Den huvudsakliga anledningen till att kurdfrågan håller sig kvar på dagordningen är att PKK (Kurdistans arbetarparti) i Turkiet driver väpnad kamp mot staten. Organisationens strategier, krav och aktiviteter har därför nyhetsvärde för varje journalist. Utan att ens uppmärksamma PKK är det svårt att komma med någon som helst synpunkt på kurdfrågan. Det är till och med svårt att göra en nyhet om den. Turkiet ställer emellertid ett enda villkor till journalister, forskare, akademiker och författare för att granska PKK: ”Att forska om och demonisera PKK”. Varje journalistisk aktivitet som inte demoniserar PKK är enligt staten liktydigt med” att göra propaganda för organisationen”. Mot statens ihärdighet i denna fråga tvingades journalisterna på 1990-talet att av okänd gärningsman bli mordoffer och på 2000-talet att inom lagen om terrorbekämpning räkna med att kastas i fängelse, även fortsättningsvis. Egentligen har yttrandefriheten i Turkiet aldrig nått upp till nivån som förutsätts ens i en ”låtsasdemokrati”. Regissör Yılmaz Güney på 1970-talet, litteraturförfattaren Mehmed Uzun på 1980-talet, Ahmet Kaya på1990-talet liksom hundratals personer dömdes på grund av sina tankar och tvingades att överge sitt hemland. Medan de som flydde dog i landsflykt, förtvinade några av dem som insisterade på att inte fly eller inte fick tillfälle att fly i fängelserna eller dödades. Därför är det är nödvändigt att börja göra en utvärdering av det aktuella läget och komma ihåg att det finns en historisk bakgrund till statens inskränkning avyttrandefriheten i Turkiet.

Trots att premiärminister Recep Tayyip Erdoğan är den i den turkiska republikens historia som använder sig av mest frihetsrelaterade termer är han också den som visar minst tolerans för yttrandefriheten. I ett tal i juni 2012 sade han med stor tydlighet riktad mot de journalister som arbetade med kurdfrågan och därför gjorde reportage med PKK-militanter: ”Vi gjorde ett upprop till medierna att vara vänliga och värna om nationens känslighet, sade vi. Tyvärr fick vi inte heller nu tillräckligt stöd. Det finns de i mediekåren som anser det vara en prestation att intervjua terroristledare. Nu undrar jag, kan ni tala om för mig vad ni fått ut av detta för mitt land, för lösningen av terrorismen. De tog sig till Kandil och träffade terrororganisationens ledare och överöste omgivningen med sympati. De gav helt enkelt nytt liv till terrororganisationen. Det var inte nog att de struntade i att vara opartiska i terrorbekämpningen, de demoraliserade säkerhetsstyrkorna och krossade deras målmedvetenhet.”

Tillbakatagna inbjudningar
Enligt Erdoğan är en journalist antingen på statens sida eller på PKK:s. De journalister han syftar på förlorar antingen arbetet, döms eller tillämpar självcensur genom att rätta in sig i ledet. Som resultat av Erdoğans indirekta eller direkta varningar till mediemogulerna har Turkiets kända journalister, exempelvis Yıldırım Türker, Banu Güven, Ruşen Çakır, Can Dündar, Nuray Mert och Ece Temelkuran under de senaste två åren förlorat sina jobb. Utan att tveka hotar Erdoğan nämligen inför allmänheten cheferna till de journalister, som är kritiska mot honom eller talar om kurders rätt, och säger: ”Om det är ni som betalar deras löner så får ni också betala priset”.

Det finns nästan ingen av ägarna till mainstream-medierna som inte lyder regeringens varningar. Som journalist avhåller jag mig i allmänhet från att föra mina personliga erfarenheter vidare, men det jag ska framföra här nedan anser jag inte vara särskilt personligt. Före de allmänna valen den 12 juni 2011 ringde redaktören för ett TV-program upp. Redaktören sade att han tillsammans med programledaren och två journalister från Istanbul och Ankara skulle resa vidare till Diyarbakır, där de skulle göra ett program med en av regeringens ministrar. De ville att jag också skulle följa med från Ankara till Diyarbakır och ställa frågor till ministern. Uppriktigt sagt längtade jag till Diyarbakır. Jag antog erbjudandet. När jag kommit hem från jobbet och börjat packa ringde det. Det var programredaktören som förläget sade att de inte kunnat ordna någon biljett, han bad om ursäkt och det sades inget mer om det. Dock, följande dag fick jag i det aktuella programmet se att två icke oppositionella journalister deltog. Dessutom hade båda två tagits med från Ankara. Kort därefter sade en annan tv-kanal att de från Ankarastudion ville knyta mig till programmet i Istanbul. Ett par timmar efter denna inbjudan ringde programredaktören igen: ”Jag ber så mycket om ursäkt, men eftersom vi har tekniskt fel i vår Ankarastudio kan vi inte ha er med i sändningen”. Programmet sändes ändå och i studion satt en parlamentariker från regeringspartiet som gäst.

Presskonferens utan tillträde för pressen
Inte för att jag har något större intresse av att delta i tv-program, men det var inte ren tillfällighet som gjorde att dessa två händelser sammanföll med regeringens förändringspolitik i kurdfrågan, som inleddes i början av 2011. I oktober 2011 sammankallade premiärminister Tayyip Erdoğan ägarna och administratörerna till de ledande tidningarna och tv-stationerna och verkställde ett möte utan tillträde för pressen. Nej, jag ironiserar inte eller något, det var alltså en presskonferens utan tillträde för pressen. Regeringen hade lagt fram ett förslag för administratörer och ägare till medierna angående nyhetsförmedling i kurdfrågan, som skulle utövas enligt regeringens ”nya politik”, vilket var ”ett förslag de inte skulle kunna förkasta”.

Trots att några av mediemogulerna gör förluster fortsätter de att ge ut sina tidningar. Vissa statistiska uppgifter visar att nittio procent av tidningarna i Turkiet fortsätter att tryckas, förlusten till trots. Det beror på att medieägarna i sina kontakter med regeringen använder sina tidningar som verktyg inom andra områden. De skapar rubriker av regeringens bättre åtgärder och tiger ihjäl de sämre och regeringen fortsätter att stödja de uppdrag den ger. Den ömsesidiga ”försiktigheten” reflekteras som censur mot journalisterna och ju mer tiden lider även som självcensur.

Vad beträffar de få oppositionella journalister som hamnar utanför den inre cirkeln med ömsesidigt samförstånd, förlorar de antingen sitt jobb eller tystas ner genom någon dom. Det är ingen slump att de flesta journalister som sitter i fängelse kommer från den kurdiska presskåren. I Turkiet hålls just nu närmare ett hundra journalister fängslade antingen för sin rapportering av nyheter eller den politiska hållningen hos de pressföretag de arbetar för. Bland dessa har vi många vänner som vi känner väl. Vår reporterkollega Kenan Kırkaya, exempelvis, från Dicle Haber Ajansı (Tigris nyhetsbyrå) sitter fortfarande i fängelse och har inte rapporterat om annat än statens brott mot de mänskliga rättigheterna och de antidemokratiska tillämpningarna mot kurderna. I vilket fall som helst frågades Kenan under polisförhöret ut om de nyheter han förmedlat. De nyheter Kenan rapporterat anses var för sig vara en molotovcocktail. Ännu allvarligare är det att eftersom personakten hos åklagarmyndigheten hålls hemlig, kan varken Kenan eller vi veta exakt vad han anklagats för.

Smarta journalister
Jag ska berätta ännu en anekdot. En kall februarikväll 2011 träffade jag min journalistkollega, Ahmet Şık, på en krog i Ankara. Ahmet berättade om boken han skrev just då. Jag drev med honom och sade att jag inte gillade titeln på den – Imamens armé. Han kontrade med: ”Om du hade varit en smart journalist hade du inte fått fängelsestraff på grund av en paragraf”. Vi skrattade länge åt det. En smart journalist i Turkiet vet hur man ska skriva för att inte hamna i fängelse: man tillämpar självcensur. Ahmet syftade på en artikel jag skrev 2009 för tidskriften Express. Den handlade om PKK-militanter och deras åsikter. För det fick jag ett fängelsestraff på femton månader.

En vecka efter vårt krogbesök fick vårt skämtande en bitter eftersmak. När Ahmet återvände till Istanbul togs han genast in på förhör. Den 3 mars 2011 häktades han med anledning av boken han arbetade på och som ännu inte getts ut. Utkastet till boken samlades in och förstördes. Under olika möten i Europa liknade premiärminister Tayyip Erdoğan Ahmets bokutkast vid ”en bomb”. Ahmet fick sitta inne ett helt år. Dessutom anklagades han för att vara medlem i en militaristisk-nationalistisk organisation som Ergenikon. Att Ahmet är en socialistisk journalist var inget de tog hänsyn till. När han släpptes ut ur fängelset kom han tillbaka till Ankara. Vi träffades på samma krog och försökte minnas våra hjärtliga samtal och skratta åt dem. Men det var inte längre samma Ahmet som satt mittemot mig. Han hade lärt sig att i detta land kan ett dåligt skämt bli verklighet.

”Man får prata om allt, men …”
Från mitten av 2009 fram till i oktober 2011 då presskonferensen som var stängd för pressen hölls, har vi i Turkiet fått känna av en vind som inte blåst tidigare. Beşir Atalay var inrikesminister under den perioden och inför presskåren sade han tydligt att hädanefter fick kurdfrågan, som tidigare inte hade existerat, diskuteras och avhandlas i media. Kort efter detta offentliggörande kom alla tv-program att handla om kurdfrågan. Oppositionella, vars namn aldrig tidigare ens nämnts i tv-programmen, bjöds nu in för att delta i det offentliga samtalet. Det verkade som om censuren temporärt hade lagts på hyllan.

Enligt vad vi senare fick veta, hade under den tid det hette att ”man får prata om allt”, den turkiska underrättelsetjänsten MİT och PKK hemliga möten i Oslo. Under förhandlingarna mellan parterna uttrycktes också att även journalister skulle kunna diskutera frågan ur alla vinklar. Snart nog insåg man dock att man kunde debattera, tala om och skriva om allt, men på ett villkor; det fick inte strida mot regeringens politik. Å ena sidan diskuterade staten med PKK, å andra sidan, även innan direktiven från regeringen, hade de som talar, eller försöker att tala, i åratal ändå ”pratat om allt”, såsom försvarare av mänskliga rättigheter, författare, journalister, politiker. Med början i april 2009 har nästan alla som arbetar med kurdfrågan, advokat, politiker, journalist och student utan åtskillnad faktiskt häktats i KCK:s (Unionen för samhällen i Kurdistan) operationer.

När parterna inte kan komma överens hamnar journalisterna i fängelse
Under den här tiden arbetade jag på tidskriften Express och reste runt bland kurdiska städer och byar för att göra intervjuer. Jag märkte då att ingen i regionen, i första hand PKK-militanterna, trodde att regeringen var uppriktig i sitt uppsåt. PKK-militanterna menade att ingen lösning kunde komma till stånd utan att kriga mot staten. Folk klagade på förtryck från staten i vardagslivet. Det vill säga den vind man låtit blåsa över Ankara var raka motsatsen till vinden som blåste i Hakkâri och Diyarbakır. En kort efter att Express publicerat artikeln med mina observationer, kallades jag och min redaktionschef Meral Erol till förhör hos åklagarmyndigheten. Medan åklagaren bläddrade i Express kastade han ett öga på karikatyrsidorna och sade: ”Vad angår politiken er, rita sådana här karikatyrer, gör vitsiga saker?” Det spelade ingen roll vad vi hade att säga till vårt försvar, beslutet var redan fattat. Vi åtalades för ”propaganda för terrororganisation” och dömdes i juni 2010 till femton månaders fängelse och 1 6000 turkisk lira i böter. Genom en lag som kom 2012 inhiberades vårt straff till fem år under förutsättning att vi inte skulle begå samma ”brott”. Regeringen lanserade denna lagenliga reglering som en reform, men i praktiken innebar det att de hindrade oss från att utöva journalistiska aktiviteter fem år framåt. Journalister som jag har för tillfället två alternativ: Antingen slutar vi med journalistiken under fem år eller så fortsätter vi arbeta som tidigare men får då räkna med att fängslas. Det kan inte vara särskilt svårt att räkna ut vilket alternativ dessa journalister väljer i ett land där en bok är lika farlig som en bomb och en nyhet som en molotovcocktail.