I mina doktorandstudier ägnar jag mig för närvarande åt att undersöka nya handlingsmönster inom sociala rörelser i Kina, med särskild inriktning på förhållandet mellan stat och civilsamhälle på internet och på feministisk praktik, cyberaktivism och dokumentär aktivism.

I Kina är uppskattningsvis upp till tusen censorer anställda på varje enskilt internetföretag. Mellan 20 000 och 50 000 internetpoliser och uppskattningsvis 250 000 till 300 000 internetgranskare, betalda av såväl centrala som lokala myndigheter, deltar i censurarbetet på internet. Trots att statens censurpolitik och hot om repressalier har en avskräckande inverkan, begagnar sig många användare på sociala medier av till exempel morph-teknik för att kringgå censuren. Forskare, människorättsaktivister och politiska organisationer, liksom även företag (till exempel onlinespelsföretag) ägnar sig åt att utveckla, förmedla och/eller sälja proxyverktyg till kinesiska internetanvändare.

I april 2010 hittade en ”netizen” den japanska porraktrisen Sola Aois twitterkonto och lade ut det på sociala medier i Kina. Inom ett par dagar hade fler än 15 000 kinesiska netizens tagit sig ut genom den stora kinesiska brandväggen för att träffa Sola Aoi virtuellt på det blockerade Twitter. Tekniskt sett har IT-utvecklingen alltså redan försett kinesiska internetanvändare med redskap för att kringgå censursystemet. Men några frågor finns kvar. Vilka är det som önskar ta sig igenom den stora brandväggen och kan skaffa sig tillgång till proxyverktyg? Vilket är förhållandet mellan användningen av nya sociala medier och utvecklingen av social aktivism hos det kinesiska folket, och vilken roll spelar då statens censurpolitik här? De sociala förhållanden som internetanvändarna lever under och de kontakter som skapas genom de sociala medierna kan kanske kasta ett visst ljus över dessa frågor.

Enligt en officiell kinesisk rapport (CNNIC, januari 2014) minskade antalet aktiva mikrobloggare under 2013 med 27,83 miljoner användare jämfört med 2012. Nyligen publicerade undersökningar visar att ca 300 miljoner av totalt ca 500 miljoner användare av den Twitter-liknande kinesiska mikrobloggen Weibo inte har skrivit några inlägg alls, och att så gott som allt innehåll på Weibo skrivs av ungefär fem procent av användarna. Samtidigt ökade antalet aktiva användare av WeChat under samma år till 355 miljoner. WeChat, som lanserades i januari 2011, är en kinesisk programvara för mobiltelefoner, som liknar WhatsApp och Facebook och som erbjuder en större möjlighet till verkligt privat kommunikation för sina användare, vilket uppskattas av kineser som av kulturella och politiska skäl inte gärna vill ge uttryck för avvikande åsikter i offentliga sammanhang. Appens inriktning på röstmeddelanden lockar främst ungdomar, minoriteter, äldre personer, människor som inte kan skriva eller läsa, och människor som inte själva har råd med en dator och internettjänst – med andra ord många av dem som står utanför informationssamhället och har blivit marginaliserade av IT-utvecklingen. Till skillnad från Weibo ser också WeChat mobiltelefonanvändarna som sin främsta målgrupp, och öppnade till exempel ingen hemsida på internet förrän i juli 2012. Med WeChat-appen i mobilen kan man utföra bankärenden, shoppa och spela spel. I Kina har cirka 500 miljoner av totalt 618 miljoner internetanvändare tillgång till internet via mobilen, och av nya internetanvändare 2013 kom 54,4% från landsbygden (CNNIC, januari 2014). De IT-marginaliserade, som till exempel fabriksarbetare och ungdomar, är till stor del beroende av mobiltelefoner för att få tillgång till internet.

Trots att WeChat är underkastat censur finns det flera faktorer som gör WeChat till ett utmärkt verktyg för social aktivism. Myndigheternas kostnader för att filtrera röstmeddelanden är extrem hög, oavsett om det sker med hjälp av datorprogram eller manuella granskare, på grund av användarnas många olika språk, dialekter och uttal. Positionsangivelsefunktionen i WeChat underlättar skapandet av nätverk för platsbaserad aktivism. WeChats exklusiva vän/familjekretsfunktion ger inte bara bättre informationsmöjligheter – jämfört med vad den statliga propagandan och censurerade massmedier tillhandahåller – utan skapar också ett större socialt kapital genom att öka användarnas kontaktnät både online och offline.

Mobiltelefoner spelar alltid en viktig roll när det gäller att sprida information om protestaktioner världen över. Men den kinesiska regimen har enorma möjligheter att snabbt anpassa sig till de nya kommunikationsformer som skapas på internet och i mobiltelefonnäten. De statliga myndigheterna utvecklar ständigt avancerade strategier för att identifiera och övervaka dissidenter – och genom att smutskasta dem legitimerar man partiets och statens maktpolitik.

Undersökningar har visat att sociala medier har underlättat kinesiska internetanvändares sociala och rumsliga rörlighet, skapat nya sociala kontaktytor och bidragit till olika former av medborgarrättsaktivism. Till exempel väckte professor Ai Xiaomings protestaktion, där hon med nakna bröst demonstrerade mot sexuella övergrepp mot barn, stor uppmärksamhet, vrede och respekt och ingav mod och blev en uppmaning till vidare protester. Genom den diskussion som följde i sociala medier kunde netizens från olika håll dela med sig av sina känslor och tankar i kampen mot sexuellt utnyttjande av barn.

Sociala nätverk utgör ett viktigt socialt kapital, som bidrar till känslan av gemenskap och möjligheten att genomföra kollektiva aktioner. Men den kinesiska staten betraktar dessa möjligheter till kollektiva handlingar som ett hot och ser övervakningen av medborgarna som sitt främsta mål. Så fort en sådan kollektiv aktion äger rum svarar de lokala myndigheterna genast med att blockera mobiltelefonnätet och andra snabba kommunikationsvägar. I hur stor utsträckning de sociala medierna kan hjälpa det kinesiska folket att skapa ett demokratiskt och civilt samhälle är än så länge svårt att sia om.