Bokhandlare går under jorden för att undkomma den statliga censuren och trakasserier från röda garden. Regeringstjänstemän iscensätter ett uppdiktat mord för att få allmänheten att stödja en ny säkerhetslag. För att kunna behålla sitt jobb tvingas en taxichaufför att lära sig gatunamn på mandarin eftersom kantonesiska – stadens lingua franca – håller på att fasas ut.

Detta är tre versioner av Hongkongs framtid som inhemska filmskapare föreställde sig den i en film från 2015 med titeln ”Tio år”. Trots en låg budget och i stort sett okända skådespelare blev den dystopiska filmen en stor succé eftersom den behandlade frågor som oroade många Hongkong-bor som länge fruktat Beijings långa arm. Som i ett exempel på när livet imiterar konsten gav filmen upphov till en sådan intensiv allmän debatt bland medborgarna att de kommersiella biograferna drog tillbaka filmen av rädsla för att misshaga myndigheterna.

Nu fyra år efter filmens premiär känns ”Tio år” daterad och full av klichéer. Det beror inte på att ämnet numera är mindre relevant eller angeläget – samma politiska och existentiella frågor som filmskaparna förutsåg skapar fortfarande spänningar i staden. Men filmen har förlorat mycket av sin aktualitet därför att det Hongkong vi en gång trodde låg många år fram i tiden på flera sätt redan är här.

Härifrån går allt utför

Efter 156 år av brittiskt styre återgick Hongkong 1997 till kinesisk överhöghet under parollen ”ett land, två system”. Policyn som utformats för att hejda utvandringen av oroliga medborgare på flykt undan det kommunistiska styret, utlovar en hög grad av autonomi åt den ”speciella administrativa regionen” under 50 års tid efter återtagandet. 1997 antogs också Hongkongs grundlag (Basic Law), stadens minikonstitution som garanterar grundläggande rättigheter som pressfrihet, akademisk frihet och församlings- och tryckfrihet.

Men snart halvvägs in i den femtioåriga tidsfristen har Hongkong-borna redan börjat känna sig som en utrotningshotad art som kämpar för att trygga sin existens i skuggan av en supermakt. Trots att de friheter som står inskrivna i grundlagen en gång sågs som självklara och oantastliga, har de inte bara börjat naggas i kanten av Beijing utan också av stadens styrande elit som är ivriga att visa sin lojalitet mot det kinesiska ledarskapet.

Proteströrelsen 2014 blev en skiljelinje i Hongkongs historia. De fredliga massdemonstrationerna som i väst döptes till ”Paraplyrevolutionen” – det största politiska upproret i vår historia – lamslog stora delar av staden i 79 dagar, tills protesterna dog ut utan att demonstranterna uppnått sitt mål att få till stånd fria val.

Från Beijings horisont innebar det folkliga upproret både dåliga och goda nyheter. Till stor förtret för de kinesiska ledarna visade Hongkong att det var mer än enbart en ekonomisk stad och att dess invånare inte tänkte tåla kommunisternas översitteri och hot utan att göra motstånd. Men samtidigt kunde de kinesiska ledarna känna sig lättade över det faktum att när Hongkong-borna reser sig och gör uppror, så blir det inte våldsammare än gatuockupationer under några månaders tid.

Denna insikt har gett Beijing förnyad kraft att accelerera sin politiska agenda för Hongkong, vilket i sin tur förklarar varför takten i ansträngningarna att kringskära de medborgerliga fri- och rättigheterna har ökat markant sedan 2014. Genom ständigt mer oroande incidenter som följt på varandra under de senaste åren har vårt sätt att leva utsatts för hot, vilket inte bara fått parollen ”ett land, två system” att mer likna ett brutet löfte än ett skydd mot kommunistisk intervention, utan också visat på den inneboende motsättning som blottas när en totalitär stat låtsas tolerera en kvasi-demokrati.

Yttrandefriheten under hot

Det mest flagranta exemplet på hur våra politiska rättigheter trampas under fötterna är kanske bortförandet av medarbetarna på förlaget Causeway Bay Books. Författare och förläggare till avslöjande och kritiskt granskande böcker om höga medlemmar i kommunistpartiet har länge varit en nagel i ögat på de kinesiska ledarna. 2015 kidnappades fem medarbetare på Causeway Bay Books av kinesiska säkerhetsagenter, och uppvisades senare i kinesisk teve med påtvingade bekännelser av olika brott. Bland dem är Gui Minhai, en kinesiskfödd svensk medborgare som fortfarande sitter fängslad i Kina.

Förlagsmedarbetarnas försvinnande hade en omedelbart avskräckande effekt på hela bokindustrin i Hongkong, från författare och förläggare till tryckerier och bokhandlare. Det inträffade vid en tidpunkt när de inhemska förlagen redan var hårt pressade av bristen på distributionskanaler, eftersom de populära bokhandelskedjorna en efter en har slukats upp av kinesiska intressen alltsedan återtagandet.

När min bok Paraplyer i blom, som redogör för gatuockupationerna under paraplyrörelsen, skulle tryckas 2016 fick min förläggare nej från många tryckerier som hänvisade till att ämnet var politiskt känsligt. Sedan dess har inhemska medier rapporterat liknande historier om självcensur inom bokindustrin, vilket har lett till att många ställer sig frågan om vår konstitutionellt garanterade tryckfrihet existerar annat än på papperet. Profetian i filmen ”Tio år” om bokhandlare som tvingas upphöra med sin verksamhet känns inte längre långsökt.

I den nationella säkerhetens namn

Många unga demonstranter blev besvikna på paraplyrörelsens magra resultat och några av dem har kanaliserat sin frustration genom att engagera sig i en rörelse för full självständighet. Trots att de är få till antalet och ägnar sig mer åt prat än åt handling, har dessa unga människor och deras målsättning gett Beijing en bekväm ursäkt för att slå ner på yttrandefriheten under förevändning av att försvara den nationella säkerheten.

För ett halvår sedan fattade myndigheterna i Hongkong det unika beslutet att förbjuda ett politiskt parti. Det rörde sig om en liten, till största delen inaktiv grupp med självständighet på sitt program som hette Hong Kong National Party, grundat av universitetsstudenter. Sedan Utrikeskorrespondenternas klubb hade inbjudit gruppens ledare Andy Chan att hålla ett lunchanförande om förbudet, straffade myndigheterna evenemangets moderator, Victor Mallet från Financial Times, genom att vägra att förnya hans visum. Det var första gången i stadens historia som en utländsk journalist utvisats.

Dessa händelser tyder på att en politisk ”förbudslinje” har dragits runt frågan om självständighet. Sedan dess har affischer och plakat på universitetsområden som uttryckt stöd för Chan utan vidare avlägsnats av skolpersonalen. En framstående juridikprofessor som tog upp ämnet självständighet vid ett akademiskt forum utomlands blev hårt censurerad av högt uppsatta kommunistiska tjänstemän. I en artikel om en taiwanesisk lagstiftare som nekats visum till Hongkong på grund av sitt stöd till tanken på självständighet, bifogade en lokal tidning en brasklapp där man tog avstånd från självständighetstanken av rädsla för att drabbas av ”guilt by reporting”.

I egenskap av fristående kolumnist finner även jag att jag måste tänka mig för då och då och kontrollera att jag inte har överträtt någon förbudslinje, eller se till att undvika sådana känsliga ämnen som rör Taiwans självständighet och självständighetssträvandena i Tibet och Uighur-Xinjiang. Varje gång en artikel jag lämnar in blir förkortad eller fördröjd eller om min redaktör ändrar något i texten, kan jag inte låta bli att undra om jag blivit censurerad.

Det mest problematiska med förbudslinjer är att de kan ritas om som den härskande klassen vill. Stärkta av förbudet mot National Party har myndigheterna i Hongkong gått vidare till politiska partier som förespråkar mycket mildare former av självbestämmande och förbjudit dem att ställa upp i val på liknande grunder. Genom att statuera ett exempel med Chan och andra likasinnade har myndigheterna lyckats införa den nationella säkerheten som argument – ett kraftfullt politiskt verktyg och ett av de äldsta knepen i den kommunistiska arsenalen – utan att behöva ta till en enda ny lag eller ett uppdiktat mord.

Angrepp på den kulturella identiteten

Förra hösten fällde Hongkongs utbildningsminister Kevin Yeung flera kommentarer om kantonesiska som chockade stadens 7,5 miljoner invånare – av vilka 90 % har kantonesiska som modersmål. I ett radioprogram ifrågasatte Yeung hur länge kantonesiska kunde förbli undervisningsspråk i Hongkong och rådde allmänheten att börja använda mandarin i dagligt tal, med argumentet att ”i framtiden kommer undervisningen i det kinesiska språket i världen huvudsakligen att ske på mandarin.” Utbildningsministerns memento kom mindre än ett halvår efter att utbildningsdepartementet publicerat en artikel som hävdade att kantonesiska enbart är en ”dialekt” och inte kan betraktas som ett eget språk.

I Hongkong utgör marginaliseringen av kantonesiskan och förminskningen av dess betydelse en stöt mot själva hjärtpunkten i vår existens. Om det finns något i vår kollektiva identitet som vi håller allra mest heligt så är det vårt talade språk, som är slagfärdigt, unikt och oumbärligt för överlevnaden av andra aspekter av vår stolta kultur, från kantopop och kantofilm till kantonesisk opera.

I egenskap av advokat som ger råd åt klienter inom finansindustrin har jag kunnat iaktta en förändrad affärsmiljö som i allt ökande grad missgynnar kantonesiska som arbetsspråk. Numera förs alla telefonkonferenser och klientmöten med kinesiska klienter – som utgör majoriteten av de kommersiella transaktionerna i staden allteftersom den ekonomiska integrationen över gränsen intensifieras – uteslutande på mandarin. De flesta anställningsannonser anger kunskaper i mandarin som ett ovillkorligt krav, medan kunskaper i kantonesiska inte anses lika viktiga. Jag har hört ryktas att många internationella advokatfirmor har antagit den oskrivna regeln att bara mandarintalande medarbetare kan komma ifråga för delägarskap.

Men det är inte allt. Traditionella kinesiska skrivtecken (som används i Hongkong och Taiwan) håller gradvis på att ersättas av förenklade skrivtecken (som används i Kina) inte bara på arbetsplatser utan också på restaurangmatsedlar, hotellskyltar och annonstavlor. Ett genomgripande försök att ersätta vårt talade och skrivna språk har inletts, och skapat ett predikament som inte är olikt det som drabbade den språkligt vilsne taxichauffören i filmen ”Tio år”.

Toppen på ett isberg

Det föregående är bara några exempel som ger en glimt av det politiska och existentiella klimatet i Hongkong. Men jag har bara skrapat på ytan – de färska exemplen på inskränkningar i både våra grundläggande rättigheter och våra värderingar är för många för att kunna räknas upp – från myndigheternas selektiva åtal mot demonstranter på tvivelaktiga anklagelser om ”störande av allmän ordning” till diskvalifikationer av prodemokratiska advokater bara för att de misslyckats med att svära sin tjänsteed på rätt sätt.

Sedan återtagandet har Hongkongs internationella anseende sjunkit. Stadens plats på olika globala demokratiindex som mäter sådant som pressfrihet, rättssäkerhet, förmåga att dra till sig begåvningar och allmän levandsstandard har fallit och fortsätter att falla. En andra våg av utvandring står för dörren när både expatrierade medborgare och Hongkong-bor med möjligheter att resa röstar med fötterna.

”Det är inte för sent”

Det var mot denna mörka politiska bakgrund som PEN Hongkong bildades 2016. Oroade av det krympande utrymmet för den fria åsiktsbildningen och upprörda över kidnappningen av förlagsmedarbetarna beslöt ett antal likasinnade författare, poeter, journalister och akademiker att återuppliva Hongkongs PEN-avdelning (som hade insomnat på 1980-talet) för att delta i kampen för att bromsa den negativa utvecklingen. Sedan starten har vi publicerat rapporter, arrangerat föredrag av namnkunniga förkämpar för mänskliga rättigheter och gjort officiella uttalanden i protest mot inskränkningar i yttrandefriheten.

2107 bjöd vi in stadens ledande författare och opinionsbildare att bidra till en antologi om tillståndet i Hongkong med anledning av att det var 20 år sedan återtagandet ägde rum. Boken som fick titeln Hong Kong 20/20 har översatts till kinesiska i en strävan att knyta samman stadens engelsktalande och kinesisktalande författarmiljöer. Förra året skrev vi i samarbete med PEN International och Torontos universitet en rapport om situationen för yttrandefriheten i Hongkong till FN:s allmänna ländergranskning (UPR), en rapport som Hongkongs regering var tvungen att lämna ett officiellt svar på.

I likhet med andra medborgarrättsorganisationer i staden har PEN Hongkong fullt upp att göra. Arbetet är utmanande och farligt och kan ibland kännas fåfängt. Men varje dag påminns vi om det fantastiska arbete som utförs av våra systerorganisationer i mycket mer utsatt områden i världen, där arbetet är långt mer utmanande och farligare än vårt. Trots de olika utmaningar vi står inför finns det sak som förenar oss alla – hoppet, tron på att det finns ett ljus i den bildliga tunneln, oavsett hur svåra omständigheterna är.

Filmen ”Tio år” slutar med ett enkelt men kraftfullt budskap: det är aldrig för sent. Det är med detta budskap framför ögonen vi måste fortsätta vår strävan.

----
Jason Y. Ng är jurist, människorättsaktivist och författare av tre böcker som alla skildrar Hongkongs postkoloniala utveckling: Hong Kong State of Mind (2010), No City for Slow Men (2013) och den senaste, Umbrellas in Bloom (2016). Han var ordförande i PEN Hongkong, 2016–2019.