Hemlighetsmakeri och tortyr
Grunderna för mänskliga rättigheter bör aldrig vara öppna för förhandlingar. Men vad gör vi när en demokrati börjar legalisera tortyr? I denna text diskuterar Larry Siems, författare och ordförande i Fängslade författares kommitté i Amerikanska PEN i New York, hur USA efter 11 september legaliserade tortyr.
Allt började med ett dokument.
Den 17 september 2001, sex dagar efter terrorangreppen i Washington, skickade George W. Bush en promemoria på tolv sidor till det nationella säkerhetsrådet. Vi vet nu att denna promemoria gav CIA rätten att upprätta och driva hemliga fängelser. Vi känner fortfarande inte till den exakta ordalydelsen. CIA:s juridiska ombud lät meddela en domare att dokumentet är så pass sekretessbelagt att man inte ens tänker tala om för rätten – och för det amerikanska folket – vilket typsnitt det är skrivet med. Effekten känner vi dock till; den öppnade vägen för tortyr.
Tack vare en stämningsansökan med hänvisning till lagstiftningen om informationsfrihet (en stämningsansökan som New York Times har beskrivit som ”en av de mest framgångsrika någonsin när det gäller offentliggörande av information”) har vi kunnat skapa oss en bild av vad som skedde på dessa hemliga anläggningar som Bushadministrationen upprättade. Under stämningsförfarandet fick den amerikanska medborgarrättsorganisationen ACLU tillgång till uppemot 140 000 tidigare hemligstämplade dokument från försvarsdepartementet, justitiedepartementet och CIA. Dessa redogör i detalj för det våld som fångar i amerikanskt förvar utsattes för i ”kriget mot terrorismen”. Mitt jobb, som ansvarig för webbplatsen www.thetorturereport.org och författare till boken The Torture Report: What the Documents Say About America’s Post-9/11 Torture Program, bestod i att plöja igenom dessa dokument för att ta reda på vad mitt land egentligen hade sysslat med.
Jag upptäckte följande:
politiker och tjänstemän på högsta regeringsnivå, däribland presidenten, bröt mot internationella och amerikanska lagar som förbjuder tortyr samt grym, omänsklig och förnedrande behandling. Och inte nog med detta, de beordrade sina underlydande inom militär och civil underrättelseverksamhet att bryta mot lagarna för egen räkning.
När dessa män och kvinnor som blev ombedda att bryta mot lagarna protesterade (i full vetskap om att de kunde bli åtalade för tortyr) gav politikerna sken av att skriva om lagen. Man begärde in utlåtanden från jurister och sade att dessa skulle ge dem som utförde tortyren åtalsfrihet (tvärtemot vad som stipuleras i lagtexten). Fångar runt om i världen fick höra att lagen har ändrats. ”Det finns inte längre några regler.”
Därefter torterade man. Man torterade människor vid militärbaser och fångläger i Afghanistan och Irak, på Guantánamo och i flottbaser på amerikanskt territorium; man torterade människor i hemliga CIA-fängelser som upprättats runt om i världen i syfte att terrorisera och tortera fångar. Ännu fler fångar skickades vidare till förtryckarregimer, vilka sedan blev ombedda att utföra tortyren. Vid åtminstone två tillfällen gav Washington order om att fångarna skulle torteras ytterligare, trots att torterarna redan dragit slutsatsen att fler kränkningar inte skulle leda någon vart.
Oskyldiga människor torterades. Människor som kan ha gjort sig skyldiga till terrorbrott torterades, men på grund av att de utsatts för tortyr var det inte längre möjligt att åtala dem. Människor torterades trots att inget tydde på att de utgjorde något omedelbart hot. Människor torterades utifrån felaktiga uppgifter som man hade fått via tortyr. Tortyren blev ett sätt att dölja de egna misstagen och skapa förvirring. Ibland torterade man helt enkelt för att bryta ned människor.
Och man gick samman för att sopa igen spåren. Det gjorde man redan från början genom hemliga anläggningar och hemlighetsmakeri vars syfte var att dölja handlingarna för det amerikanska folket och världen. Man förstörde eller vägrade att lämna ut bevismaterial, däribland videoinspelningar av tortyren. Man förvägrade fångarna rättegångar eftersom (som CIA:s generalinspektör uttryckte saken i en rapport från 2004) man får problem i ”slutspelet” om man torterar. Det finns nämligen en överhängande risk att fångarna ”avslöjar omständigheterna kring kvarhållandet såvida de inte hålls isolerade”.
Man lyckades med detta ett tag tack vare hemlighetsmakeri. En förutsättning var dock att två grupper belades med munkavle.
Gång efter annan insåg män och kvinnor i Afghanistan och Irak, på Guantánamo, i hemliga CIA-anläggningar och i CIA:s högkvarter, i Pentagon och i Washington att det var tortyr som pågick, och de vägrade att hålla tyst om detta. De sade ifrån, de protesterade, de kämpade för att få ett stopp på de olagliga och omoraliska förhörsmetoderna. Samtidigt som presidenten och hans högsta rådgivare gav klartecken och uppmuntrade till tortyr av fångar så hördes invändningar och avvikande röster på alla nivåer.
Dessa röster finns överallt i dokumenten. I många fall har vi faktiskt dessa att tacka för att det finns skriftliga redovisningar. Dokumenten innehåller alltifrån epostkorrespondens mellan FBI-agenter som berättar om den avsky de kände inför vad de såg i förhörsrummen på Guantánamo, till diarieförda brev och PM, och uppgifter om omfattande internutredningar. De visar att de som utfärdade order om tortyr och de som utförde tortyren gjorde detta trots ständiga varningar om att deras handlande var ineffektivt, kortsiktigt och klandervärt. Det är inte undra på att man vägrade att lämna ut många av dokumenten.
Utöver dessa avvikande röster får ytterligare en grupp komma till tals i de en gång hemligstämplade materialen: männen som vi torterade. Det är deras röster som isoleringscellerna och militärdomstolarna skulle tysta, och det fungerade. Ännu i dag är det få amerikaner som känner till namnen på mer än en handfull av de intagna. Ännu färre vet att lejonparten av dem som vi torterade, inte alls tillhörde ”de värsta av de värsta”.
Tortyr avhumaniserar, men det är egentligen bara en förlängning av den avhumaniseringsprocess som är en förutsättning för tortyr. Det är omöjligt att tortera människor om vi ser dem som medmänniskor. I skämtsamma brev till försvarsadvokaterna, i öppenhjärtiga och färgstarka vittnesmål från rättegångsprotokollen och i naiva och känsloladdade replikväxlingar med förhörsledare framträder en bild, inte av en hord hatiska hantlangare, utan av olika individer. Att lyssna på deras röster är ett sätt att råda bot på den avhumanisering som beskrivs i dokumenten.
* * *
Förra månaden befann jag mig återigen i en federal rättssal i New York och lyssnade på ett av de sista kapitlen i denna saga om informationsfrihet som hittills har bringat 140 000 tortyrdokument i dagen. Det handlade om huruvida CIA skulle tvingas släppa ett enda foto på Abu Zubaydah som tillfångatogs för exakt tio år sedan, och blev den första att råka ut för Bushadministrationens ”förbättrade förhörstekniker”.
CIA har gjort sitt yttersta för att hemlighålla bilder på Abu Zubaydah och den behandling han fick utstå, först i en hemlig fängelsehåla i CIA:s regi i Thailand och sedan i en CIA-anläggning i Polen. Man har bland annat förstört 92 videoband som dokumenterade förhören och tortyren. Ingen inom CIA har åtalats för att man lät förstöra banden och hålla Abu Zubaydah fången i fyra år i olika hemliga fängelseceller, eller för att man utsatte honom för tortyr på Vita husets uppdrag. Dessa fall är väl dokumenterade; bland annat utsattes han för skendränkning vid 83 tillfällen – den sista gången under överseende av en tjänsteman från Washington eftersom administrationen vägrade tro på förhörsledarens slutsats att han inte längre höll inne med några uppgifter.
Domen om fotot har ännu inte fallit. Det finns dock ingen anledning att tro att CIA nu tvingas överlämna en bild som mycket väl kan vittna om tortyr. Oavsett hur det förhåller sig med detta så lär bilden åtminstone vittna om att målet för den minutiöst planerade, omänskliga behandlingen var en människa – en människa som vid denna tidpunkt var helt försvarslös.
Men vi behöver knappast se fotot; vi har redan Abu Zubaydahs egna vittnesmål som han avgav inför Internationella Rödakorskommittén samt inför militärdomstolen i Guantánamo (i det sistnämnda fallet är mycket fortfarande bortredigerat). Beskrivningen stämmer exakt in på den behandling som CIA föreslår och Bushs jurister godkänner i de ökända tortyr-pm:en från den 1 augusti 2002. Vi har inte tillgång till videobanden, men vi har däremot en lista över de diplomatrapporter som skickades fram och tillbaka mellan CIA:s hemliga anläggning i Thailand och Washington, vilka skildrar förhören med Abu Zubaydah. Och vi vet dessutom att CIA:s generalinspektör reagerade med bestörtning efter att ha flugit till Thailand och tittat på inspelningarna.
Det är en sak att sväva i ovisshet; det är en helt annan sak att ha svart på vitt, att veta vad som faktiskt inträffade utan att reagera. Tyvärr är det den situationen USA nu befinner sig i.
Nu i veckan rapporterade den polska tidningen Gazeta Wyborcza att åklagare i Polen har väckt åtal mot landets tidigare högsta underrättelsechef för frihetsberövande av Abu Zubaydah och andra fångar samt för att ha godkänt kroppsstraff i det hemliga fängelse som CIA upprättade och drev nära byn Szymany.
Den 4 december 2002 förde CIA Abu Zubaydah från Thailand till Polen. När han landade i Szymany (iförd luva, blöja och handfängsel) och klev ut på landningsbanan eskorterad av tungt beväpnade CIA-lejda vakter så hade han kommit till ett land med en av de nyaste författningarna i världen – ett land som (enligt en gripande formulering i förordet till det dokumentet) ”ständigt ska minnas de bittra erfarenheterna från en tid då grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kränktes i hemlandet”. Formuleringen i den polska författningen som ratifierades 1997 – fem år innan CIA-planet landade – är kort och koncis: ”Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Kroppsstraff är förbjudet.”
Det är naturligtvis förkastligt att USA upprättade hemliga fängelser utomlands så att fångar och fångvaktare inte skulle lyda under amerikansk lag som förbjuder tortyr. Men det är i det närmaste perverst att en av dessa anläggningar upprättades i ett land till vars ”bittra erfarenheter” man måste räkna den nazistiska ockupationen och utrotningslägren samt fyra årtionden av kommunistförtryck. Ur dessa erfarenheter skapade folket i Polen en stat som förbehållslöst förbjuder tortyr samt grym, omänsklig och förnedrande behandling, och vad gör USA? Man förnedrar landet genom att upprätta och driva en hemlig tortyrkammare på polsk mark.
Hur skulle amerikaner reagera om de fick veta att vår regering i hemlighet har låtit främmande makt kränka våra grundläggande lagar och principer på amerikansk mark? Borde vi inte bli lika upprörda om vi fick reda på att vår regering har kränkt dessa lagar och principer utomlands? Att detta skedde i hemlighet innebär inte att vi går fria från ansvar. Många dokument är nu offentliga; vi vet vad som hände. Och nu när Polens före detta underrättelsechef står åtalad för medhjälp till CIA:s tortyr – samtidigt som liknande processer pågår i många andra länder – kommer vi och världen snart att veta ännu mer.
