Den besynnerliga sammansättningen ”hybridkrig” har på senare tid blivit spridd både i mitt land och i resten av världen. Begreppet är ett barn av den postmoderna epoken och betecknar att det inte råder krigstillstånd, samtidigt som man skjuter och dödar; att det inte är krig, samtidigt som makthavarna och den statliga propagandan beter sig så som makt och propaganda beter sig i krigstid. Termen kan inte förklara allt, men den förklarar mycket. Det beror på att nyckelordet i denna underliga kombination inte är ”krig”, utan ”hybrid”.

I vår tid är nämigen inte bara kriget hybridiserat. Rättsskipningen kan också vara det. De medborgerliga friheterna kan vara hybridiserade. Myndigheternas retorik och praxis kan vara hybridiserade, på alla nivåer. Också maktens egen hovpress, och framför allt television, är hybridiserad.

Det enda som inte är hybridiserat i det sociala och politiska livet, och som är absolut monolitiskt och monokromt, är den allt genomsyrande lögnen och det strävsamt odlade och uppmuntrade hatet.

Hatet föregår alltid sitt objekt. På senare år har man kunnat ser hur objekten för detta riktade hat har har växlat och kommit att prägla breda skikt av den teve-beroende befolkningen. Vid olika skeden har hatet riktats mot folk i Kaukasus, sedan mot ”liberalerna som har plundrat vårt folk”. Nu drabbas det ukrainska ”Bandera-anhanget” och så naturligtvis det ”Väst, som drömmer om att erövra och stycka vårt storslagna land”.

För att förstå något av detta går det inte att börja med ekonomin eller politiken, och inte med särdragen i den lokala historien. Man måste börja i språket. För när de centrala termerna och begreppen i vår värld – vars bräckliga stabilitet bland annat också garanteras av att det råder en ömsesidig och tydlig relation mellan ord och betydelser – importeras och hamnar på rysk mark, då muterar de omedelbart och blir till något annorlunda, de förvärvar uppenbara eller otydliga kännetecken på hybriditet, och kräver därför översättning och tolkning.

Den ryska officiella propagandan (liksom de språkliga mutanter den ger liv åt, och som sprider sig med skadeinsekters hastighet inte bara i vårt land, utan i hela världen) står i opposition till den civiliserade världen inte bara politiskt, utan också språkligt.

Den civiliserade världen, som alltså vant sig vid att ord har något slags reella betydelser, råkar då i fullständig förvirring, vilket i sin tur ger upphov till en fullt naturlig rädsla, så som det obegripliga alltid gör.

Och just av denna orsak är det ibland svårt att omedelbart och entydigt ge svar på vissa frågor.

Till exempel på om det finns eller inte finns censur i vårt land.

Man kan inte påstå att det finns censur. Åtminstone har ingen officiellt upphävt den artikel i ryska federationens författning där det uttryckligen fastslås att censur är förbjuden.

Men varför skulle man behöva upphäva den paragrafen om man ändå kan införa censur, fast under annat namn? Och till exempel kalla den för ”åtgärder för att bekämpa extremism”.

Censuren finns, men den finns inte. Den finns inte, men den finns. I likhet med kriget är censuren en hybrid.

Censuren finns inte som rättsligt institut, men den finns som praktik. Den finns i vissa fall, men i andra fall finns den inte.

Under hybridkrigets – och hybridfredens – villkor gäller detsamma för nationalismen, ett givet inslag i hybrid-krigstid.

Det finns ingen nationalism, men den finns, och då heter den inte ”nationalism”, utan ”patriotism”.

Andra länders patrioter kallas för ”fascister”, men i vårt land kallas fascisterna för ”patrioter”.

Någon ”nationalism” i vanlig mening finns inte. Däremot finns det svårtydda begreppet ”våra nationella intressen”, och sedan en tid har också begreppet ”nationalförrädare” dykt upp, bokstavligen kalkerat från Tredje rikets retorik.

Man kan inte säga att nationalismen blomstrar. Men det går heller inte att påstå att den inte finns. Enstaka representanter för makten, eller imperialistiskt lagda journalister, undslipper sig stundom uppenbart nationalistiska påståenden. Men samma personer gör också skarpa och temperamentsfulla uttalanden mot nationalismen. Då och då drivs rättsprocesser mot representanter för radikala nationalistiska grupper. Samtidigt tillägnar sig makten deras retorik i lätt mildrad form.

Det finns ingen nationalism, men kulturministern förklarar alldeles öppet att staten, genom honom, enbart stödjer ”nationellt orienterad” film, teater och konst.

Lika svårt är det att svara på frågan om den agressiva retoriken från kyrkans håll är en officiell doktrin. Nej, den är inte officiell. Kyrkan är – återigen i enlighet med ryska federationens författning – skild från staten. Men samtidigt har en lag antagits om ”sårande av troendes känslor”, i enlighet med vilken de så kallade ”troende” erhöll rätten, inte bara att diskriminera icke troende (eller sådana som tror på något annat än de själva), utan också att helt öppet utöva inflytande på kulturpolitiken och det politiska tänkandet och de facto införa censur. Hybridcensur, naturligtvis.

För inte så länge sedan blev jag tillfrågad av en veckotidning om vilka ord jag tycker är de viktigaste i ryskan, och varför.

Jag nämnde två ord.

Det första var ”frihet”.

Frihet är en underbart ord, och samtidigt farligt – inte bara genom dess förmåga att berusa, ibland måttlöst, utan också på grund av dess godtyckliga tolkningsramar. Men ordet frihet är viktigt och nödvändigt för mig, om så bara för att om det nu finns något som förenar många människor idag, så är det just hat eller förakt mot friheten.

Det andra ordet var ”motstånd”.

Detta ord ter sig för mig som alla nyckelords nyckelord. Ordet motstånd är det viktigaste för alla som lever nu och som inte har förlorat sin grundläggande instinkt för frihet och känsla för den egna värdigheten. Inte ”kamp”, nej, utan just ”motstånd”.

Motstånd är en helt nödvändig process för att vitala fenomen, som till exempel kulturen, ska kunna leva och pulsera på ett normalt sätt.

Skapande människor upplever ständigt och överallt en nödvändighet att göra motstånd. Men det är bara i vårt land, i vår stat - hur ofta den än har förändrat skepnad och namn) – i en stat vars viktigaste tradition är totalt förtryck, totalt våld och ett totalt angrepp mot den personliga friheten – som hon ständigt konfronteras med motstånd.

Och denna situation – hur nästan cyniskt paradoxalt detta än må låta – är i praktiken idealisk för en skapande människa.

Varje människa gör motstånd så som hon förmår – efter sitt temperament, sina andliga böjelser och sina moraliska och intellektuella imperativ. Jag upprepar: det handlar om motstånd och inte om kamp. Motståndet kan anta formen av mer eller mindre aktiv kamp. Men jag tycker inte om kampen, jag tror inte på den. Kampen förutsätter segern som mål. Och segraren klarar inte alltid att bevara de känslor och egenskaper som han hyste då kampen började. Jag tror att motståndet är hoppfullare och viktigare.

För viktigast av allt är att man inte tillåter någon att intala sig att det inte råder avgörande skillnader mellan friskt och sjukt. Vars och ens andliga och moraliska hälsa är, precis som den fysiska hälsan, direkt beroende av den egna organismens motståndskraft. Förmågan att göra motstånd är förmågan att fortsätta att leva. Och en utvecklad känsla för hygien är en av den civiliserade människans viktigaste och mest livsuppehållande känslor.

Det finns en outrotlig motståndsenergi som inte får, men inte heller kan, försvinna.

Den måste ständigt söka och finna nya former och strategier, dikterade av den konkreta historiska verkligheten.

Motståndets energi – motståndet mot ondskan, mot den totala lögnen och mot döden – är just det som är skapandets energi.

De avgörande drabbningarna sker i språkets rum. Och de drabbingarna är inte hybrider. Det är drabbningar med själva ”hybriditeten”.

Just därför blir poesin, litteraturen och konsten så viktiga – både för att ställa diagnos på samhället och för den sociala terapin.

En konstnär vet vad motstånd är. När en skapande människa förstår att den kreativa processen innebär att övervinna motståndet från materialet (ju starkare motstånd, desto viktigare och intressantare blir både process och resultat), kommer hon också att förstå att både hon själv och det hon skapar är ett material i sig – som gör motstånd både mot henne själv och mot dem som kommer efter.

Konst förutsätter mod. Inte vardagsheroism, utan konstnärligt mod. Konsten måste vara orädd. Annars är den inte helt och hållet konst.

Man klarar inte att vara orädd i alla situationer. Men en konstnärs uppgift är att finna de zoner, de territorier, de villkor och omständigheter där han inte fruktar något eller någon. Den konstnär som ser sig om i rädsla (vilket egentligen är ett slags självcensur) kan inte åstadkomma någonting.