Fångens frihet, samhällets fångenskap
Författaren och människorättsjuristen Muharrem Erbey satt nästan fyra år i turkiskt fängelse utan rättegång. När han kom ut såg han världen med nya ögon – och noterade även hur yttrandefrihetens gränser förskjutits i Turkiet under den tid han suttit fängslad.
Efter fyra år, fyra månader och tjugo dagar släpptes jag fri. Den 14 april 2014 kunde jag äntligen omfamna mina barn och min fru. Känslan att i frihet få krama om min familj var obeskrivlig. Men när jag kom ut märkte jag att människorna omkring mig nu hade fler ekonomiska problem, att de blivit mer ensamma, att de hela tiden irrade runt och att de försökte leva i ett snabbare tempo än tidigare.
Jag tyckte mig se en värld som snurrade snabbare och snabbare. Min partner på advokatbyrån lurade mig. Jag förlorade mina rättegångar och min klientportfölj försvann. Mitt familjeliv hade vänts upp och ner, arbetslivet likaså. Mitt hem och min arbetsplats var inte som de tidigare hade varit. Jag kände mig efter en tid ganska bedrövad.
Just i den vevan kom en nyhet från Sverige som fick mig på bra humör igen. Jag hade tilldelats Svenska PENs Tulcholskypris för år 2014. Resan till Sverige gjorde jag tillsammans med min familj. Det var så hedrande att vi fick vara närvarande under prisutdelningen. Många fina människor i Sverige visade mig sitt Svenska PEN, Sveriges riksdag, Advokater utan gränser, kurdiska vänner och författarvänner och aktivister visade att de stod på min sida. Jag kommer aldrig att glömma dem. I fängelset skrev jag en roman: ”Syndarnas borg”, där huvudpersonerna heter Amina och Jacop: de är båda mina vänner och ledamöter i Sveriges riksdag och skrev alltid brev till mig. Min vän, författaren Fırat Ceweri, lämnade mig aldrig ensam.
För mig blev fängelset tidvis som ett vilohem. Jag läste mycket och funderade. Analyserade och ifrågasatte mig själv och mitt liv. Ett liv som inte ifrågasätts är inget riktigt liv, eller hur? Medan jag satt inne hade jag ett långsamt liv. Ingenting skedde förhastat. Jag talade långsamt, tog tid på mig att ta och verkställa mina beslut. Jag fick möjlighet att titta på stjärnorna, betrakta de flygande bina, lyssna till syrsornas läten. Det var förbjudet att ha kontakt med blommor och jord. Vi såg upp mot himlen från ett sju kvadratmeter stort ventilationsutrymme. Frön som vinden tagit med sig hade fastnat mellan gliporna i betongen. Damm och annat som vinden burit med sig hade med hjälp av regnet gett liv åt förbjudna blommor i springorna i utrymmet. Naturen räds inte det förbjudna. Hur mycket man än förbjuder den hittar naturen alltid sin väg att växa ändå.
En dag satt vi i solen ute på gården. På ett plastbord låg en blommig vaxduk. Ett bi kom och försökte plocka upp pollen från blommorna på vaxduken. Trots att det inte lyckades få med sig något gav det inte upp utan fortsatte ihärdigt. Det envisades länge, men gav sedan upp och flög iväg. Ett bi tror instinktivt att allt i naturen är levande och äkta. Så som blommorna, marken och skogen. Ett bi är helt främmande för att något i världen kan vara konstgjort. Det är vi människor som förfalskar allt. Vi är snabba med att förvanska relationer, vänskap och natur.
Där ute blir människorna slavar under sina saker och ägodelar. I fängelset hade jag färre ägodelar men jag var på sätt och vis lyckligare, för mina saker tog ingen tid ifrån mig. Jag hade en säng, böcker, en liten radio, pennor och skrivhäften. Vi hade en praktisk varmvattenbehållare som vi kokade vatten i för att tvätta, laga mat och duscha. Vi hade också en plastbalja som vi använde för att tvätta kläder i och några skedar, tallrikar, glas och lite kläder. Saker ska vara till för att tjäna oss. Det finns ingen mening med att som människorna där ute kämpa för att få ännu mer saker, ännu fler ägodelar, som vi blir slavar under.
När jag kom ut tyckte jag att människor blivit egoistiska. Vänskapsband betydde mindre därute. De vänner som lindrar din smärta, blåser bort dina bekymmer, lyssnar på dig på riktigt och som märker när du mår dåligt fast du säger att du mår bra, hade blivit färre. Världen fjärmar sig i hög hastighet från de seder, traditioner och ritualer vi vuxit upp med. Känslan av att vara ensam när man är bland människor kan likställas med olycklig kärlek. Vi alla bär en osynlig skylt på bröstet där det står: ”Bry dig om mig”. Förr i tiden kunde alla läsa vad som stod på skylten men nu verkar det som att synen har försämrats. Dagens ungdomar är så stressade över att hela tiden vara i kontakt med den nya världen. De hälsar inte på sin omgivning och släpper inte blicken från sina smarttelefoner. I och med att de använder sina hörlurar har de inte längre möjlighet att höra ljudet av människorna i närheten och de flygande fåglarna och naturens egen rytm. Öronen har gett efter för en volym som förlamar hjärnan. Vi har förminskat den stora världen genom smarta apparater och skapat en icke-kommunikativ tillvaro. Utan att vi har märkt det har vi bäddat för vårt slut. Vi har blivit främmande för rovorna som växer om våren, trädens knoppar som slår ut, för fåglarnas, katternas, insekternas existens och vi nöjer oss med färgglada kopior i den digitaliserade världen. Vi behöver en själslig och digital detox.
Där ute möttes jag av en påtvingande och hjärtlös politik. Jag såg att folk mer eller mindre varje dag led av denna auktoritära och härskande politik. I Turkiet råder en politik som försöker förinta det stora Anatoliens och Mesopotamiens kulturer. När det egentligen är möjligt att skapa en tillvaro utan att förstöra broderskapet mellan folken. I Anatolien är vi turkar, aleviter, romer, syrianer, kurder, judar, araber, perser, armenier. Trots vår olikhet upphör inte ansträngningarna om homogenisering och likformighet. Självklart ska vårt innerliga rop om FRED höras och de mörka, känslolösa KRIGS-vrålen tystna. FRED ska komma. Vi ska leva som syskon. Sedan Turkiet grundandes 1923 har alla invånare utsatts för assimilering och passivisering. På så sätt har människor varit tvungna att förlora sin etniska, religiösa och sexuella identitet och därtill också sin själ.
Dödandet har åter inletts. Med anledning av att det regerande partiet fick färre röster i senaste valet har nu fredsbordet, platsen för förhandlingar, brakat ihop. Samtidigt går premiärministern ut med att partiets stöd ökar och att deras ansträngningar har gett resultat. ”Se, ni får sörja på kurdiska, vad mer vill ni ha”, säger premiärministern som inte känner de sörjande mödrarnas smärta. Två dagar senare stängs 15 TV ner, kanalen som får sända på kurdiska. Det premiärministern egentligen säger till kurderna är: ”Jag sa att ni får sörja på kurdiska, inte att ni ska få se på kurdiska tevekanaler”. ”Kom ihåg, att du är levande om du känner smärta och att du är människa om du kan känna någon annans smärta”, lyder några tänkvärda ord. Sedan många år har ingen lyssnat till vår smärta från olika håll i Kurdistan: Diyarbakır, Şırnak, Kobane, Cizre, Rojava. Tusentals flyktingar från Syrien har flytt sina hem. Ingen hörde dem. Inte förrän bilderna på den treårige Alans döda kropp, uppslängd på en strand, nådde pressen.
När till och med muslimska grannländer stängt gränserna för de muslimska flyktingarna som flyr kriget är det beundransvärt att en del av den kristna världen öppnat sina famnar. På samma sätt som påven uppmanat alla kyrkor att ta emot en flyktingfamilj ville vi höra Turkiets religionsminister uppmana alla moskéer att göra samma sak. Världen är inte sig lik, det spelar inte längre någon roll vem som är vän och vem som är fiende.
Jag är en make, far, författare och fredsaktivist och försöker vänja mig vid allt. Plötsligt märkte jag hur fången jag är och hur långt ifrån mig själv jag befinner mig. Egentligen borde det inte förekomma etisk desinformation i en rättsstat, där ska finnas moral. I samband med massakern på fredliga demonstranter i staden Cizre i september fick en familj förvara sin mördade tioårige son i en frysbox i flera dagar, då han inte kunde begravas. En sådan smärta är omöjlig att glömma.
Turkiet godkände inte Europarådets begäran om att få tillåtelse att granska vad som skett i Cizre. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Nils Muiznieks, sade att det behövs en grundlig granskning av myndigheter och domstolar för att avgöra om sådana militära operationer verkligen varit lagliga. Kan ni tänka er, inrikesministern från regerande AKP har förbjudit Europaministern från oppositionspartiet HDP att resa in i Cizre. Då sa jag att EU-ministern borde förbjuda inrikesministern att resa in i EU, men det fick jag inget gehör för.
Offren för 1990-talets alla ouppklarade politiska mord begravdes i gömda gravar! Barn som 2015 skjutits ihjäl av krypskyttar har gömts i frysboxar. Ingen såg eller hörde morden. Under 90 år har vi försökt att bevisa kurdernas existens. Men nu, år 2015 i Kurdistan, försöker vi bevisa att kurdiska barn mördas.
Tidigare var det förbjudet att ta värvning i gerillan, vilket inte är obegripligt. Men sedan förbjöds även protester på gatorna och nu råder till och med utegångsförbud. Samtidigt som vi alla vet att friheten står att finna ute på gatan. I stället för att behöva sörja på kurdiska borde alla få protestera, hävda sina rättigheter, skandera och ropa slagord – utan att ta till våld.
Efter min frigivning insåg jag, motsägelsefullt, att fängelsetiden inneburit ett slags frihet och att friheten därute kunde vara ett slags fångenskap. Men det kommer att ta tid att få alla att förstå den paradoxen.
