Jag fann uppropet ytterst humant och anslöt mig till gruppen i Ankara. När jag nu ser tillbaka känns det helt otroligt att människor från landets västra delar – som då inte ens kände varandra – lämnade sina trygga och ombonade hem och reste till trakter där ett fullskaligt krig pågick, där bomber exploderade på gatorna varje dag. Jag kan säga att jag i dag känner mig stolt över att befinna mig bland dem som kände skam inför kriget och inte avstod från att uttrycka sin åsikt.

Våra sammankomster i Ankara, Adana och Urfa ägde rum utan incidenter. Men när vi anlände till Diyarbakır hade mängder av människor samlats för att möta oss. Dagen före hade en vårdare blivit mördad efter att ha försökt hjälpa en skadad kvinna på gatan och människor var oerhört upprörda. Två bomber detonerade under vår marsch som en ren och skär provokation. Efter den andra explosionen attackerades vi utan förvarning av polisen. De försökte skingra oss med hjälp av batonger, pepparsprej och vattenkanoner.

Vi sprang och tog skydd i en affärsgalleria. Strax efteråt gjorde polisen en räd in i shoppingcentret, spärrade ingången och sköt med pepparsprej. Det gick inte att se en hand framför sig. En av mina konstnärsvänner arresterades tillsammans med mig och tre andra från vår grupp.

De tog oss till en idrottshall. Där fick vi vänta resten av dagen, våta och iförda handfängsel. Vi tvingades stå på rad framför en vägg med två till tre meters avstånd mellan oss. Varför hade de tagit oss till en enorm idrottshall och inte till en polisstation? Jag trodde att antiterroriststyrkorna som stod mitt i hallen med sina vapen skulle döda oss. Vi fick stanna kvar där till sent på kvällen – vi fick inga papper som vi skulle skriva under, inte heller något att äta eller dricka.

Vi fördes till polisstationen klockan elva på kvällen. Vi fick klä av oss och kroppsvisiterades där vi stod halvnakna, innan vi placerades i tvåmannaceller. Där fick vi tillbringa nyårsdagen och de tre följande dagarna. Fyra ändlösa dagar som jag aldrig någonsin kommer att vilja säga ett ord om.

På den fjärde dagen fick vi lämna arresten i gryningen, varefter vi först slussades till sjukhuset för en medicinsk undersökning och sedan till tingsrätten för förhör. Hundratals människor hade samlats i vestibulen. Våra fängslade vänners advokater hade tagit med sig te och rostat bröd. Det var första gången under de här fyra dagarna som vi fick något varmt att dricka. Man satte handklovar på oss men det kunde inte beröva oss glädjen över att äntligen få äta. Poliserna runt omkring gav oss nedlåtande blickar. Till slut var det dags för vårt fall att tas upp och en efter en gick vi fram och avlade vittnesmål. Rätten kunde inte komma till beslut eftersom antalet gripna var så många. Framemot kvällen fick vi höra från advokaterna som lämnade rättssalen att ett flertal personer, mig inräknad, förmodligen skulle tas i förvar. Det kom inte oväntat för mig men kändes ändå som att krossas under ett klippblock när jag fick höra det ur en advokats mun. Inom en halvtimme skulle jag alltså hamna i fängelse utan att få ta farväl av mina vänner, inte ens av dem som liksom jag också skulle frihetsberövas. Vad skulle jag ta mig till? Jag måste komma på något snabbt. Hur skulle jag kunna tillbringa resten av mitt liv i ett fängelse i en stad jag knappt satt min fot i?

Min första fråga till advokaterna var om det fanns Internet i fängelset. De gjorde narr av mig: "Ja visst, och mobiltelefon också!" Jag visste att det var en dum fråga men hur skulle jag få tiden att gå? En av dem svarade: "Kamrater kommer att ta väl hand om dig, var inte orolig." Det är klart, jag kunde läsa massor av böcker, bättra på min engelska och lära mig kurdiska. Jag skulle ha gott om tid över för eget skrivande också. Men jag var rädd. Vad skulle hända med lägenheten och livet jag nu lämnat bakom mig i Istanbul? Jag hade aldrig blivit fängslad förut och hade ingen kunskap eller erfarenhet som skulle kunna hjälpa mig att bereda mig på vad som väntade.

Jag bad min vän om att få låna en penna. Han hade en i sin väska. Jag tog loss folien ur asken med Akhtamarcigaretter som jag hade i fickan och började skriva ner mitt "testamente" på det lilla skrynkliga papperet. Jag hade handklovar och darrade av rädsla. Min vän försökte lugna mig: "Vi kommer att ta oss ut härifrån, jag lovar!" Jag var utan hopp. Jag skrev ner min vilja, bad en vän betala hyran åt mig någon av de fem första dagarna i varje månad och vattna mina krukväxter, en annan vän och kollega som också anslutit sig till fredsmarschen bad jag ta hand om MARS, konstinitiativet som jag grundat.

En polisman kom fram och tog bryskt ifrån mig pennan, just när jag skulle skriva: "Kom och hälsa på. Och glöm inte ta med er böcker." I det ögonblicket lärde jag mig att jag inte fick lov att skriva över huvud taget. Jag plockade snabbt upp testamentet som jag hade släppt ner på golvet och gav det till en vän som gömde det i sitt tobakspaket. Efter ett tag fick vi veta att vi blivit frigivna villkorligt. Jag kastade mig om halsen på varenda advokat jag såg. Jag kunde inte fatta det. Vi var fria.

Jag fick också veta att medan vi suttit häktade så hade en av våra konstnärsvänner spridit nyheten bland konstnärer och aktivister i Istanbul och agerat på sociala medier för att vi skulle bli frisläppta. På kort tid hade ungefär 3 600 personer från Turkiet och hela världen skrivit på uppropet via en change.org-kampanj.

I egenskap av konstnär och filmare som hittar inspiration till mitt skapande i vardagen var det naturligt för mig att med stor entusiasm dokumentera fredsmarschen. Jag hade med mig en filmkamera under demonstrationerna och stördes bara av att det förhindrade mig att hålla i någon av banderollerna. Jag spelade också in en mängd samtal med folk som helt spontant på bussen fick berätta om varför de valt att delta i fredsmarschen och vad de tyckte om krig. Detta innebar att jag inte bara deltagit i aktionen utan även dokumenterat material som belyste den intellektuella aspekten av aktionen. Medan bomberna exploderade i Diyarbakir och vi flydde från polisen filmade jag oupphörligt.

Under filmklippningen insåg jag, trots att jag själv inte fanns med, att jag ändå var en del av storyn och att filmen handlade om min egen historia som kamerakvinna fram till det att jag togs av polisen.

Eftersom vi blivit frigivna villkorligt var vi tvungna att under tre månader, sedan vi återvänt från Diyarbakir till Istanbul, visa upp oss varje måndag och fredag på polisstationen för att avge rapport och skriva under papper. Åklagarämbetet gick in och granskade min Facebooksida och jag är nu anklagad för terrorism på grund av mina pacifistiska och krigsfientliga kommentarer. Det har gjort att jag inte längre skriver samma texter som förut, varken på sociala medier eller i de tidskrifter jag är knuten till.

Det här traumat har förändrat mitt liv i grunden. Ingenting känns längre som förr. Jag har förlorat mina framtidsdrömmar. Jag har en rättegång hängande över mig som kan leda till 18 års fängelse och min framtid står och faller med en domares beslut. Dessutom har allting bara blivit värre sedan dess, hundratals författare, journalister, försvarare av mänskliga rättigheter, aktivister, akademiker, till och med enstaka parlamentariker har fängslats och hotas av fängelsestraff; rättegångar pågår ständigt och tusentals människor är involverade. Senast yttrandefriheten drabbades av en liknande attack var kanske 12 september 1980 då Turkiet utsattes för en annan militärkupp som orsakade djupa sår i landet.

Jag vet inte om det finns något hopp att klamra sig fast vid längre. Men jag njuter av varje dag mer än den föregående. Jag lever i alla fall, jag är fri och jag skattar allt detta högt. Den här erfarenheten har lärt mig att människor helt plötsligt kan berövas sina mest grundläggande behov, som att andas frisk luft eller dricka en kopp te. Jag kan varken njuta av Istanbul eller mitt underbara hem i Osmanbey som jag har försökt rädda från att gå under i den gentrifieringsprocess som pågår. Jag lever med full beredskap att säga adjö till allt.

Före det första förhöret i maj, då jag var fullt medveten om att jag kunde få fängelse, valde jag ut de böcker jag ville läsa. Jag sorterade dem efter ämne och lät dem ligga kvar på bordet. Tanken var att mina vänner skulle kunna posta dem till mig. För varje krukväxt valde jag ut den som skulle vara mest lämpad att ta hand om den. Jag gick noggrant tillväga – vem var följsam, skör, glad, stolt, vem var en nomad precis som jag själv, vem lyssnade mest på mig, vem kände till flest hemligheter och så vidare. Jag ägnade också många tankar åt vilka personliga tillhörigheter jag skulle vilja få överskeppade till mig.

Första versionen av den här texten skrev jag förra vintern i Oslo, ett år efter det att fredsmarschen hade ägt rum. Jag funderade över vad som var viktigast; frihet eller solsken. Hade det varit lite mera soligt hade jag kunnat leva där. De fruktansvärda nyheterna från Turkiet förvärrades många gånger om av kylan. Visserligen omgavs jag av människor som tog emot mig med öppen famn – de flesta av dem kvinnor – men allt annat fyllde mig med rädsla. Det kalla vädret och snön påminde mig om vad som hade hänt mig vintern dessförinnan. Tidigare älskade jag det här vädret, det påminde mig om min uppväxt i staden Van.

Nu är jag i Aten. Vädret är varmt och jag låter solen värma både kropp och själ. I Aten bor jag i samma kvarter som de grekiska flyktingarna från Turkiet efter katastrofen under det grekturkiska kriget 1922, pogromerna i Istanbul natten till den 7 september 1955 och Cyperninvasionen 1973, kvarter där de sökt sig till varandra i sina försök att överleva. Det är intressant att notera att turkarna som nu, nästan hundra år senare, immigrerar till Aten söker sig till just dessa kvarter. Eftersom caféer och restauranger här är fulla med folk som pratar turkiska känner de att de kommer att vara mindre främmande här, kanske känner de också en viss frändskap med dessa människor som möjligen varit deras farföräldrars grannar i Istanbul eller Izmir och en förväntan om att återupptäcka kulturella värden som de mist.

Jag har besökt institutioner i Aten som ger sitt stöd åt flyktingar och jag har lärt mig mycket om politiska emigranter som flytt undan auktoritära regimer och fastnat här. De som flyr från krig tror att kriget kommer att ta slut och att de kommer att kunna återvända till sina respektive länder eller åtminstone resa dit – att kunna fantisera om detta räcker för att ge dem styrka. För de flesta politiska flyktingar från Afghanistan, Iran och Turkiet ligger den största smärtan i vetskapen om att de aldrig kommer att kunna återvända. Jag förstår dem. För egen del ser jag hotet om att inte kunna återvända till Turkiet som en sorts "död". En outhärdlig tanke.

Den här texten är sammansatt av två tidigare texter, den första skriven för Vasiyetimdirprojektet, initierat av Merve Ünsal, Özge Ersoy och Aslı Çavuşoğlu och publicerad på m-est.org i december 2016; den andra skriven för "Public Calling", en internationell konferens organiserad av Fritt Ord på Oslos nationalteater i november 2016, under rubriken "Att bli vittne och misstänkt i krigstid."