Libanon har alltid setts som en yttrandefrihetens stöttepelare i arabvärlden. I förklaringen till den libanesiska konstitutionen står att ”Libanon är en demokratisk, parlamentarisk republik, grundad på respekt för den offentliga friheten, först och främst att tänka och tycka fritt” och av artikel 13 framgår att ”friheten att uttrycka sin åsikt i tal eller skrift, pressfrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet är garanterade inom de ramar som grundlagen sätter”. Under en lång tid har Beirut varit en tillflyktsort för intellektuella som utsatts för förföljelse i sitt eget land. ”Beirut är vårt tält. Beirut är vår stjärna”, står det i en dikt av Mahmoud Darwish som själv vistats i den libanesiska huvudstaden. Lokalpressen publicerar regelbundet artiklar som skulle ha censurerats i andra arabländer, som i fallet med dagstidningen An-Nahars (”Ljuset”) tidigare kulturbilaga Al-Moulhaq, som länge hållit sina spalter öppna för palestinska författare och syriska oppositionella. Samtidigt har de libanesiska förlagen ofta välkomnat författare, vars böcker inte varit ”önskvärda” i deras respektive hemländer, som till exempel den egyptiske Nobelpristagaren Naguib Mahfouz roman ”Awlad haretna” (Drömmarnas gata), publicerad i Beirut 1962 av förlaget Dar al-Adab och återutgiven i Egypten år … 2006!

En tung tribut
Men yttrandefriheten har sitt pris. Vissa journalister har fått betala dyrt för sitt frihetsvurmande och blivit måltavlor för dem som betraktar döden som ett censurredskap, som till exempel Kamel Mrowa, Salim Al-Lawzi, Riad Taha, Samir Kassir, Gebran Tueni och tjugofem andra fegt avrättade kolleger, den ”levande martyren” May Chidiac ej att förglömma, som undkom ett bilbombsattentat, vilket hon redogör för i sin skarpa vittnesrapport ”Himlen får vänta” där det står: ”För här, bland arabvärldens avantgarde, utgör journalisterna garanten för civilkurage och medborgaranda, mot all resignation, denna frestande uppgivenhet som bäddar för straffriheten. I Beirut mer än någon annanstans är det journalisterna som upprätthåller friheten.”

I gengäld har den libanesiska litteraturen sällan blivit särskilt hårt ansatt, som om fiktionen utgjorde något slags skyddsskärm mellan författaren och censorn. Oavsett om de skriver på arabiska, franska eller engelska har libanesiska poeter och författare vågat sig in på ”svavelosande” ämnen, som krig, sexualitet och kvinnokroppen, utan att för den skull behöva rapportera om saken. Men mordet i februari 2021 på bokförläggaren Lokman Slim, grundaren av Dar Al Jadeed (”Nya bokförlaget”) har lärt oss att ingen går säker för ”likvideringen” – även om ovannämnda dåd mer är kopplat till hans ställningstagande mot Hizbollah än förlagets utgivning. Förlaget har för övrigt nyss belönats med Sheikh Zayed Book Award i kategorin Förläggare.

En effektiv observatör
Som ett led i övervakandet av lagöverskridanden och missbruk invigdes SKeyes Center for Media and Cultural Freedom 2007, dagen efter mordet på Samir Kassir, för att uppmärksamma angreppen mot pressfrihet och kulturell frihet i Mellanöstern. Den 11 maj 2021 beklagade centret det faktum att åtta journalister satta att bevaka oroligheterna i Jerusalem skadats… Enligt dess ordförande Ayman Mhanna ska den av Reportrar utan gränser utgivna rapporten om pressfrihet, där Libanon år 2021 placerats som det 107:e av 180 länder, ses som en följd av ett allt dystrare klimat, där såväl rättvisan som säkerheten låter förövarna gå fria. Enligt honom måste den gamla lagen om pressfrihet ersättas av en ny medie- och pressfrihetslag, som stadfäster ett ökat skydd för journalister, fackförbund för förläggare och pressfolk ombildas samt, på det politiska planet, ”en vilja att heligförklara friheten” råda.

Vi står därmed inför följande libanesiska paradox: en yttrandefrihet som tar sig uttryck i samtliga media utan hinder eller tabun och som når långt större spridning än i de flesta andra arabländer; men med frekventa övergrepp mot tidningar och journalister. Man kan därav dra slutsatsen att yttrandefriheten aldrig går säker: den är frukten av en permanent kamp.