Vietnamesiska är ett språk där allt hänger på betoningen: några millimeter längs gomseglet och Sverige blir ett dårhus, god morgon blir bovetegröt och ugglan förvandlas till gamling eller snopp. Små medel, stora effekter. Man förstår att det är ett språk som gjort för ordlekar och skämt, ett språk där man kan åka kana hur långt som helst på freudian slips. Precis som latinet (fast det i latinet är minimala grammatiska förskjutningar som får betydelsen att ändras) lämpar sig vietnamesiskan för verbalt ekonomiska uttrycksformer: gravskrifter, epigram. Ett språk där allt har bi- och dubbelbetydelser, ett språk där det förbjudna, ekivoka kan rymmas i det oskyldiga. Det vill säga ett språk för klyftiga slagord, bitande epigram: ett språk för politik. De klassiska vietnamesiska poeterna var alla mandariner, djupt engagerade i sin samtidspolitik, och deras diktning hade nästan alltid en politisk dimension (som är hopplöst lost in translation). Det vietnamesiska nationaleposet Kim Van Kieu från tidigt 1800-tal, som berättar om den unga flickan som offrar sin egen lycka och prostituerar sig för att lösa föräldrarnas skulder, kan läsas som en allegori över Tai Son-upproret, eller som en idédikt om konflikten mellan buddhistiska och konfucianska ideal.

Den sorts kontemplativa, extremt koncentrerade centrallyrik med naturmotiv som vi förknippar med kinesisk eller japansk dikt är inte vad vi hittar i Vietnam, där diktaridealet är ett annat: krigarpoeten. Dikter om månen i Li Pos stil, sådant kan en vietnames möjligen skriva för att fördriva tiden i fängelse, som Ho Chi Minh (som också valda att skriva sina dikter på klassisk kinesiska).

Det är inte heller så många generationer sedan man gick över från piktogram till alfabet av västerländsk modell. Som i andra asiatiska länder med brant ekonomisk utveckling går man från analfabetism till dygnetruntuppkoppling på mindre än en generation och hinner inte annat än hoppa över boken på sin väg. Det sofistikerade, det verbalt halsbrytande, tar sig andra uttryck: Affischkonst, graffiti, t-shirts.

Den vietnamesiska poesin är skriven med vänster hjärnhalva, den vet alltid vad den gör. Dess effekter är beräknade. Precis som affischen har den ett syfte, ett ärende. I ett land som just tagit sig upp ur extrem fattigdom måste all konst vara brukskonst, annat anser man sig inte ha råd med. Den vietnamesiska poesin har ännu inte sagt sitt non serviam.

Vietnam är fortfarande en enpartistat och kommunistpartiet är högsta instans även i konstnärliga frågor. I varje kvarter finns en griffeltavla, där kvarterets politiska kommissarie skriver upp veckans frågor, stora och små: för en svensk med minnen till svenska klassrum är det som om hela landet aldrig slutat skolan. Den sociala kontrollen på mikronivå är rigorös och ekonomiskt motiverad: sköter sig kvarteret, kan det få status som kulturkvarter, med avgiftsbefrielser som följd. Alla värnar därför om fasaden, alla har något att förlora på om herr Hang bråkar med sin fru, dricker för mycket – eller uttalar misshagliga åsikter.

Jag bodde i Hanoi 2008–2011 som medföljande till min fru, som arbetade med mänskliga rättigheter och demokratistöd på svenska ambassaden, och det var i det sammanhanget jag lärde känna de unga poeterna kring Giay Vun Publishing House, Lumpförlaget, i Ho Chi Minh City, före detta Saigon.

De poeter som presenteras här – Bùi Chát, Lý Doi och Anh Anh – är alla födda efter Vietnamkrigets slut, precis som sjuttio procent av landets befolkning: det är en ung nation. Ändå beter sig landet i vissa avseenden som om det fortfarande befann sig i krig. Avvikelser från partilinjen bemöts alltid som reella hot, även när de formuleras i medier med högst begränsad spridning. Stundom tar sig denna hållning rent småaktiga uttryck. När Bùi Chát i april förra året kom tillbaka från Buenos Aires, där han mottagit International Publishers Associations pris Freedom to Publish, möttes han på flygplatsen i Saigon av inrikespolis, som beslagtog inte bara prissumman och Cháts dator (genom åren har han fått tre datorer tagna i beslag), utan även själva diplomet från IPA. Kanske var det just den sista småaktiga detaljen, det missunnsamma i att inte låta honom behålla ens själva diplomet som minne, som fick Svenska PEN att reagera direkt när jag slog larm. Beslutet att göra Chát till hedersmedlem togs blixtsnabbt. Och efter att några misslyckade försök att få upp Bùi Chát till svenska ambassaden i Hanoi, för att eventuellt kunna skapa lite högtid kring invalet, fick jag flyga ner till Ho Chi Minh City under Le Carréliknande former. Efter nationaldagsfirandet, när civilklädd säkerhetspolis öppet fotograferat alla ambassadens gäster, gällde det att inte utsätta någon för onödiga risker: säkerhetspolisen hade förhört sig om ambassadens relation till avvikande röster.

Olof Lagercrantz påminner i Ett år på sextiotalet om att vissa texter, skrivna i försvar eller i affekt, ter sig löjliga så fort texternas upphovssituation försvunnit: ”Vad är det för en underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”

Även Bùi Chát, Lý Doi och Anh Anh skriver i motvind. De är sydvietnameser, deras föräldrar tillhörde Vietnamkrigets förlorare, deras land är i praktiken ockuperat av nordsidan, de valde aldrig kommunismen, de är omgivna av en offentlig jargong som i bästa fall osynliggör dem, i värsta fall pekar ut dem som medlöpare (Chát kommer dessutom från en katolsk familj, och Vietnams katoliker utsätts för systematiska religionsförföljelser). Samtidigt som landet politiskt och estetiskt har kedjat fast sig själv vid fossila uttrycksformer, rör man sig ekonomiskt med sjumilasteg: särskilt för unga föder det en besynnerlig situation, en känsla av att leva i två oförenliga världar.

Jag har sagt i andra sammanhang att deras skrivsätt påminner om punkens, men det är delvis missvisande. Skillnaden i livsvillkor kunde inte bli större: i Sverige var punken en reaktion på vad man tolkade som samhällets repressiva tolerans, ett mer eller mindre framgångsrikt sätt att försöka provocera fram den dolda knytnäven i den borgerliga demokratins silkesvante. I Vietnam finns ingen leende tomtemask att rycka av, ingen tolerans bara repression. De här dikterna är ren handling, en performativ litteratur, den är vad den gör: en provokation. Jag vill att ni håller det i minnet när ni läser dessa poeter. De är dagligen utsatta för småaktighet, men de har inte blivit småaktiga själva.

Bùi Chát: Svårt att förstå

Konsten på frammarsch
Kan få en diktatur på fall

Det är många
som har sagt så där

Konstnärerna som tar sig ett glas på trottoaren
Pratar om dubbeltydigt tal

En nål som blev kvar i rockens tyg
blev kanske en dikt en dag

Vi
De ovälkomna medborgarna

Vi gör narr av dem
Från vilket håll än vinden än blåser

(Översättning från engelska: Marianne Eyre)

Lý Doi: Ja, jag betygar och bekräftar sedan med ed

Ja, jag är villig att betyga

Det finns ingen poet eller versmakare i mitt

kvarter

*

Det finns ingen poet eller versmakare i mitt

område/by

*

Det finns ingen poet eller versmakare i mitt

distrikt

*

Det finns ingen poet eller versmakare i min

provins

*

Det finns ingen poet eller versmakare i den här

nationen

*

Eftersom det här landet

är fullt av poesi!

*

Eftersom den här nationen

är full av poesi!

*

Ja, jag är villig att med ed bekräfta...

Det finns ingen poet eller versmakare här längre

*

Det finns ingen poet eller versmakare kvar

i mitt hjärta eller mina tankar

*

Det finns inte ens något hjärta eller några tankar

*

Det finns inte ens något hjärta

*

Det finns inte ens något jag

Ja, jag förstår

(Översättning från engelska: Marianne Eyre)

Anh Anh: Lycka

Jag frågar dig

vad är lycka

när man lever halvhjärtat

med kärleken på sparlåga

och vi sedan går åt var sitt håll

utan att se tillbaka

Lycka

är punkten i utropstecknet som aldrig skrivs ut

den till hälften uttalade meningen

i ett övervakarsamhälle

där kostnader galopperar som draken som

Fenix

vi är till hälften människor och till hälften spöken

en fe och ett spöke

skilda av ett hårstrås avstånd

vid arbetsdagens slut

samlas folk som pilgrimer

strömmar längsmed gatorna

inte till Buddhas land

Buddhas väsen finns i våra hjärtan

när jag minns på eftermiddagen

blir avskedet en lycka

Lycka är

att ropa slagorden

...../.

(Översättning från engelska: Marianne Eyre)