Fristadsstafetten – Philo ikonya
I förra numret av PEN/Opp inledde vi ”Fristadsstafetten”, där författare som fått skydd inom ramen för ICORN-programmet berättar om sin bakgrund och yttrandefrihetens läge i sina hemländer. Stafettpinnen går nu till Philo Ikonya, en välkänd författare i PEN-sammanhang. Ikonya är just nu fristadsförfattare i Oslo och berättar här om kampen för demokrati i sitt hemland Kenya.
Det finns minnen som är outplånliga. Mina kommer i huvudsak hemifrån. För mig var hemmet en fristad. Det var där jag lärde mig att det finns något inom mig, en röst som jag inte kan låta någon tysta. Senare lärde jag mig att vissa människor vill kväva sådana uttryck av frihet. De försöker komma åt ens inre låga och släcka den. För mig är fristaden det som finns inom oss. Det som likgiltighet bedövar.
Hemma trycktes vi inte ner. Där fanns ingen tradition av kvinnlig könsstympning. Eller tidiga äktenskap. Det var först i och med kolonialmakternas ankomst som vår släkt blev fattig. Och så tedde sig livet för många.
Jag minns min mormor. Hon var frispråkig och jag fann glädje i hennes ”muntliga, poetiska frihet”. Hon var vacker och majestätisk i sitt sätt att ta plats. Det gjorde inget att hon inte passade in i normen. Hon var en ensamstående mamma, hennes idéer var helt och hållet hennes egna. Hon talade, sjöng, drack och dansade.
När jag som tonåring flyttade hemifrån för att börja på universitetet var det enda jag visste att jag ville förändra världen så att den blev ett bättre hem för oss alla. Jag menade allvar. Jag talade ofta om att det måste vara möjligt att vara en vanlig kvinna med familj och karriär och samtidigt kunna göra sin röst hörd i samhället. Jag trodde på möjligheten att skapa min egen framtid. Hindren fanns överallt, men jag litade till ett antal samhällsaktivister och jag stod modigt upp för min sak och min tro på mänsklig frihet.
Polisen arresterade tio av oss för att vi sjöng att vi inte tolererade förtryck. Det var i augusti 2007. De behandlade oss illa. Till och med efter det att vi hade satt oss ner med händerna i luften som tecken på kapitulation. De slog männen och försökte skrämma kvinnorna med hånfulla ord.
I Lang’ata, i december 2008, kastade polisen tårgas mot mig. Men den hade ingen verkan. Jag grät inte. I stället gjorde den mig berusad och stark. Jag var arg för att vi inte kunde hålla en presskonferens och på att polisen höll några aktivister fångna utan att uppge vad de var anklagade för.
I cellerna försökte de bryta ner oss. De hämtade oss var femtonde minut och ställde samma frågor om och om igen. De vägrade lämna oss ifred. Vi såg och hörde internernas smärta. De sa att sångerna vi sjöng natten lång stärkte deras mod. De bad oss att inte lämna dem eftersom de då skulle svälta och dö. Det verkade som att de blev bättre behandlade medan vi var där, men när morgonen kom skulle vi ställas inför rätta. Polisen kom med svåra anklagelser mot oss, om att vi deltog i olagliga sammankomster och uppmuntrat till oroligheter. Lika svårt var det att glömma bilden av en kvinna med en baby i en av fängelsets celler. Den bilden ville inte försvinna. Den var som ett varsel om vad som skulle komma.
Rapporter om våldtäkter och mord, och kunskapen om vad som skett i Rwanda 1994 fick mig att vilja lägga grunden för en dialog. Jag minns ett tillfälle i Jevanjee-parken, hur jag såg upp efter att ha diskuterat med ett antal av de vanliga medborgare som vågade samlas där för att diskutera, och hur hela parken var omringad av män i vinröda militärbaskrar. Vi gick långsamt därifrån utan att vända oss om. Andra medlemmar av gräsrotsrörelsen ”Bunge La Mwananchi” blev arresterade i parken. I flera månader var det dessutom olagligt att gå igenom Uhuru Park (Frihetsparken).
Den gången kom vi undan, men efter incidenten sms:ade en familjemedlem till mig att jag skulle hålla tyst. Andra gjorde det, men jag var tvungen att tala. Våld tystar inte bara dem som dör, det skadar även de levande.
Under en tid undvek många att ge sig ut på gatorna. Jag var rädd att de inte insåg vilket pris vi skulle få betala för vår försiktighet. Jag fick några av oss kvinnor att arbeta för en dialog mellan människor av olika etnisk bakgrund, för att förebygga utbrott av vrede och oförsiktiga ord. Vi öppnade kanaler för fredlig dialog. När jag besökte slumområden i Ukambani och i Kogelo välkomnade de flesta mig på ett vänligt sätt trots att många kenyaner från den regionen och den jag själv kommer ifrån ofta hyser irrationellt hat mot varandra.
Och sedan.
Det var den 18 februari 2009. Polisen angrep oss. Dagen därpå fick vi uppsöka sjukhus. Jag behöver knappast berätta att jag blev misshandlad. Jag blev snart frigiven och utskriven från sjukhuset, men under flera månader kunde jag inte lyfta min laptop med högerarmen.
Jag hade precis blivit frisläppt då jag fick syn på en bil. I den satt Oscar King’ara och G.P.O Oulo. Jag kände igen den sistnämnde men orkade inte inleda ett samtal. Jag såg dem sitta och prata. De var entusiastiska över sitt jobb. Jag visste att de gav juridisk hjälp till fattiga.
Två veckor senare avrättades de utanför universitetet i Nairobi. Det var den 5 mars 2009. Vi var otroligt chockade. Vi visste att försvinnanden förekom, men de flesta av oss hade börjat tro att Kenya – sedan fallet med John Robert Ouko 1991 – hade lämnat avrättningar och försvinnanden bakom sig. Det verkade som att landet rörde sig i riktning mot allt större politisk mognad, men nu lade någon i backväxeln.
Aktivist ringde till aktivist. Tårarna flödade. På universitetet beslöt vredgade studenter att skydda King’aras kropp. Innan natten var över hade en student skjutits ihjäl av polisen.
Dagarna som följde var dystra. Under mars bad många mig att överväga att lämna Kenya. Jag sa att jag föredrog att stanna kvar och kämpa. Efter ett tag skickade jag ändå en ansökan till den internationella fristadsorganisationen ICORN.
Den 9 september 2009 arresterades jag och Jacob Odipo efter att vi försökt recitera en enkel dikt inför antikorruptionsmyndighetens styrelse. Budskapet var:
Kenya är trött på korruption.
Straffrihet skapar oenighet
Vi vill ha tillbaka vår frihet
Ändra synen på etnicitet
Ali ska bort! Ringera ska bort! Wako ska bort!
Jacob och jag lämnade scenen när polisen kom. Jag var ursinnig. Jag kände mig förföljd. Vi gömde oss på ett kontor. Polisen fick inte tag på oss den gången, men de stod på vakt utanför min lägenhet.
Månaden därpå lämnade jag Kenya för Norge och kort därefter flyttade även min son hit. Jag behövde en tillflykt, men livet i exil är emellanåt en verklig prövning. Mitt i vintern är Norge väldigt slutet. Allt och alla går i dvala. Jag vet att jag måste skapa mitt eget ljus i mörkret. Jag kan gömma mig där. Jag ber om att min låga inte ska slockna. Fristaden måste vara levande inom mig. Jag förblir den jag är. Jag glömmer aldrig mitt hem.
Jag var högljudd i Kenya. Jag kunde inte hålla tyst om korruptionen. Jag nämnde den förre detta polismästaren Hussein Ali, dåvarande justitiekanslern Amos Wako och Ringera som var chef för antikorruptionen. Jag var övertygad om att president Kibaki fick Kenya att gå bakåt i sin utveckling, även om folket lyckades få till stånd en ny grundlag. Jag var frustrerad; ett land kan bestå länge, men individer kan inte få tillbaka de år de förlorat.
Hussein Ali och fem andra har nu kallats till Internationella brottmålsdomstolen. Jag vet att det som hände under den kenyanska våldsvågen 2007, då fler än 1 333 personer dog inte borde ha tillåtits ske. Jag vet att det hat detta sådde bland oss kommer att ta generationer att överbrygga. Jag vill inte ge splittringen en chans, den tar sig in i människor och fördärvar dem.
I dagens Kenya applåderar vi försiktigt de framsteg som görs. Ständig vaksamhet på alla områden är det pris vi får betala för vad som skett. Yttrandefrihet är inskriven i den nuvarande grundlagen (antagen av folket den 27 augusti 2010). Men yttrandefrihet fanns med redan i den första grundlag som antogs efter att Kenya gjort sig av med brittiskt styre 1963. Det som är uppmuntrande är att folk är alerta. Det som är nedslående är att det redan nu förekommer försök att ta montera ned delar av det vi lyckats åstadkomma, särskilt med avseende på genusvillkoret i grundlagen, enligt vilket högst två tredjedelar av parlamentsledamöterna får vara av samma kön.
Det är värt att notera att yttrandefriheten under årens lopp har kringskurits på olika sätt. Ett exempel är den tidigare lagen om ärekränkning, vars mycket stränga ordalydelse gjorde att vissa förläggare höll sig borta från alla verk som kunde betraktas som omstörtande. De som med övertygelse uttrycker sina åsikter i tal eller skrift har aldrig tolererats i Kenya. Jag anser att de öden som drabbade vissa journalister – däribland Walter Gichere som kastades ut från sin lägenhet på fjärde våningen och därefter levde med svåra skador åren fram till sin död – är allvarliga konsekvenser av hur farligt det var och är att skriva om makthavare och korruption. Fallet Francis Nyaruri är ett annat exempel.
Den nya grundlagen bygger på en fast tro på att yttrandefrihet och andra grundläggande mänskliga rättigheter är omistliga, okränkbara och därför icke förhandlingsbara. Rättssäkerhet fordras för att kunna lösa konflikter och att skipa medan brott mot mänskliga rättigheter bara leder till ytterligare skador på själva samhällskroppen. De mänskliga rättigheterna är en oskiljaktig del av demokratin. Hur svårt det än kan vara att acceptera demokratins svagheter finns det inget alternativ. Detta är det prov Kenya måste bestå, vilket också är avgörande för landets fortsatta ekonomiska tillväxt.
Vi vet att läget i Kenya är acceptabelt först när folket avgör att så är fallet. Inte när regeringen sägar att det är så. Vi vet att Kenya är fritt när personer som Chaacha Mwita ges ut av kenyanska förläggare och hans böcker kan säljas i vilken bokhandel som helst. Vi är fria då rika och mäktiga människor slutar stämma författare, förläggare och bokhandlare och slutar med skrämseltaktik mot dem som verkar i branschen. Och när media vägrar att lyssna på politiskt och kommersiellt maktspråk.
Vi kommer från en tradition där människor tystas. Tänk bara på hur många talanger som gått under jorden av rädsla för det som hänt andra skribenter. En del av mina egna verk kunde ha kommit ut tidigare. På 90-talet skrev jag Still Sings the Nightbird som berörde häktningen och arresterandet av Matiba och Rubia, två politiker som efterlyste flerpartisystem och demokrati. Det opublicerade manuskriptet kom sedan tillbaka till mig med följande ord: ”Det råder ingen tvekan om författarens talang. Men verket är inte publicerbart i det rådande politiska klimatet där det kommer att betraktas som omstörtande!”
Orden ”uppviglande” och ”omstörtande” hade på den tiden blivit lika vanliga som ”hej!” eller ”habari gani?” som betyder ”hur mår du?”. ”Landsförräderi” var ett ord som också det ofta hängde i luften. Det är livsviktigt att låta ett land sjunga av mångfald och många olika röster. Ett lands sånger. De vardagliga ord som ofta har en djupare betydelse än man oftast lägger märke till, ”Jambo bwana! Hakuna matata!” ”Hej på dig! Allt väl här!”
