Det finns några saker som jag länge har velat berätta.

Jag har haft svårt att tala om identifikation ända sedan jag var liten och började tänka på vem jag är. Delvis hänger det samman med allt svårt som pågick i vår multietniska familj. Dessa konflikter (som delvis hade att göra med en vägran att acceptera den etniskt andre) har format och definierat mig. Och nu försöker jag som vuxen komma underfund med mina olika familjehistorier och -kulturer, med mina två grundläggande identiteter (den rumänsk-moldaviska (pappa)och den ukrainska (mamma)). Jag förstår att en identitet inte är någonting fixerat, utan en process. Den är svår att benämna och inte alltid lätt att göra synlig. Men ibland måste man försöka.

Därför har jag många gånger satt mig ner för att skriva denna »klargörande« (?) text »för andra«. Och lika många gånger har jag deletat den. Jag kan fortfarande inte åstadkomma ett sammanhängande klart narrativ. Det faller sönder i en mängd andra smärtsamma narrativ, narrativ som jag har fått av anhöriga och främlingar, som råkar i konflikt med varandra och skriker och bits likt barn som har triggats av något. Och alltihop slutar med att jag inte längre förstår vad som egentligen blir sagt.

Jag har bestämt mig för att fatta mig kort: så här ser min situation ut, det här är mina positioner/processer just nu, de kan förändras.

Först av allt är det viktigt att säga att jag inte är en poet »i landsflykt«. Och jag har aldrig positionerat mig som en sådan heller.

När jag flyttade till Ukraina 2018 var det inte för att fly från någon eller någonting i den ryska federationen. Jag flyttade hit för att det här är mitt hem, det är så det känns för mig. Jag ville bo i Ukraina och lära känna Ukraina för att jag länge hade känt mig förbunden med landet, även om jag egentligen inte kände det. Det var en ganska paradoxal känsla, som kanske bäst beskrivs av formeln ur sagan: »gå jag vet inte vart / och hämta jag vet inte vad«. Men det var ett imperativ. Så jag gick.

Hade jag kunnat känna Ukraina på något annat sätt? Kanske om mina morföräldrar inte hade blivit borttvingade från Ukraina på trettiotalet och skickade till Sibirien, där deras identitet och kunskap om var de kom från efterhand eroderade bort. Nu vet min mamma (som är ukrainare till etniciteten) ingenting om Ukraina utöver det som hon får höra på rysk tv; hon har tagit avstånd från denna identitet (liksom från dialog med mig). Men hennes mamma (min mormor) hade fortfarande kvar en ukrainsk identitet och kunde föra vidare några ruiner av kunskap (om sig själv, om oss), fragment av visor och historier, åt mig. Många år senare aktiverades de på ett oväntat sätt: jag började tänka att jag måste se till att vi kunde komma tillbaka hit. »Vi« betyder inte bara jag och min son, utan också alla våra döda – de som inte kunde återvända på 1900-talet och gick förlorade i en annan, främmande historia: det vill säga också min mormor. Hon är inte längre i livet, men hon har kommit hit tillsammans med mig. Det är så det känns. Från det ögonblick då denna »dröm« föddes till dess att jag förverkligade den gick det fem år. Jag kan inte säga att jag gick strikt och välplanerat till väga; det var en komplicerad och allt annat än självklar väg. Men likväl var det min väg hem.

Och så är det här min älskade finns. En helt annorlunda och komplicerad människa, som likväl är mitt hem. En annan älskad människa kan också vara både ett hem och en kunskap och det som vi definierar oss genom. Här är det mycket som sammanfaller.

Så jag befinner mig inte i landsflykt. Jag har inga planer på att återvända till »framtidens ryssland«. Jag tror att det rum som för närvarande upptas av »ryssland« som idé och faktum måste förändras väldigt mycket för att andra livsvärldar ska kunna blomstra där. Jag vill inte diktera för dem som lever där vad de ska göra och hur de ska tänka sig sin framtid. Jag kan bara säga vad jag själv känner just nu. Att det inte längre ska finnas kvar något sådant »ryssland«. Att processen att dekolonialisera dessa rum – både de som erövrats och de »ursprungliga«, förändrade rummen – ska möjliggöra uppkomsten av andra, rättfärdigare och för varandra öppnare sätt att gå samman och organisera ett gemensamt politiskt liv.

För egen del vill jag leva mitt liv i Ukraina.

Det är därför som jag vid någon punkt (och inte efter den 24 februari 2022 utan redan 2019) började skriva att jag är född i Sibirien och lever i Ukraina när jag ombads att skicka en kort biografi till olika litterära festivaler och publikationer. Det ligger närmare hur jag upplever min delaktighet i rummet.

Dessutom uttrycker det min önskan att inte på något sätt ge statsbildningen ryssland mitt stöd. Varken som politisk idé eller som historiskt faktum. Jag vill inte investera det jag gör och kommer att göra i detta »ryssland«. Jag vill inte att mitt framtida skrivande ska tillhöra »ryssland«. Det är mitt, och jag är translokal och mångfaldig, skapad dels 1900-talets händelser och folkomflyttningar, dels av min egen vilja.

Jag tror inte på att det finns något slags »alternativt ryssland« (inuti det existerande ryssland) som vi måste synliggöra och rädda. Kanske trodde jag det tidigare (?), men för mig personligen (jag säger inte att det måste vara så också för andra) framstår det nu som en villfarelse. Som jag skrev nyss tror jag att det kan uppstå andra och rättfärdigare rum där ryssland ligger nu. Och jag anser inte att alla dessa rum måste vara nationalstater; man kan tänka sig rum bestående av nya, omformulerade unioner som vilar på en äkta federativ princip, man kan tänka sig autonoma städer i flytande förbund, man kan tänka sig en mängd olika geopolitiska processer som skapar framtida världar som definieras i relation till konkreta lokus och politiska praktiker, som i sin tur inte utgår bara från dem själva utan också stöds av pånyttfödda internationella institutioner. Jag ser att det redan nu finns dekoloniala aktivister och politiska filosofer som tänker på de här sakerna och försöker följa med i vad de säger.

Det finns konkreta saker som jag inte kan göra. Jag kan inte och tänker inte företräda ryssland och den ryska litteraturen på internationella kulturscener. Jag tänker företräda mig själv. Bara så kan jag ta ansvar för vad jag säger och gör.

Men det finns flera andra tungt vägande skäl.

Det viktigaste är att den ryska staten för ett erövringskrig mot Ukraina – mitt hem.

De andra är de här:

Jag genomför inte och planerar inte under den närmaste framtiden att genomföra några som helst kulturella projekt i ryssland. Sedan 2020/21 är jag inte längre en aktiv del av några oberoende ryska litterära communities och projekt. Det som nu produceras inom dessa har inte längre något med mina värderingar och min erfarenhet att göra.

Jag skriver inte »rysk antikrigspoesi«. Alla inbjudningar från ryska eller internationella institutioner att delta i litterära »antikrigsprojekt« som jag har fått efter den 24 februari har jag lämnat obesvarade. Jag stödjer inte denna diskurs, som så många ryskspråkiga poeter, som är eller har varit förbundna med ryssland, nu underordnar sig. Jag definierar mitt skrivande i helt andra värderingar och relationer, som inte är »mot kriget«, utan erkänner nödvändigheten av att bjuda den ryska militära aggressionen väpnat dekolonialt motstånd.

Jag kan inte tala på deras vägnar som fortfarande är kvar i ryssland, och sedan 2020 har jag inte skrivit några texter som hänger samman med inrikespolitiska händelser/processer i ryssland.

Jag skulle inte vilja att någon sådan form av representativitet (nämligen för den ryska federationen, en representativitet som internationella curators ibland tillskriver mig mot min vilja) innehållsligt får definiera det som jag nu gör. Men jag tar inte heller avstånd från de dikter som jag skrev mellan 2012 och 2018, medan jag fortfarande bodde i ryssland. Och inte heller från de få texter som jag har skrivit i Ukraina men med anledning av politiska processer i ryssland (som till exempel »Min vagina« eller »Den stora ryska litteraturen«). Och jag tar inte avstånd från personliga, vänskapliga och poetiska band med konkreta människor som är av vikt för mig och har samma medborgarskap som jag.

Detta betyder inte att jag skriver i »ett vakuum«.

Mycket av det som pågår och skrivs i Ukraina påverkar mig betydligt. Det är det som utgör min »kontext«. Jag vet att jag studerar den, att den är mycket viktig för mig, jag vet vilka ukrainska (och andra) texter som definierar mig nu, samtidigt som jag känner att jag inte kan vara till hundra procent rotad i denna kontext, och att det sista jag vill är att utge den för att vara min.

När jag framträder representerar jag därför inget annat än mig själv, jag står utanför stater och nationallitteraturer. Och jag representerar inte Ukraina (det vet jag mycket väl att jag inte har rätt att göra) eller mig själv som »ukrainsk författare«.

Jag betraktar mig som en i Ukraina bosatt författare med ukrainsk politisk identitet och ukrainsk etnicitet. Som individ står jag i kontakt med den ukrainska kulturen. Men inget av detta gör mig till en »ukrainsk författare«. För relationen mellan identitet och skrivande, språk, tid och delaktighet i kulturen och historien är förmodligen en ännu knepigare affär än den politiska identiteten i sig. Bara för att man levt länge i ett land har man inte rätten att tala i namn av dess nationallitteratur.

Det finns andra möjliga sätt att »ta till orda«. Det är dem jag söker.

En annan viktig fråga är den här: var ligger mitt ansvar?

På precis samma plats som mitt pass. Jag bär dem med mig. De är verkliga, jag kan se och känna dem.

Jag tänker inte försöka dölja att jag hade planer på att avsäga mig mitt ryska medborgarskap redan före den 24 februari 2022, men inte hann inleda processen av en rad yttre skäl. Därför är det som det är. Jag är inte heller säker på att frånvaron av ett ryskt pass på minsta sätt skulle befria mig från känslan av ansvar och skuld (den senare har jag fortfarande inte lärt mig att hantera). Jag vill avsäga mig mitt medborgarskap, men jag tar inte avstånd från mitt liv och min erfarenhet, från allt jag upplevde och såg medan jag levde i den ryska federationen. Jag kommer att höra ihop med det hela mitt liv. Jag tänker inte låtsas som om mina tjugoåtta år i ryska federationen aldrig har funnits, eller att de bara var hemska och fruktansvärda. Det som var är en del av mig, och jag är en del av det som var.

Jag står till svars för var jag levde och hur, för vad jag gjorde och sade där, för allt som format mig. Mycket av det är verkligen destruktivt, och jag kommer att behöva lång tid för att ta hand om konsekvenserna. Kanske är det också en form av ansvarstagande – att försöka ta hand om konsekvenserna av den förstörelse som såtts i en, för att inte upprepa den på nytt gentemot andra människor och under andra omständigheter.

Jag känner att jag bär ansvar för vad jag gjorde och sade medan jag verkade offentligt som aktivist och organisatör av diverse oberoende litterära projekt (i synnerhet mellan 2012 och 2018). Att jag bär ansvar för min optik, för mina inre imperialismer, som jag nu inser förblindade mig till och med när jag tyckte mig kunna se den andre, de andra. För bristen på mod, ursinne, klarhet och hårdhet i mina politiska ståndpunkter. För alla samarbeten och projekt som ignorerade krigets verklighet, för alla »kompromisser« i lägen där de egentligen var otänkbara. För rädslan, som i själva verket dikterade så många av mina livsprocesser och politiska beslut att det kanske egentligen inte handlar om rädsla, utan om feghet. För min feghet. För att jag inte förstod vad som egentligen pågick i Ukraina förrän jag kom hit personligen och började tala med människor, läsa lokala oberoende media och bloggar. För att det var bekvämast för mig att »inte förstå fullt ut«. För att jag trodde på de vänsterorienterade eller liberala ryska informationskällor som jag hade tillgång till (och som ofta förvrängde bilden av det pågående kriget) och lät dem forma min syn på verkligheten. Kort sagt för min dumhet, min rigiditet och mina skygglappar. För min bristande uppmärksamhet och känslighet för vad ukrainarna sade och gjorde. För att jag ett tag trodde mig syssla med ett »universellt skrivande«, ett skrivande »för alla«. Så fel jag hade.

Jag tror att den här texten också är ett klumpigt försök från min sida att tala ansvarsfullt (?).

Jag har alltid varit ytterst försiktig gentemot all slags identitetspolitik, och jag har inte velat att det jag skriver ska läsas som en spekulation i identitet/etnicitet (allra minst nu). Därför finns det vissa saker som jag inte har satt ord på (kanske ens inför mig själv), eller bara satt ord på genom poetiska former. Jag har än idag ytterst svårt för att säga att jag är någon, eftersom mina föräldrar helst av allt ville att jag skulle vara ingen.

Men när jag nu anstränger mig för att övervinna min rädsla och osäkerhet är det inte bara för att jag vill bli betraktad »utifrån« på ett sätt som ligger åtminstone en smula närmare den kunskap som jag försöker utvinna om mig själv. I första hand är det för att jag inte vill att några identiteter som tillskrivs mig utifrån (det vill säga av andra) ska användas för att föra fram narrativ som jag inte delar – oavsett om det handlar om rysslands krig mot Ukraina eller spekulativa och opassande historier om »den ryska litteraturens svåra öde«.

Under de senaste åren har jag läst många texter på olika språk om mina böcker och dikter. I många av dem står det att jag är en poet som lever i exil från ryssland, att jag har flytt undan regimens förföljelser, att jag nu saknar hem och inte har någon möjlighet att återvända till ryssland – och allt detta bidrar liksom med en extra optik åt tolkningen av mina dikter. Men det är inte sant. På samma vis har jag flera gånger de senaste två åren blivit inbjuden att delta i internationella litterära evenemang som handlar om exil eller exilförfattare (inklusive ryska), till temaprojekt om »förlusten av hem och upplevelsen av hemlöshet« och så vidare. Jag har många vänner som verkligen har flytt undan den ryska regimens förföljelser, jag vet vad det vill säga, och jag vill inte tala å deras vägnar och istället för dem. För jag har ju ett hem.

Det är därför jag har bestämt mig för att berätta för fler än mina vänner om varför jag flyttade till Ukraina, vad som var min verkliga motivation. Historien med mormor är verkligen mycket viktig för mig (den var ett av mina starkaste motiv för att emigrera). Jag växte upp med henne, vi stod varandra nära, jag är döpt efter henne och hon lämnade över en del av sin identitet/självförståelse till mig. Hon dog ganska tidigt (när jag var arton), men jag visste att hon ville till Ukraina, hon hann bara inte. Efter ett tag började jag tänka att jag var tvungen att ta mig hit »för vår skull«. Det är förstås en historia om bandet mellan sorg och (själv)fantasi, den har inget att göra med frågan om ansvar. Naturligtvis befriar den mig varken från ansvaret eller från de andra problem som följer med min känsla av kulturell tillhörighet och självförståelse.

Jag försöker bara komma underfund med hur allt det här fungerar inuti mig själv. Det var först senare jag läste texter som handlar om hur ättlingar till deporterade personer och familjer (sådana som den ukrainska delen av min familj) förstår sig själva, på vilket sätt deportationsnarrativet fungerar i fantasin och minnet hos dem som inte har någon egen verklig erfarenhet av den. Varför blir det plötsligt viktigt för ättlingarna till de deporterade att återvända till den plats som deras föräldrar eller far- och morföräldrar deporterades från, och hur uppstår denna idé om att återvända, som de inte alltid ens kan artikulera, rationalisera eller politisera?

Jag förstår hur vanskligt det är att försöka få plats med allt det här i en post på facebook. Jag har i alla fall försökt, men är inte säker på att jag har lyckats formulera mig klart och tydligt. Kanske kommer jag att kunna skriva vettigare texter om allt det här – senare, när jag är i bättre form.