande stund. Jag vet inget om vad som hände under festivalen, men hon blev anhållen ett par månader senare i Iran och dömd till 99 piskslag och 11 års fängelse. Vad kan möjligtvis ha skett? Vad talades det om? Det är rätt dumt att ställa dessa frågor, när jag egentligen inte vill veta svaren. Och det är inte för att vara efterklok, bättre vetande eller göra mig viktig över saker jag inte vet ett dyft om, när jag nu understryker the obvious: för det säger sig själv att man som arrangör bör och ska vidta försiktighetsåtgärder när man engagerar unga poeter från ett annat land, vars lagar, seder och regler de är underställda även när de befinner sig i utlandet. Det säger sig själv att man är tvungen att skapa ett rum som är poetiskt utformat framför ideologiskt. Den ideologiska revolten får man själv stå för, och det uteslutande för egen räkning.

Missförstå mig rätt, jag vill sätta allt fokus på Ekhtesaris poesi. Jag vill inte att dikterna ska överskuggas, men jag kan ändå inte ignorera eller förneka fakta: dikterna finns nu på norska i Nina Zandjanis översättning, därför att Ekhtesari till följd av omständigheterna har tvingats lämna Iran och befinner sig i Lillehammer som fristadsförfattare.

Jag tänker. Jag tänker. Jag tänker på moderland och exil. Ett moderland som jag älskar. Älskar. Älskar till vanvett. På en poesitradition som vi båda tillhör och är avskurna från – om än av olika anledning. Jag tänker. Jag tänker. Jag tänker på de linjer som går från Forough till Fatemeh till Shadi. Vad är det för linjer som plötsligt har uppstått, och som jag kan skymta i horisonten? Hur ser de ut i dess klara färger och former? Exakt hur knyter de oss samman och hur skiljer de oss åt? Jag har som vanligt 20 frågor för mycket. Är i övrigt trött som ett pandemiskt år och banalt nog mest trött av att vara fucking trött. Kylan är vidrig just nu. Det verkar vara den kallaste vintern i kvinnominne och de tunga vingslagen håller mig precis hängande, vandrande i luften. Så låt mig återigen understryka the obvious: det här är inte en traditionell recension.

– O tiger-seizer! What has made thee decreipt like an old fox?^[1]

– Det har väl livet, honey. Livet i exil. Livet i hemlandet. I kriget. I minnena. I marginalerna. I längtan efter solen. I fattigdom … Anyway, Fatemeh Ekhtesari är född 1986 i Iran. Hon är utbildad barnmorska och har gett ut tre diktsamlingar, tre novellsamlingar och en roman. Hon debuterade med diktsamlingen En feministisk diskussion innan potatisen kokar (Yek bahse feministi ghabl az pokhtane sibzaminiha) 2010. Den norska samlingen, Vi overlever ikke, består av 30 utvalda och numrerade dikter från olika tidpunkter. Dikterna handlar om förtryck och tortyr, om att gå i exil, att överge och bli övergiven. Om en kvinnas uppror och kamp för rätten att vara sig själv. En kvinna som rör sig genom en våldsam värld och försöker finna en utväg, en väg bort från allt som begränsar hennes liv, hennes existens, men vägen är– med hennes egna ord i dikt 17 – sluten som hennes mun. I en annan dikt överger hon ”flygplatsen i riktning mot ingenting”. För ”historien är blind” och "natten tröttare än sömnen i hennes ögon".

Det är svårt att inte bli djupt berörd av denna kvinnas blick: hennes kritiska och sorgsna blick på världen och livet, av sättet på vilket hon rör sig, från natt till natt, sorg till sorg, fängelsecell till isoleringscell: ”cellens metalldörr” till ”väggens kyla” till ”den sömnlösa filten” och från tortyr till graviditet till att mista allting: ”jag tog inte gränden med mig/ lämnade huset kvar vid vägens ände/ En tom ryggsäck/ var allt jag hade med till vägens ände”.

Få gånger i mitt liv har det hänt att jag inte varit i stånd att läsa en diktsamling efter en annan. Kanske beror det den här gången på att de här dikterna är de tyngsta jag har läst av en så ung poet. Det är en sorg och en smärta som nästan inte går att bära eller bottna i, men som bärs upp av dikterna med elegans och emellanåt med ett så upphöjt lugn, som var det ingenting. Det är ändå något av en bedrift av en poet och det kräver sin kvinna. Men det är liksom om denna kvinna mycket tydligare träder fram i Zandjanis översättning, där hon har bortsett från diktens versmått. Man kan läsa de persiska och de norska dikterna sida vid sida i boken, och av efterordet framgår det också att samtliga dikter är skrivna i en postmodern ghazalform.

Ghazalen härstammar ursprungligen från arabisk poesi och kan dateras till det sjunde århundradet. Den trädde på allvar och permanent in i persisk poesi ca 500 år senare. En ghazal kan liknas vid en sonett och består i regel av fem till femton kupletter med samma rimmönster och metrik. Rimmönstret kan exempelvis beskrivas som AA, BA, CA, DA o.s.v. Och det är just precis detta mönster som Ekhtesari har konstruerat dikt 11 och 12 efter. Hon använder i övrigt ett annat klassiskt mönster för att uppfylla rimkravet: att upprepa samma verb i varannan vers genom hela dikten. Man kan alltså som regel placera verbet sist i meningen på persiska, om än det kräver märkliga omvända ordföljder emellanåt. Man kan även få verserna att rimma genom att använda olika verb eftersom de innehåller inrim: t.ex: miravad (hen går sin väg), midavad (hen springer), milarzad (hen darrar), miresad (hen uppnår/ ankommer), mikeshad (hen drar/ tecknar). Klassiska poeter som Rumi (1207 – 1276), Saadi (1210 – 1291) och Hafez (1315 – 1390) har utvecklat och etablerat ghazalformen i persisk poesi. Den postmoderna ghazalen avviker formmässigt genom att vara mindre stringent och består ofta av kombinationer av olika mönster och rimsystem. Och medan de gamla tunga gossarna diktade om andlighet, sufism, platonsk kärlek och den imaginära beloved, diktas det i den nya formen om livet i den fysiska världen. Under 1950-talet började en rad poeter, bland annat Forough Farrokhzad, experimentera med de formerna och banade vägen för det som idag kallas för postmodern ghazal.

Ekhtesari hänvisar också ibland till Foroughs poesi. Och märkligt nog refererar hon till dikter från Foroughs senaste samlingar, som i motsats till de fyra första inte är skrivna efter klassiska föreskrifter och där Forough insisterar på att bryta mot konventionerna och alla former av traditionsbunden poesi. Jag är, i linje med Forough, tvungen att insistera på att poesin bör vara fri för att kunna rymma den fria och oavhängiga tanken. Missförstå mig rätt; jag kan inte förställa mig ett liv utan Hafez eller Rumi, och Hafez ghazalsamling på 638 sidor är också den enda diktsamling som jag bokstavligen alltid har stående på skrivbordet. Nyligen frågade jag Hafez om råd rörande en crush som är i totalt silent-mode, och han svarade med ghazal 311: ”Naaleye aasheghan khosh ast, benaal!”^[2] vilket på post-post modern danska [svenska, övers. anm.] kan översättas till: ”Det är så rörande med all denna kärlekssorg, snyft!” Tack, men nej tack, tänkte jag. As if I am his regular bitch. Bara för att säga; I’m a believer och jag tror på den autonoma poesin. Den postmoderna ghazalen är varken en eterisk fågel eller en jordisk fisk. Den har varit en del av persisk poesi i gott och väl 70 år – utan riktigt lyfta, utan att ens leda till mycket poesi i världsklass. Under samma period har t.ex. filmkonsten utvecklats i massivt flera riktningar, medan generation efter generation av poeter fortsätter och fortsätter med att upprepa samma versmått. Det går i cirklar och jag och mitt alter-ego är inte med på tåget. För det vittnar om dåtiden framför samtiden och det osar av litteraturhistorisk metaestetik framför den enskilda poetens egen estetik och egna tankeformer.

Med det sagt så är jag inte en idiot. Jag kan givetvis se att Ekhtesari har sin egen stil. Att dikterna arbetar med att implementera nya stilistiska grepp, att det allt som allt arbetas med form i varje enskild dikt, och det är mycket mer än jag kan säga om delar av samtidspoesin i norden, där det inte riktigt arbetas med form eller där den bara kopierats av andra, i nordisk kontext okända författare. Icke desto mindre framstår Ekhtesaris dikter och karaktär starkast när de står fria från poetiska konventioner, d.v.s. när det inte genereras mening på konventionellt vis genom konventionella poetiska bilder, som t.ex. natt, mörker, (våta) ögon, famntag och gråt, men i stället skapas nya bilder och sammanhang genom att exempelvis växla mellan individnivå och en allmän eller strukturell nivå:

”Någon skapade förtryck och möjligheter åt dig, fängelsegaller av dina revben/ Och avlägsnade slutraden från den här sidan … Förloraren fortsatte i cirklar om sig själv!”^[3]

Eller som i samlingens sista dikt där jaget blir till en ”fabrik” ”i färd med att producera mardrömmar/ med sömntabletter och bedövningsmedel”:

Jag är en levande produktionsapparat

med hål i skjortfickan livet igenom

och dropp från taket när det regnar om natten

Om natten är jag hål i kvinnans drömmar

vi hoppas att det blir morgon

Det finns hål i mitt hemlands lilla sol

Flera av dikterna omförhandlar arbetets villkor och i hela taget är det något fabelaktigt över de politiska dikterna, eftersom de är så poetiskt gedigna. Sedan finns det även misantropiska kärleksdikter, storstadsdikter och dikter som är glimtvis punkiga och påminner om Michael Strunge i stilen:

Nyheter är förstörelse som besmittar stadens blodkärl

Nyheter är rakknivar som skär och skarp metall

Zandjani har som sagt valt att bortse från versmått men istället funnit många fina lösningar på konstruktioner som verkligen är svåra att återge. En överordnad princip i konsten att översätta poesi handlar ju om att välja vad som kan avvaras och vad som måste och ska bli kvar, för det är ofta omöjligt att få med allting. Frågan är därför om jag skulle välja och värdera på ett annat sätt. Ja, tveklöst, på gott och ont. Det är därför som det heter översättarens val.

Och nu, för att parafrasera Ekhtesari och citera Forough: nu finns visst inget mer att säga, annat än läs dikterna, annat än att vi överlever i kraft av varandra och poesin. We are here to push each other forward – in one way or another and in spite of all. Låt oss tro! ”Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid.” Och på poetisk rättvisa.