Varannan söndag samlas en grupp barn och deras mammor hemma hos oss för en hemmasnickrad modersmålsundervisning. Vi mammor är en parodi på svensk-iranska kvinnor födda på åttiotalet: två forskare, en läkare och en poet, varav ingen är särskilt bra på att läsa och skriva på persiska. Bakgrunden till att barnen har nekats modersmålsundervisning i sina skolor är olika. För mina barn handlar det om en liten friskola där antalet elever med persiska som modersmål inte når upp till det magiska antalet fem. Andra skolor kräver nivåtester eller tvingar barnen att välja mellan föräldrarnas olika språk.

Granne med oss bor en äldre kvinna som i många år bedrev undervisning i en romani-klass i ett annex till den närmaste kommunala skolan. Hon var den första romska kvinnan i Sverige som tog lärarexamen. Vi känner inte varandra mer än att vi säger hej, men jag brukar tänka på henne med en känsla av att vara besläktad. Den romska minoritetens historia av diskriminering i Sverige går tillbaka till medeltiden. Vi är jämförelsevis nya här, har anlänt längs andra stigar, mött andra hinder och har på många sätt annorlunda erfarenheter – men i kampen för minoritetsrättigheter korsas våra vägar.

Två perspektiv har länge dominerat hur vi förstår minoriteters rättigheter: universalism och partikularism. Alla barn i Sverige – inklusive minoriteter – har skolplikt och rätt till utbildning, men alla barn har inte behov av modersmålsundervisning. Det är en specifik rättighet för minoriteter för att de ska få ha kvar och utveckla sin kulturella särart. Ändå är jag skeptisk till att reducera frågan till ”identitetspolitik”. Erkännande är viktigt, men i den samtida politiska debatten formuleras modersmålsundervisning också i hög grad som en kostnadsfråga. Det som ställs på sin spets är huruvida allmänna medel ska gå till våra barns specifika behov. Genom modersmålsundervisning aktualiseras därför frågan om hur samhällets resurser ska fördelas och rätten att slippa assimilering.

Genom modersmålsundervisning aktualiseras därför frågan om hur samhällets resurser ska fördelas och rätten att slippa assimilering.

I en statlig utredning konstaterades nyligen att det inte står i konflikt med barnets integration att få undervisning i sitt modersmål (SOU 2025:9). Det intressanta med utredningen är inte forskningen som presenteras, utan den politiska problemformuleringen. Det finns ett outtalat antagande om att modersmålsundervisning hotar barnets integration. Kunskaper i svenska ställs i kontrast mot minoritetsspråket, som om barn per automatik skulle bli sämre på svenska för att de blir bättre på sitt modersmål. Det avslöjar en assimilationsdiskurs som med en rysning får mig att tänka på mina romska grannars erfarenheter.

Sveriges minoritetspolitik präglades fram till 1960-talet av konformism och en förväntan på att alla skulle bli ”svenskar”. Först på 1970-talet förändrades detta till följd av kampanjarbete från romska, samiska, judiska, estniska och finska minoritetsorganisationer. De ställde krav på integration istället för assimilering: en rätt att bibehålla sin kultur och sitt språk, samtidigt som man har tillgång till universella rättigheter. Det var då modersmålsundervisningen etablerades. På den här tiden använde Invandringsutskottet benämningen “språkliga minoriteter” istället för uppdelningen mellan “nationella minoriteter” och “invandrare” eftersom man menade att det fanns en flytande gräns mellan invandring och etablerade minoriteter i landet (SOU 1974:69 sid 94).

Redan på 1980-talet svängde pendeln igen. Min familj anlände till Sverige just som Sjöboborna sa nej till invandring. Min mamma läste vid Stockholms Universitet när ”Lasermannen” härjade[1]. I lilla Visby där jag växte upp, var stämningen som i resten av landet. Känslan av att vara oönskad av majoritetssamhället följde mig som en skugga genom hela uppväxten. Den internaliseras till en form av självbehärskning som jag blev medveten om först som vuxen – att vara extra skötsam inför den svenska blicken för att ingen ska få för sig att man är en ociviliserad vilde. I det ingår att tala en vårdad och brytningsfri svenska, men också att inte prata sitt modersmål, eftersom dessa ställs emot varandra. För mina föräldrar, som emigrerade i 40-årsåldern, var det dock inte ett alternativ att byta hemspråk. Under sina 23 år i Visby höll min pappa på ritualen att varje söndag läsa de två persiska tidningarna som stadsbiblioteket hade. Att biblioteket fortsatte ha den prenumerationen för några få besökare säger något om tidsandan som också fanns.

I Visby fanns även ett dagis för flyktingbarn. Personalen hade språkkompetens på arabiska, spanska och persiska, vad jag minns. En av pedagogerna producerade också ett persiskt program på den gotländska lokalradion en gång i veckan – inklusive ett kort inslag för barn. När jag började skolan var vår modersmålslärare en man som egentligen var geolog. Han hade förälskat sig i en gotländsk tjej när hans universitetsklass rest till ön för att titta på kalkstensklipporna. Jag var 25 år när jag insåg att hans fru Lisa var svensk. Det var hon som tog emot mina föräldrar som representant för kommunen när de nyss fått asyl och landat på ön. Då och alltid när jag hade sett henne på fester därefter hade hon pratat persiska. Som barn tänkte jag inte på hennes brytning eller att hon var uppenbart mycket ljusare än oss. Allt detta – föräldrar som tyckte om sitt språk, bibliotekarier, pedagoger, lokalradio och socialarbetare som normaliserade flerspråkighet, fungerade som en motvikt mot nittiotalsrasismen.

Allt detta – föräldrar som tyckte om sitt språk, bibliotekarier, pedagoger, lokalradio och socialarbetare som normaliserade flerspråkighet, fungerade som en motvikt mot nittiotalsrasismen.

Det tycks gå rundgång i den politiska debatten om minoriteters rättigheter i allmänhet och rätten till modersmålsundervisning i synnerhet, men inom forskningsfältet rör sig kunskapsutvecklingen framåt. Begrepp som translanguaging och heritage language har introducerats för att hjälpa oss att bättre förstå de flerspråkiga elevernas beteenden och behov. Där man tidigare trodde att flerspråkiga barn riskerade att bli ”halvspråkiga” och inte behärska något språk fullt ut, menar man nu att flerspråkiga barn har en förmåga att växla och överskrida språkens gränser på ett sätt som kan vara en styrka. Begreppet ”arvsspråk” fångar in grupper som har drabbats av språkförlust. Barnboksförfattaren Minoo Shams använder ordet ”mormorsspråk” för att beskriva att ett barn kan känna starkt för ett språk för att äldre anhöriga pratar det. I en undervisningsgrupp med arvsspråksfokus behöver man inga förkunskaper, bara en känsla av gemenskap med språket, även om man inte behärskar det. Målet är inte att nå samma standard som barn i hemlandet, utan att läka den känsla av förlust som kan komma med ett förlorat arv. Om man skulle inkludera den här målgruppen till dem som har rätt till modersmålsundervisning, har en växande del av befolkningen behov. Då skulle undervisningen behöva utvecklas med nivåanpassning och uppdaterade mål som möter fler och nya elevgrupper.

Många romska, samiska och tornedalska aktivister har beskrivit hur äldre släktingar upplevde det som ett skamfyllt stigma att tillhöra en minoritet; att det var något man helst gömde och glömde. Med skammen och tystnaden följde sorgen som nu bearbetas av en generation som inte kan förstå sina farföräldrar. Det är den väg politiska debattörer stakar ut för oss nya minoriteter. En sverigedemokrat skapade nyligen rubriker genom att säga att det bor för många i Sverige som inte är etniska svenskar. Socialdemokraterna pratar om språkkrav och språkligt isolerade minoriteter med en retorik som påminner om 1960-talet, men går längre. Då var språkkurserna för invandrare frivilliga. Nu föreslås att kommuner och regioner inte ska anställa personer som inte kan tillräckligt bra svenska. Hur det ska underlätta integrationen framgår inte. Det är ett krav som är möjligt att formulera eftersom språkliga minoriteters existens ses som ett problem.

I det läge som världen befinner sig, kan det kännas det banalt att ens prata om rätten till modersmålsundervisning. Vad händer om mina barn inte får en riktig lärare, utan fortsatt får stå ut med min och de andra mammornas improviserade undervisning? Ingen dör i alla fall. Men stora delar av vår välfärd skulle kunna demonteras om vi resonerade så om allt. Vi är en femtedel av Sveriges befolkning som är födda utomlands, ännu fler om barn till invandrare räknas. Det duger inte att vi räknas som en del av gemenskapen när det kommer till att bemanna vårdavdelningar, men i övrigt förväntas radera våra språk och vår historia.

På 1970-talet pläderade socialdemokratin för internationell solidaritet genom jämlikhet i minoritetspolitiken. Visionerna sträckte sig vida bortom modersmålsundervisning, till rätten att ta del av ett levande kulturliv på det egna språket, att bibehålla kontakter och ha utbyten med ursprungslandet. Ett halvsekel senare omfattas många med invandrarbakgrund i Sverige av avrådan från att resa till sina ursprungsländer på grund av säkerhetsläget i landet. Samtidigt nekas våra anhöriga visum hit. Det drabbar även kulturarbetare som vill besöka festivaler och presentera sina verk. Något utbyte blir det inte tal om. Komplicerade sanktioner gör det svårt att ens beställa böcker. Om ursprungslandet dessutom är en diktatur, vilket länder som genererar flyktingar tenderar att vara, utgör censur ett ytterligare hinder. Modersmålsundervisningen har en unik potential att överbrygga dessa hinder; att både vara en källa till kunskap för barn här och ett stöd till dem som kämpar för frihet där. Det är också ett sätt att säkerställa att ambassader och deras ideologiskt färgade kulturföreningar inte står ensamma som aktörer på en marknad som erbjuder familjer denna service.

Jag efterlyser en minoritetspolitik som underlättar för oss “vanliga medborgare” att ha en “ett vanligt liv”, för att parafrasera den iranska protestsången Baraaye av Shervin Hajipour. Jag önskar initiativ som ger våra barn en tillstymmelse till normalitet trots det geopolitiska haveri som har sitt epicentrum i våra hemländer i Iran, Afghanistan, Syrien, Somalia och så vidare. Tänk om mina barn skulle få bjuda hem sin faster någon gång! Hon har alltid nekats visum till Sverige, eftersom hon som ung och ogift kvinna anses sakna anknytning till Iran. Därför tror Migrationsverket att hon kommer att vägra återvända när visumet löpt ut. Mina barn får nöja sig med videosamtal. Ibland sitter de i soffan när jag kommer hem från jobbet och kiknar av skratt inför gruppsamtal där farmor, farfar och faster alla har olika filter, extra stora ögon, leende eller ledsna munnar, hundöron eller fågelnäbbar. Modersmålsundervisningen är en rättighet jag kämpar för, för att jag värdesätter dessa relationer. Det är inte språket i sig, utan vad det representerar, vad det genererar i form av liv och kärlek. Är det inte där skon klämmer för modersmålsundervisningens motståndare? Att en femtedel av befolkningen skulle känna gemenskap med människor och platser bortom Sveriges gränser.

I somras hittade min son en loppisbok om den spanska fascismen. Han frågade mig vad som menas med “falangisterna”. När jag förklarat frågade han om det var som i de svenska partierna idag. Jag berättade om min vän som en gång var ordförande i liberalernas ungdomsförbund och då förespråkade fri invandring. En gång ställde hon frågan hur mycket vi ska bygga system som anpassar människor till nationerna, när nationernas gränser blir allt mindre viktiga. Det kan kännas som ett eko från en annan tid, men det är så jag tänker när jag planerar höstens upplägg för vår lilla modersmålsgrupp. Vi kommer fortsätta ses i mitt kök. Kanske kommer vi se mina åldrande romska grannar genom fönstret, hon som startade en egen skola en gång i tiden, och kanske kommer vi nicka till varandra i ett tyst samförstånd. Världen är större än Sverige och våra barn är en del av den. Den hemmasnickrade undervisningen är inte den internationella brigaden precis, men en liten motståndshandling som vi kan utföra i vår vardag.