Jag hade gäster i somras. Mina föräldrar, min lillebror och min brorsdotter bodde hos mig i två månader. Trots den tjugo timmar långa, jobbiga bussresan från Diyarbakir till Istanbul glömde de fullständigt bort hur utmattade de var i samma ögonblick som de fick se sin tvååriga dotterdotter och hennes mamma som stod och väntade på dem i dörren – min lillasyster och hennes dotter hade också bott hos mig ett tag. Jag är ett av tio syskon, och därtill kommer alla barnbarn och barnbarnsbarn, så det verkar inte så troligt att mina föräldrar under sin livstid kommer att kunna träffa dem allesammans under ett tak och ställa upp sig för att bli fotograferade ihop. Men de var väldigt glada över att få vara tillsammans med en del av sin familj, även om det var en väldigt liten del och under relativt kort tid. Jag förstod att det här också måste ha känts lite märkligt jämfört med det traditionella livet, där de växte upp och såg alla människor de kände födas och dö på nästan samma ställe – oftast inom gångavstånd. I takt med att de blev äldre fick de uppleva att alltför mycket förändrades och känna att de hamnade en aning på efterkälken. Jag var lite orolig för att de inte skulle finna sig till rätta här, eftersom Istanbul inte liknade någon plats där de hade varit förut. När de fyra hade åkt härifrån i slutet av augusti, med samma buss hela vägen hem igen, reflekterade jag över deras besök och funderade på vår situation, mitt förstaspråks öde och framtidsutsikter, hur mycket vår kultur har förändrats, mödan och kampen för att överleva och anpassa oss samtidigt som vi försöker värna om det vi har varit på väg att förlora för alltid, och till sist insåg jag att jag i själva verket aldrig har slutat tänka på allt detta sedan jag bestämde mig för att skriva på mitt modersmål – kurdiska. Nu ska jag berätta.

Min mamma är en av de främsta anledningarna till att jag skriver på kurdiska. Hon har aldrig talat något annat språk. Hon är uppvuxen i en typisk kurdisk by utanför Mardin, där alla talade samma språk, utövade samma religion, klädde sig i samma sorts kläder och hade känt varandra i generationer. Hon föddes i det hus där också jag skulle komma att födas tjugosju år senare. Av tjugo barn i byn som samtidigt insjuknade i mässlingen var hon det enda som överlevde. Det var ren tur (eller en ren olycka, som hon skulle säga) att hennes storebror hade blivit kär i min faster och skulle gifta sig med henne, och att hon därför i gengäld måste giftas bort med min pappa. Många år senare, när hon fortfarande beklagade sitt olyckliga öde, började saker och ting förändras drastiskt. På grund av strider mellan PKK och den turkiska armén började landsbygden bli farlig, och hon hade väntat så länge på sin make att hon hade förlorat hoppet om att han skulle komma hem igen – han hade rest för att arbeta långt borta och var inte särskilt villig att komma tillbaka och ta hand om sin familj. En dag tog hon sina sju barn och flyttade till en stad i närheten av Diyarbakir som hette Bismil, där hennes föräldrar också bodde. Det var 1990, hon var trettiotre och jag var sex, hennes enda son, född efter fyra flickor; när hon skrev in mig i en skola i vår nya hemstad kom jag för första gången i kontakt med det turkiska språket. Som tur var pratade alla barnen där kurdiska, eftersom de flesta kom från familjer som hade flytt från sina krigshärjade byar. Det var inte särskilt annorlunda att bo i denna närliggande stad – med tanke på att befolkningen till största delen bestod av nyinflyttade hade man till och med bara kunnat kalla den för en större by. Jag fick möjlighet att leka och växa upp med barn från alla byarna kring vår i samma bostadsområde, och föräldrarna samlades gärna hemma hos varandra – de nyinflyttade gick ofta och hälsade på hos andra efter middagen. Rummen i de fallfärdiga husen brukade vara fullpackade med folk, och samtalen pågick hela kvällarna. Det här var emellertid inte det slutliga målet för alla familjer; rädslan och hopplösheten drev dem vidare, och en del slog sig ner i storstäder som jag aldrig ens hade hört namnen på. Av alla platser de flyttade till var det i synnerhet ett namn som fastnade i mitt minne: Anatolien. Jag minns hur min mamma ibland när vi åt middag berättade för pappa (han hade äntligen kommit hem igen!) att en viss familj eller bekant skulle flytta till Anatolien för att söka arbete eller skydd. Och det namnet såg jag ofta i våra skolböcker. På sista sidan i skolböckerna fanns det kartor som visade de sju geografiska områden som Turkiet bestod av. Regionen som vi bodde i hette Sydöstra Anatolien. Om platserna långt borta i väster som alla de där familjerna flydde till hette Anatolien, undrade jag alltid, var på jorden bodde vi egentligen då? Det verkade som om ingen vågade ställa frågan och säga namnet, som om det hade varit omöjligt att uttala. På nittonhundratalet förlorade kurderna självbestämmandet över sitt territorium, och traumat av den förlusten innebar att hemlandet på den tiden var den viktigaste ingrediensen i den kurdiska identiteten. Senare upptäckte jag att denna besatthet av att ha ett eget land dominerade framstående kurders liv och tankevärld under förra århundradet.

När jag tänker tillbaka på 1990-talets ständiga flyttande och flykt känner jag mig som alla de där människorna som lämnar sina byar och beger sig till städerna, flyttar längre in i Anatolien och i många fall till sist hamnar på ställen som Istanbul, Izmir och Ankara, de tre största städerna i Turkiet – de måste ha känt att de reste i tiden också. Deras liv, tro, klädsel, språk och tankar hade i själva verket varit föremål för förändring och förföljelse inte bara från och med 1990-talet utan ända sedan 1920-talet, då de områden där kurderna hade bott i tusentals år till sist blev delar av fyra nationalstater, vars nationalistiska politik innebar att man motarbetade kurdernas krav på territoriella, kulturella och språkliga rättigheter. Kurdiska skolor, där man talade och undervisade i språket och den nationella identiteten, hade varit förbjudna långt före 1990-talet, men det var som om brevbäraren inte hade nått fram till kanten av bergen och inte hade kunnat dela ut det nya reglementet till människorna som bodde där. Det kanske var därför de lyckades bevara sitt språk, sin kultur och sina traditioner så länge efter att de hade förklarats icke önskvärda av den där kvartetten av nästan nyfödda länder. Men adressaterna hamnade så småningom själva framför brevbärarens dörr och fick veta hur de inte fick lov att prata och tänka. Nu när de var uppryckta från sina födelseorter och sitt gamla sätt att leva var de mer sårbara. Deras mödosamma resa hade slutat på platser där turkiska var det enda språket i alla delar av livet och det i princip var ”kriminellt” att använda det kurdiska språket. Detta nya kapitel i ”moderna” städer ledde till levnadsomständigheter där modersmålet kurdiska förvandlades till ett mormorsmål eftersom föräldrarna inte vågade förmedla det till sina barn, utan i stället nöjde sig med att fungera som tolkar mellan sina barn och sina egna föräldrar. Det som borde vara den mest omhuldade tillgången i den kurdiska identiteten har av mammorna degraderats till något som betyder otur och olycka, samtidigt som de i kurdiska politiska sammanhang alltid lovordas som det främsta skälet till att språket har överlevt, trots alla svårigheter i det förflutna. Kurdiska har i bästa fall blivit andraspråk i många familjer. Nu, på tjugohundratalet, riskerar kurderna att förlora ännu ett hemland: sitt språk. Och jag tror att det hemlandet har större betydelse än det territoriella i vår tid av migration och tvångsförflyttning, och det trauma som en förlust av språket innebär kommer antagligen att göra det till den viktigaste beståndsdelen i vår identitet under det här århundradet.

När mina föräldrar hade varit hos mig i tio dagar skulle det hållas ett nytt val av borgmästare i Istanbul. Rösterna från alla de där människorna som slog sig ner här vid samma tid som vi flyttade från vår by antogs bli avgörande. Alla pratade om de omkring fyra eller fem miljonerna kurder som bodde i Istanbul, och de djupt polariserade politiska lägren tävlade om deras stöd. Efter att två kandidater hade kommit med lite vaga uttalanden om att det skulle erbjudas kurser i kurdiska i kommunal regi kunde jag säga till min bror – för att hjälpa honom att hålla hoppet vid liv – att han äntligen skulle ha chans att få jobb, men det lät bara som ett tråkigt skämt. Han har en universitetsexamen i kurdiska och är den ende i min familj som kan läsa mina böcker. Det fanns faktiskt en hoppfull period när det jag sa skulle ha låtit som en möjlighet på fullt allvar. Från och med 2009 var en gynnsam politisk situation i sikte. På ett par universitet grundades för första gången i Turkiets historia institutioner för kurdiska språket, och min bror skrev mycket entusiastiskt in sig för att studera vid en av dem. Det statliga radio- och tevebolaget TRT startade en kurdisk tevekanal, något som var otroligt imponerande, hur obetydligt det än kan låta jämfört med allt som görs för att främja turkiskheten. Alla visste att för att bli behandlat på lika villkor måste språket först erkännas. Och de första stegen i det erkännandet var så uppmuntrande att man kunde börja drömma om en bättre framtid.

Det tog dock slut några år senare, närmare bestämt 2015, då häftiga stridigheter mellan PKK och statliga styrkor bröt ut, nu i städerna, där människor som hade tvingats fly från sina byar för tjugo, tjugofem år sedan hade slagit sig ner, och efter det avbröts inte bara demokratiseringsprocessen, utan allt började gå utför. Några dagar innan min familj åkte hem från Istanbul läste jag till min stora besvikelse att den första och viktigaste institutionen för kurdiska språket, den vid Artuklu-universitetet i Mardin, där min bror tog sin examen, skulle berövas sin självständiga ställning i ett försök att stänga den helt. Den politiska atmosfären har sedan dess blivit så spänd att det är väldigt troligt att allt när som helst förändras till det sämre. De senaste fyra åren har min redaktör emellanåt uttryckt den sista lilla gnuttan hopp han har haft kvar om att det allt sämre läget någon gång skulle sluta förvärras och allt ledas in på rätt väg igen – men under det allra senaste året har nio böcker om kurder utgivna av hans förlag blivit förbjudna, och efter tio år med betydande frihet blev han föremål för utredning. De turkiska bokhandlarna är numera väldigt ovilliga att ha hans publikationer på sina hyllor. Av en överhettad politisk atmosfär kan man uppenbarligen inte vänta sig något bättre än man kan av ett överhettat klimat.

Min fjärde gäst, min trettonåriga brorsdotter, bor ett kvarter från mina föräldrar hemma i Bismil. Hon leker på en gata som numera fylls av ljuden av kurdiska barn som leker, sjunger och ropar på turkiska. Jag minns mycket väl när hennes mamma, precis som många andra under de väpnade striderna som pågick i kurdiska städer sommaren 2015, förklarade att anledningen till att hon talade turkiska med sina barn var omtanke om deras säkerhet i framtiden. Assimileringsprocessen har nu nått sin kulmen och trängt in i varenda vrå. Min brorsdotter berättade för mig att hon och hennes klasskamrater verkligen hade försökt välja kursen i kurdiska året innan, men skolans rektor hade inte låtit någon välja någon annan kurs än de tre han själv hade bestämt. Dessa valbara tvåtimmarskurser för högstadieelever var också ett resultat av den korta fredliga perioden i början av 2010-talet. Men i dag är det som min brorsdotter upplevde förmodligen en av de vanligaste scenerna i skolor i kurdiska områden – kraven avslås med ursäkten att det inte finns några lärare som kan hålla kurserna, samtidigt som många utbildade lärare i kurdiska precis som min bror desperat väntar på en tjänst. Å andra sidan tror jag inte att särskilt många föräldrar är alltför angelägna om att slåss för att kursen ska hållas eller att klaga på tjänstemän som bryter mot lagen genom att inte låta dem utnyttja sina lagstadgade rättigheter. Som jag nämnde förut går den politiska opinionen vanligtvis före lagen.

Trots att jag var så orolig för att mina föräldrar inte skulle känna sig hemma under sitt besök i Istanbul var min mamma flera gånger upplivad när hon kom hem. Någon av oss var alltid tvungen att följa med henne och tolka, minst sagt, om hon ville gå ut. Ibland när hon kom hem igen berättade hon om den särskilda uppmärksamhet hon väckte på bussar, på gatorna och på salutorgen på grund av sin huvudduk. Hon blev tilltalad på det enda språk hon kunde, och några kurdiska försäljare hade dessutom gett henne påsar med frukt gratis. Det var tack vare en sjalett i tunt, vitt bomullstyg som hon har burit ända sedan hon gifte sig för fyrtiosju år sedan, över en lång klänning av den typ som hon i hela sitt liv har låtit sy upp och gått klädd i, som hennes landsmän snabbt kände igen henne. Jag har sett henne i den här klädseln i hela mitt liv, och faktum är att man i Kurdistan fram till för hundra år sedan kunde avgöra en persons nation, dialekt, region och nästan vilken släkt hon tillhörde utifrån hennes klädsel, men många kvinnor har sedan de flyttade till Istanbul i viss mån förändrat sitt sätt att klä sig och använder bara bomullshuvudduken inomhus.

Dagen innan de skulle åka hem tog jag med mamma till sjukhuset för att få hennes höga blodtryck kollat. Pappa vaknade först av alla och meddelade oss nyheten att de nyvalda borgmästarna i de tre största kurdiska städerna hade blivit avsatta tidigt den morgonen. Han har lyssnat och tittat på politiska nyheter mer än någonting annat i sitt liv. Han har alltid levt som om det måste vara goda nyheter på väg och fortsatt vänta på dem innan han har intresserat sig för något annat. På väg till sjukhuset pekade mamma på några människor på andra sidan gatan. Under hela sitt besök i Istanbul var hon förvånad över att se så många äldre turkar ute på gatorna, och kommenterade det: ”Hur kommer det sig att de klarar sig själva utomhus?!”

Den sista dagen kom, och de skulle resa. Mamma kände sig lite nedslagen, särskilt för att hon skulle åka ifrån sitt yngsta barnbarn, min tvååriga systerdotter. På bussterminalen sa hon att hon inte kunde glömma hennes gråt när de tog adjö. Min systerdotter föddes när hennes mamma fortfarande väntade på uppehållstillstånd för familjeåterförening i Storbritannien, och den dagen då hon fick det var hennes bebis en månad gammal och det krävdes en egen ansökan för henne om att återförenas med föräldrarna i London. På grund av vissa komplikationer drog processen ut på tiden ända tills hon hade lärt sig säga några ord – på turkiska. Hon har inte fått något uppehållstillstånd än, men så fort hon får det kommer det att bli ett nytt avsked, och när hon har lärt sig prata helt och hållet tror jag inte att kurdiska kommer att vara ens hennes andraspråk – och jag vet inte riktigt vilken sorts tolkning som kommer att behövas för att hon ska kunna kommunicera med sin kärleksfulla mormor.