Två steg framåt – två steg tillbaka?
Efter studentprotesterna i Burma 1988 grundades den oberoende tidningen The Irrawaddy i exil i Thailand och blev snabbt en respekterad källa till nyheter från det slutna landet. Nu har man flyttat hem – och mött en rad nya sätt att begränsa pressfriheten. Det finns fler sätt att flå en katt, vilket Irrawaddys legendariske redaktör, Aung Zaw, har fått erfara.
Burmas pressfrihet drabbades av ett nytt bakslag när regeringen lät häkta reportrar från lokaltidningen The Unity förra månaden.
Tidningens brott bestod i att man publicerat ett reportage om hemliga kemiska vapen i centrala Burma. Redaktörer och reportrar häktades omedelbart, anklagade för att ha brutit mot 1923 års lag om skydd av statshemligheter. De beskylldes enligt Informationsministeriet för att “utan tillstånd ha närmat sig, observerat, kontrollerat, fotograferat, trängt in i och anstiftat till brott inom fabrikens skyddade område”.
Bekymren tycks onekligen hopa sig vid horisonten. Såväl utländska som inhemska journalister fruktar att den antydan till politisk öppenhet som medfört vissa lättnader i censuren i Burma, endast kommer att bidra till ett klimat av rädsla och ovisshet. De är alla väl medvetna om att Informationsministeriet är och förblir en mäktig kontrollinstans när det gäller publiceringslicenser för dags- och veckotidningar. (Alla privatägda tidningar och tidskrifter måste förnya sina publiceringslicenser varje år.)
Så vitt jag kan se har Burmas ”politiska reform” halkat ner i gamla hjulspår. För bara några veckor sedan införde Informationsministeriet plötsligt förändringar i visumreglerna för utländska journalister. Det innebär nya visumrestriktioner som kommer att göra det svårt för reportrar och journalister att stanna kvar i landet någon längre tid.
Informationsministeriet har börjat avslå begäran om tre till sex månaders journalistvisum för personer med utländskt pass knutna till medieföretag som tidigare befunnit sig i exil – däribland våra redaktörer och reportrar på The Irrawaddy – som förut varit verksamma utomlands men återvänt till Burma under avvecklingen av militärstyret. I slutet av förra månaden började ministeriet utfärda journalistvisum som endast gäller för en bråkdel av den begärda tiden, trots avsaknaden av officiella dekret om en ändrad ståndpunkt i frågan.
Vad regeringen däremot har gjort är att anklaga journalister för att missbruka sina nyvunna friheter genom spridandet av desinformation. Statliga medier har den senaste månaden riktat kritik mot The Associated Press och The Irrawaddy sedan dessa båda publikationer rapporterat om beskyllningar framförda av en människorättsgrupp om att flera dussin rohingyamuslimer massakrerats i kåkstaden Maungdaw i delstaten Arakan. Trots att FN har bekräftat rapporterna och uppgett att man har trovärdig information om att 48 muslimer dödats har regeringen reagerat mycket starkt på anklagelserna.
Tomás Ojea Quintana, som är FN:s speciellt utsände rapportör om mänskliga rättigheter till Burma, besökte nyligen landet och förklarade att han var övertygad om att ytterst allvarliga våldsincidenter ägt rum under den senaste månaden. Än så länge har media endast getts ytterst begränsade möjligheter att ta sig in i det aktuella området.
Efter rapporten om dödandet i Arakan dröjde det hur som helst inte länge förrän Informationsministeriet kallade in representanter för The Associated Press på sitt kontor för samtal. Där fick enligt vissa källor i Rangoon AP:s reportrar ta emot en ”rejäl skopa ovett”. Därefter hindrade Utrikesministeriet reportrar från AP, The Irrawaddy och flera andra tidningar från att närvara vid ett pressmöte om Maungdaw.
Sedan vi lanserade den burmesiska upplagan som ges ut en gång i veckan, har Informationsministeriet kontaktat våra redaktörer i Rangoon och upplyst dem om att man finner tidningens namn – som varit i bruk i mer än tjugo år – ”olämpligt”. De anser att namnet ”The Irrawaddy” är alltför ”kolonialistiskt” och därför bör ändras till ”The Ayeyarwady”, den officiella stavningen i enlighet med de stavningsregler som SLORC (State Law and Order Restoration Council) införde 1989.
För oss är detta fullkomligt löjeväckande – vi finner det oacceptabelt och kommer inte att ändra tidningens namn. Enligt vår uppfattning är vi utsatta för ett godtyckligt beslut, vars enda syfte är att lägga sig i det som är själva kärnan i vår identitet. Vi har kallat oss för ”The Irrawaddy” väldigt länge nu och har lagt ner ett hårt arbete på att göra namnet till ett signum för självständighet och integritet.
Det är inte bara på den här punkten som The Irrawaddys är en nagel i ögat på Informationsministeriet. Efter det att vi gett ut andra numret av veckoutgåvan upplystes vi om att en teckning av president U Thein Sein även den var ”olämplig”. Och som om inte det räckte har den statliga tidningen The Mirror, där vi annonserat om innehållet i den burmesiska veckoutgåvan, låtit meddela att man av utrymmesskäl måste tacka nej till införandet av en annons för det tredje numret. Detta är uppseendeväckande, inte minst med tanke på att representanter för tidningen även föreslog att vi skulle ”tona ner” vissa av våra politiskt mer känsliga rubriker, eftersom alla annonser måste godkännas av Informationsministeriet före publicering.
Människorätts- och tryckfrihetsorganisationer har uttryckt oro över vad de ser pågå i det mediala landskapet i Burma. Shawn Crispin, Sydostasiensrepresentant i Kommittén för skyddandet av journalister och deras rättigheter, säger att de nya visumrestriktionerna ger en tydlig signal om att utländska nyhetsbyråer inte längre är särskilt välkomna i landet och kommer att bli föremål för godtycklig bestraffning vid minsta försök till kritisk nyhetsbevakning. ”Det förefaller som om myndigheterna håller på att återgå till den förra juntans taktik att härska genom att söndra, då de systematiskt favoriserar alla mediekanaler som ställer regeringen i en positiv dager medan de som intar en mera kritisk hållning bestraffas. Vi är särskilt oroade över att de medieföretag som tidigare varit stationerade i utlandet men på senare tid etablerat sig i Burma och dragit ner på verksamheten utanför landet, nu tycks ha hamnat särskilt i skottgluggen”, var det svar Shawn Crispin gav oss nyligen.
Han fick medhåll av David Mathieson, mångårig specialist på Burma och verksam för Human Rights Watch i New York, som förklarade för The Irrawaddy att ”den senaste tidens visumtrakasserier mot burmesiska och utländska reportrar vittnar om en dyster tillbakagång för den så upphaussade liberaliseringen av mediesektorn.” ”Utländska biståndsorganisationer och diplomater bör vara medvetna om att graden av mediefrihet är en termometer när det gäller att mäta allvaret bakom Thein Seins reformer, och att temperaturen har sjunkit märkbart sista tiden. Informationsministeriet måste sluta hysa agg mot och trakassera journalister som bara gör sitt jobb.”
Det är tveksamt om ministrar och andra representanter för staten (som tidigare ingått i den repressiva regimen och spelat en nyckelroll i den psykologiska krigföringen mot den demokratiska oppositionen, aktivisterna och det internationella samfundet) kommer att lyssna. I takt med att olika organisationer men även skandinaviska regeringar öser in bistånd i Burma, vilket även omfattar vidareutbildning av journalister och reportrar, lär man på Informationsministeriet rent av ha övervägt att erbjuda dessa en kurs i konsten att rapportera på ett korrekt och rättvisande sätt. Om så verkligen är fallet är det det största skämtet i landet. Det är som när kitteln mästrar grytan för att den är sotig. Men ytterst handlar det om att regeringen känner ett behov av att vingklippa oss.
