“Du tror att en mur lika fast som jorden skiljer det civiliserade från barbari. Jag menar att uppdelningen är trådfin, glastunn. En beröring här eller en knuff där och du återkallar Saturnus välde.” /John Buchan

Så här börjar alla sagor på armeniska:

Կար ու չկար – det fanns och det fanns inte.

När man säger de här orden vet barnet i ens knä att det kommer att gå in i en värld utan tid eller rum: där den unga förblir ung, den onda besegras men kommer tillbaka, för att besegras på nytt. Varje gång segrar den goda.

Så här slutar alla sagor på armeniska:

Երկնքից երեք խնձոր ընկավ:

Det föll tre äpplen från himlen.

Vi brukar säga att ett äpple är till de som såg.

Ett äpple är till berättaren.

Och ett äpple är till den som lyssnar och tror på sagan.

***

Den lilla azerbajdzjanska flickan på bilden liknar mig som barn.

Min mormor brukade också sätta upp mitt hår i två hårda flätor, som ringlade ner över ryggen som tjocka rep. Håret vid tinningarna har lösgjort sig ur flickans flätor och lockar sig runt det perfekta, ovala ansiktet. Hon är nog fem eller sex år, lika gammal som min systerdotter. Hon skrattar och sträcker ut armarna framför sig.

Hennes händer är för små, men hon försöker ändå hålla dem runt halsen på den groteska skyltdockan i militärutrustning. Skyltdockan är vänd mot henne och har en kedja som är fäst i fängelsecellens golv runt fotlederna. På så vis blir hon lika lång som han, skyltdockan som ligger på knä, hennes ansikte ett par centimeter från hans. Stryper honom.

Vid deras fötter blommar använda hylsor och tomma vapenmagasin likt en metallisk äng.

Jag zoomar in på skyltdockan, skallen är oproportionerlig i förhållande till kroppen, ett enda buskigt ögonbryn likt en neandertalare, de stora koögonen är rödkantade med mörka ögonfransar. Under usjankan och kokarden på huvudet syns de överdimensionerade öronen genom det svarta rufsiga håret, den örnlika kroknäsan är ett par storlekar för stor och sticker fram.

Det här aplika ansiktet är tänkt att tillhöra en armenisk krigsfånge.

När jag täcker över ena halvan av bilden skulle flickan kunna sträcka ut armarna mot en gunga, mot sin far för att han ska bära henne, springa mot sin mors famn.

När jag täcker över flickan finns bara skyltdockan, med nedåtgående mungipor, tom och uppgiven blick.

Fullständigt ensam i dödsögonblicket.

***

Den 12 april 2021 öppnades museet för krigstroféer med pompa och ståt i Bakus centrum, fem månader efter fredsavtalet den 10 november 2020, som avslutade den 44-dagar långa konflikten med Artsach (27 september–10 november 2020). Bland de föremål som museet ställer ut finns över 300 föremål som erövrats från döda och tillfångatagna armeniska soldater, många av deras kroppar har ännu inte skickats tillbaka. Bland de mest uppseendeväckande föremålen finns uppställda vaxdockor av armeniska soldater i alltmer utsatta situationer, till sist fastkedjade vid golvet och döda.

Vid ingången finns en skylt där det står: ”Karabakh är Azerbajdzjan!” och en vägg med över 2 000 armeniska registreringsskyltar.

När museet invigdes var det Ilham Aliyev, Azerbajdzjans president, som gick in först. På fotot träder han stolt in genom ett valv i sin kamouflagedräkt, omgiven av de döda armeniska soldaternas hjälmar. Hjälmarna är uppträdda på kedjor som går rakt igenom dem.

Rad efter rad med detta fasansfulla vindspel.

***

Sagan ”Barnen som lekte slakt” finns bara med i den tidigaste versionen av bröderna Grimms sagor Kinder- und Hausmärchen (Bröderna Grimms sagor) från 1812. Alla senare utgåvor utelämnar just den sagan.

Några små barn samlades för att leka. De var inte mer än fem eller sex år.

De delade snabbt ut de olika rollerna. En pojke fick bli slaktare. En annan kock. En flicka tog rollen som kockassistent och en annan hjälpte till med att förbereda köttet.

Till slut fick den sista pojken vara grisen – inte den mest glamorösa rollen men han gick med på det, om än lite trumpet.

För vem vill vara gris när man kan vara slaktare?

Leken började. Slaktaren tog fram en liten kniv – en sådan som används för att spänta stickor. Alla barnen hade sett hur det gick till på gården.

”Grisen” låg och grymtade och fnissade på marken. Kockassistenten höll fram en liten skål för att samla upp låtsasblodet, redo att göra låtsaskorv.

Sedan stack slaktaren in kniven i pojkens hals och skar.

Fnissandet slutade.

Skålen fylldes, inte med låtsasblod, utan med riktigt.

Inom en timme samlades rådet i staden. De visste inte hur de skulle bringa rättvisa i ett så märkligt fall.

Pojken hade dödat, men det var ju på lek.

De diskuterade länge. Sedan reste sig en av de äldsta rådmännen upp.

”Låt domaren ta ett vackert rött äpple i den ena handen och ett guldmynt i den andra – ett fint Rhengulden. Kalla fram pojken och håll ut båda händerna. Väljer han äpplet kommer han att släppas fri. Väljer han däremot myntet vet han för mycket om världen och måste då ställas till svars.”

Så skedde också. Domaren knäböjde inför pojken och höll ut båda händerna.

Och pojken? Pojken skrattade och tog äpplet i hans hand.

***

Den 10 november utropades seger i Azerbajdzjan, men dagen fastställdes senare till den 8 november eftersom den 10 november sammanfaller med Mustafa Kemal Atatürks dag i Republiken Turkiet – ett firande som båda länderna delar till åminnelse av den man som grundade det Turkiet som vi känner i dag.

När Tayyip Erdoğan, den turkiska presidenten, talar om förhållandet till Azerbajdzjan kallar han det:

Bir millet, iki devlet.

En nation, två stater.

För att grunda Republiken Turkiet ur det Osmanska riket blev Atatürk tvungen att ändra på beskrivningen av rikets handlingar, eller mer specifikt de tre paschornas handlingar. Under första världskriget iscensatte Talaat Pasha, Enver Pasha och Djemel Pasha 1,5 miljoner armeniers död i ett folkmord som Kommittén för enighet och framstegs (CUP) triumvirat, den ungturkiska centralkommittén stod bakom. Atatürks ingripande skapade en sekulär, nationalistisk republik – en etniskt homogen stat som än i dag förnekar Anatoliens rika historia som i århundraden var hem för armenier, greker, kurder och assyrier innan det Osmanska riket.

Lenin sa att riket är ”folkens fängelse”.

Som vilket rike som helst förnekar republiken de ben det skapades av.

Detta förnekande fortsätter än i dag. I stället för ungturkar har vi nu de Grå vargarna.

Det enda sättet som FN:s Folkmordskonvention kan tillämpas på det armeniska folkmordet är om Republiken Turkiet anses vara efterträdare till Osmanska riket genom Londonöverenskommelsen, som föreskriver att: ”Vid rannsakningen med någon enskild medlem av någon grupp eller organisation må Domstolen förklara (i samband med någon handling, till vilken han må förklaras skyldig) den grupp eller organisation, som han tillhört, som en brottslig organisation.” För att kunna inleda en rättslig process mot Republiken Turkiet måste det finnas bevis på Turkiets arv efter det Osmanska rikets förövare.

Och vilket är vårt arv?

Mellan den 29 juli och den 10 augusti 2020 höll Turkiet och Azerbajdzjan gemensamma militärövningar i Baku, Nachitjevan, Ganja, Kürdämir och Yevlax. Vi förstod att det var ett svar på vad media kallade ”skärmytslingar” i Tavush-området i Armenien och Tovush-området i Azerbajdzjan, uppdelningen, trådfin, glastunn. En linje i sanden och två bokstäver.

Så vi berättade en saga.

Sagan vi berättade var den här:

Կար ու չկար – det fanns och det fanns inte.

Det var en gång Trädgårdens folk. Artsakh, trädgård. De såg med tyst fruktan. Deras skriftlärda skrev brev med darrande bläck. Deras sändebud viskade från avlägsna hov och sa:

”Titta de vässar inte bara knivarna vid gränserna, utan också på minnet.”

Men få lyssnade. Azerbajdzjans flamma brann klart av guld och olja.

De Grå vargarna hade långa tungor i fjärran kungariken.

Trädgården grät efter rättvisa, men rättvisan i landet hade blivit döv.

Det finns ett annat vanligt talesätt i Armenien:

Ասողին լսող է պետք

En talare behöver en lyssnare.

I den privata grundskolan hade jag inte många vänner. Med en mamma som fortfarande gick klädd i polotröjor och västar var jag en märklig, mörkhyad armenisk tjej som inte såg ut som de andra välbärgade tonåringarna som bodde i massproducerade radhus och hade fäder som var chefer och verkställande direktörer. Så när jag den andra terminen träffade en tjej, med lika svåruttalat efternamn som jag, kändes det väldigt skönt. Hon var turkiska.

Jag berättade för min mamma om min väninna, men även om min mamma sa att hon var glad för min skull såg hon väldigt orolig ut. Det var min mindre diplomatiska moster som studsade till. När hon var 18 år hade de grannar som hon vuxit upp med en natt bildat gäng, och med ansiktena upplysta av facklor hade de sjungit "Ermənilərə ölüm”, Död åt armenierna.

Hon undkom våldsbrotten i Baku 1990, men många av hennes vänner gjorde inte det.

Jag himlade med ögonen: det var tidigt 00-tal, innan terrorattentaten den 11 september 2001 och båda två såg vi mellanöstern som en hägring av exotisk orientalism, men inte dödlig, ännu. Vi skrattade åt våra främlingsfientliga kulturer, riken, gränser. Vi fick likadana lunchpaket och ingen av våra föräldrar lät oss sova över hos våra till synes frisläppta vänner, vars föräldrar åkte på skidresor och barnflickor smög till dem drinkar.

Vi dansade likadant. Vi såg likadana ut.

Men en dag blev vi osams. Jag minns inte om vad – något fånigt, tror jag. Allt jag kommer ihåg är att mitt i bråket såg hon mig rakt i ögonen och på fullt allvar sa hon:

”Jag önskar att vi hade dödat resten av er.”

***

I ett tal om försiktighetsåtgärder mot Covid-19 sa president Erdogan ”svärdsrester”, ett uttryck som ofta används för att beskriva de kristna som det Osmanska riket inte lyckades döda – med stolthet och ett fortsatt åtagande – en påminnelse om att många avrättades och resten kommer att följa efter.

”Vi tillåter inte att svärdsrester eller terrorister tänker genomföra [terrorist]-aktiviteter i vårt land. De är mycket färre men finns fortfarande”, sa han.

I dag finns inte Republiken Artsach längre.

Den upplöstes efter att Azerbajdzjan använde israeliska vapen, syriska legosoldater, turkisk armé och vit fosfor för att få bort armenierna, som likt min familj hade förfäder som levt där sedan 484 f.Kr.

I dag finns de Grå vargarna och den Flammande cirkeln. De uppfostrar sina barn med segermarscher och vaxdockor av döende armeniska soldater.

I en video som blev viral under 44-dagarskriget pekar en azerbajdzjansk lärare mot kartan på väggen och säger:

”Vilka är våra fienden?”

Och de azerbajdzjanska barnen, som ser ut som jag och mina syskonbarn, ropar tillbaka:

”Ermeniler!” Armenier.

Vad är vårt arv om inte svärdets rester?

***

”Länderna som lekte slakt”

Կար ու չկար – det fanns och det fanns inte.

Några unga länder samlades för att leka.

Men eftersom de var yngre blev de hunsade. Man kan säga att de förföljdes.

Det gjorde inget, tänkte de, de kunde leka för sig själva.

De hade sett hur deras förfäder gjorde i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Belgien, Tyskland, Turkiet och senare USA, så de visste hur man gör. De hade sett hur deras förfäder spred sjukdomar och svält, dödade den vilda buffeln, förstörde potatisskördarna, kedjade fast nationer till båtens bog och betalade fem dollar för kvinnors och barns skalper. Hur de ordnade läger, fyllde dem med människor, med gas. Hur de lät dem gå genom öknar utan vare sig vatten eller bröd och sköt ihjäl dem när de föll.

Och folket, det folk som en gång hade levt i de där länderna och nu dog i de här länderna, gick in i en värld utan tid eller rum: där de unga förblev unga och döda, de onda segrar och ibland besegras, bara för att återvända.

Sedan plockade de upp kniven, eller hur.

Vem vill vara gris när man kan vara slaktare i stället?

***

Det första äpplet är till oss som bevittnar.

Det andra äpplet är till mig som berättar.

Och det tredje äpplet är till de som tror på det.

De som vet att svaret är detsamma oavsett om vi väljer äpplet eller myntet.

De som vet för mycket om världen och måste stå till svars.

***

Nu är det din tur:

Håll ut din hand.