Vilka dansar på bordet i skuggan av Coronapandemin?

Kanske har jag aldrig blivit så starkt påmind om mina privilegier som under våren 2020. Inte visste jag att det krävdes en pandemi för att jag så tydligt skulle påminnas om det ogenerat djupa gap som finns mellan mig själv och någon med sämre förutsättningar.

Mellan de som har, och de som inte har. Det är uppenbart att jag dragit en vinstlott när jag i tidningen läser att pandemin kan ge mig ”god tid för reflektion”. Jag bjuds in till en bokcirkel för att läsa Camus klassiker Pesten, och på radio hör jag att Sverige har ”bakat sig igenom krisen” då all jäst tagit slut i matbutikerna. Jag pratar med en stressad hantverkare som säger att han aldrig haft så mycket jobb – alla vill renovera, göra nytt, måla om. Många jobbar hemma på grund av pandemin. Många cyklar istället för att åka kollektivtrafik, på grund av smittrisk. Men de som inte kan jobba hemma då, och har lång väg att ta sig till jobbet?

Bor en trängre blir det också svårt att följa myndigheternas rekommendationer. Och för den som arbetar med människor kan skyddsutrustning på jobbet vara knapphändig.

Pandemin drabbar olika. Inom varje land, beroende på vem du är, men också mellan länder. Inte bara med tanke på smittans utbredning, utan också för att varje land har egna förutsättningar. Det kan handla om en pågående politisk kris, en maktfullkomlig ledare, problem med fattigdom eller korruption. Landets historia och välstånd spelar också en avgörande roll. Länder där erfarenhet finns av ett stort nationellt trauma hanterar pandemin på ett annat sätt än länder som länge levt i fred.

Vi på Pen ser tydligt hur pandemin utnyttjas av antidemokratiska krafter. Hur länder inför lagar som med råge kommer att överleva viruset självt. Yttrandefriheten hotas på nya sätt, inte minst genom hate speech och övervakning på internet. Men något som alla länder har gemensamt är att pandemin slår brutalt mot de som redan är utsatta och marginaliserade.

Med Covid-19 följer en oviss rädsla som kan föda hot och hat. Ett exempel på det kommer från historikern Wiola Wejman som i sin essä berättar om hur vårdpersonal i staden Lublin trakasserats i sina närområden: ”I början av epidemin försökte hon hjälpa sina grannar genom att dela ut ansiktsmasker. Några av grannarna tog då reda på var hon arbetade. När epidemin tog fart på allvar fick hon höra från dem att det vore bättre om hon flyttade någon annanstans. Folk kastade färg på dörrarna till hennes och hennes kollegors lägenheter eller vandaliserade deras bilar.”

Vad säger vi till dom som inte har något sätt att mildra sin oro, inte har tillgång till skyddsutrustning på jobbet, eller helt saknar möjlighet att följa myndigheters restriktioner?

Journalisten Juliana Dal Piva berättar om Rocinha, favelan i Brasilien känd för sina hemska levnadsförhållanden och sin omfattande trångboddhet. Hon skildrar ett land där dödstalen skjuter i höjden samtidigt som president Bolsonaro tar en tur med sin jetski på den spegelblanka sjön utanför huvudstaden Brasilia. Han beklagar sig över den omfattande ”neuros” som råder – enligt honom är viruset bara en lätt influensa.

I Afghanistans Kabul är nu matvarupriserna fyra till fem gånger högre än vad de tidigare varit. Aktivisten Roya Musawi berättar om en vardag där våld och konflikter skördat långt fler offer än Covid-19 under de senaste månaderna.

Journalisten Merga Yonas Bula skriver om ett efterlängtat nationalval för ett mer demokratiskt Etiopien. Ett val som nu skjutits upp på obestämd framtid.

Från Kina rapporterar alias Ye Lin, om böter eller fängelse som hotar för den som varnar för smittorisker på facebook. Där betraktas allt som inte kommer direkt från myndigheterna som farlig ”ryktesspridning”.

Vi på Pen ser hur journalister vittnar om hinder i sin rapportering, på plats såväl som online. ”Det är inte bara jag som tänker mig för två gånger innan jag delar ett inlägg med kritik av regeringen eller av folk i affärs- och kultureliten, utan det gör alla. Det är lätt att tänka Vad skulle det göra för nytta? Det skulle bara göra skada.” skriver den slovenska författaren Tanja Tuma i sin artikel om den censurapparat som intensifierats under Corona.

Diktaturregimer världen över har fått nytt bränsle och en tacksam förevändning i Covid-19.

I can’t breathe blev den svarta säkerhetsvakten George Floyds sista ord innan han mördades av polis i Minneapolis i maj. En mening som snabbt blev Black Lives Matter-rörelsens gemensamma slagord i en protest som nu spridit sig till flera länder. Här finns en vrede utlöst av den rasism och det maktmissbruk som sträcker sig tillbaka till slaveriets dagar. Men här finns också en frustration som kommer ur de klasskillnader och den rasism som pandemin synliggjort.

I can’t breathe blev George Floyds sista ord, symbolen för det brutala våld som han utsattes för. Orden har egentligen inget samband med den pågående pandemin. Ändå är det svårt att bortse från dubbeltydligheten i det budskap som nu syns på skyltar från protester i pandemidrabbade länder. Det blir omöjligt att tänka bort det symptom som den rådande pandemin främst kännetecknas av – andningssvårigheter.

För vem kan egentligen andas i en värld av rasism, segregation, övervakning, kontroll och censur?

Varje stad är ett stilla fort skriver den ugandiska poeten Arinda Daphine i en av sina dikter, specialskrivna för detta nummer av Pen/Opp. Nej, tänker jag, det vill vi inte vara. Vi måste sluta leka nationellt storhetsvansinne och stängda gränser. Den välbeställda världen har mycket att lära av den del av världen vars möjligheter är så mycket mera begränsade. Vi som har måste stå upp, säga ifrån, och låta de som inte har höras. Vi måste förstå att alla har något att lära från varandra, oavsett bakgrund.

Som Brian Carmichael, aktivist och utbildare inom HIV/AIDS-frågor i NYC skriver i sin essä:

”Jag kommer att berätta för andra att vägen till läkning och återhämtning varit SOLIDARITET och HANDLING. Jag kommer hjälpa, trösta och råda de sjuka, tjäna dem, som, ja en Covid-19 doula.”