Det har hållit på i fem år nu. Varje år har jag sagt till mig själv: ”Dags att lägga det här till handlingarna och gå vidare.” Förgäves. Det är inte det att jag inte kan få livet att fungera. Det kan jag. Det är tanken på alla skrivande män och kvinnor i fängelserna, bilden av dem bara vägrar lämna mig.

Arbetet med att få dem frigivna är för det mesta nerslående, särskilt när du möts av arga ansikten eller dina vänner lämnar rummet när du läser upp ett brev från fängelset. Mitt älskade land är en cocktail av tankar, idéer, frihetskamp och girighet. De här journalisterna och författarna berättade de historier de kände till, de som de hade bevittnat så långt. Nu råder en väldig tystnad. Vi skapade en bädd av rosor utan törnen och kallar den himmel. Vi fick fast syndabockarna och satte dem bakom lås och bom utan att berätta vad det var för brott de hade begått. Det är klart att de själva vet vad de har gjort, bättre än någon annan. De åtalade – Ergenekon, Oda TV och KCK (Kurdistans samhällsunion) – har samtliga utifrån olika ståndpunkter berättat sin historia som skiljer sig från de övrigas. Nu påstår man från åklagarsidan att de alla har ingått i samma terrororganisation. Men bara att få de här människornas advokater att föra en gemensam linje har varit problematiskt. De flesta av dem följer sitt eget huvud.

Då och då händer det att familj och vänner till någon av de fängslade sammanstrålar, protesterar eller demonstrerar på Taksimtorget. Varje sådan individuell grupp kommer med uttalanden om sin egen fånge, men inte om de övriga. Det är lätt att förstå varför. Dessa författare och journalister kände inte till att det fanns kopplingar mellan dem förrän de sattes i en cell och fick läsa domen. Det är ju som åklagaren själv säger: ”Det här Ergenekon är en terrororganisation så sofistikerad att inte ens dess egna medlemmar vet om att de ingår i den”. Jag vet inte vem som ska kunna lägga det här pusslet på 120 miljoner sidor med alla kompletterande akter. Nu finns det en risk att de kanske kopplar ihop Ergenekon-utredningen med den som omfattar Oda TV. Ärligt talat är det här en tung belastning även för domarna, om de ännu inte kommit på det klara med vilka beslut de tänker fatta.

Låt mig få ge er ett exempel från rättssalen. Under en av de dagar då advokaterna tilläts yttra sig – senare slutade rätten lyssna på dem – ställde en av dem en fråga till domaren: ”Herr domare, är Kapten Miki och Zagor också åtalade i den här rättegången?” ”Vad säger advokaten? Försöker ni göra er intressant?” frågade domaren. ”Nej, herr domare. Antiterrorbyrån har skickat ett dokument angående min klient. Men de hade inget att gå på, så de laddade bara ner en sida från Google och lade till akten som ett dokument. Låt mig få läsa: ’V. K. såg att Zagor var oförmögen att klara av jobbet så han överlämnade det till herr No. Herr No tog med sig Mandrake och fullgjorde uppdraget. Det var så det gick till.’” Hoppas ni fann nöje i att läsa detta.

Det händer att jag tar med mig internationella grupper till rättssalen. Jag är bara en bro, ingenting annat. Jag översätter. Det enda jag begär är att omvärlden vet vad som pågår. Jag har mött alla de åtalade i de här rättegångarna efter det att de fängslats, med undantag för Tuncay Özkan. Innan han fängslades fanns det över en miljon människor som försvarade honom, kan ni tänka er? Nu råder en väldig tomhet. Rädsla? Kalla det vad ni vill. Nu har han suttit fem år i fängelse, de två senaste åren i en nio kvadratmeter stor isoleringscell, och då ingår ytan för säng, toalett och bord. Fyra gånger har han tvingats sova i en cell drypande av avloppsvatten. Hans dotter var femton år när han arresterades, hon relegerades från skolan för att hon besökte sin pappa i fängelset varje onsdag – den enda dagen hon fick lov att träffa honom. Några av mina utländska vänner har övertygats om att han hade granater. Dessa två ljusstakar i form av granater hittades i ett förråd som hörde till tv-stationen han ägde. Herregud, det står ju i rättsprotokollet!

När jag beledsagar de här internationella NGO-delegationerna eller grupperna in i rättssalen är det med motstridiga känslor. För varje trappsteg jag tar krymper jag. De här människorna, ena gången en universitetsdekanus som Professor F. Hilmioğlu, en annan gång Professor M. Haberal, en omskriven läkare och ägare av ett universitet, vid ett tillfälle den populäre och omtyckte författaren och journalisten T. Özkan, en beskrivning som även stämmer in på M. Balbay, en gång förläggaren H. J. Özcan och så A. Dumusoğlu som dömdes till fjorton års fängelse bara för att han förde sin egen talan och saknade advokat, vidare Y. Küçük, en passionerad nationalistisk journalist, alla dessa har stått där på behörigt avstånd, i sina bästa kostymer, nyrakade och med stramt knutna slipsar i väntan på sin tur, på att få tala i närvaro av dessa internationella besökare eftersom de förlorat allt hopp om att kunna göra sig själva förstådda inför den myndighet som har deras öde i sina händer. Det är då jag frågar mig själv: Och vem är jag? Vem är jag att vara deras enda länk till yttervärlden? Tänk om jag missat något, tänk om någon annat skulle ha gjort det här bättre än jag? Sedan tar jag mig samman och fortsätter översätta.

En dag gick jag till rättegången med en annan internationell besökare. Han var ganska besviken eftersom domarna läste upp de avlidna åtalades uttalanden, som om ingenting annat fanns att göra. Samma dag satt professor Hilmioğlus två söner och hustru framför mig. De betraktade fotografierna av sin pappa i fängelset och log mot honom. Jag såg dessa båda underbara söner och önskade dem en ljus framtid. De var så unga, så kultiverade och så söta där de satt och försökte ingjuta mod i sin pappa som fått metastaser. Innan jag lämnade rättssalen sa jag adjö till dem men ville inte väcka den äldre sonen som somnat sittande på bänken med huvudet lutat mot väggen. Det var sista gången jag såg honom. Han dog i en bilolycka 22 år gammal. De lät Hilmioğlu vara med på sin sons begravning men han fick inte tillbringa natten med sin familj eftersom de var rädda att han skulle försöka fly. Ärligt talat tror jag inte att han bryr sig om vad han får för straff längre. Inte ens jag har kommit över den unge mannens död.

Sedan har vi de här fallen med Oda TV där det enda de har att gå på är word-dokumenten som man hittat i journalisternas datorer. Och de har blivit anklagade för att rapportera om olika nyheter bara för att de skulle ha beordrats till detta av ledarna for olika terroristorganisationer, men alltså utan andra bevis än de här word-dokumenten. Trots att alla experter som inkallades av rätten intygade att datorerna hade attackerats av samma virus och samma trojaner som kunde inplantera dokument på datorerna, manipulera tidpunkten för när de senast ändrats och sparats och att journalisterna i fråga aldrig någonsin hade öppnat dokumenten på sina datorer. Ni kanske skulle dra vissa slutsatser av detta men det statliga TÜBITAK-institutet kom i sin rapport fram till att det är omöjligt att avgöra om det är journalisterna själva eller någon annan som laddat ner filerna.

Under den sista rättegången i det här målet betonade Soner Yalçın kraftfullt att han inte hade något med de här filerna att göra och att anklagelserna mot honom enbart berodde på hans journalistik, han har nu suttit fängslad i två år. Hur skulle jag någonsin kunna underlåta att nämna Barış Terkoğlu som skrev om middagen där domare, åklagare och säkerhetsstyrkor involverade i de här målen poserade tillsammans framför kameran? Han publicerade fotografierna och skrev vem som var vem och åtalades sedan i Oda TV-målet. Ifall de nu gör allvar av att slå ihop de båda målen så kommer samma domare som syns på bilden att ha hans öde i sina händer. Eller ta Barış Pehlivan, en annan ung journalist som inte ägnat sig åt annat än att skriva journalistik för Oda TV. Vidare Müyesser Yıldız, en stackars kvinna som placerades på en kall och tom avdelning, matvägrade och vars längtan sedan mycket länge var att få en katt. Åklagaren ansåg att om det inte var hon som hade ändrat filerna i datorn så kunde det ha varit hennes 19-årige son som låg bakom. Nu har åtminstone dessa tre sistnämnda släppts ur häktet och slipper sitta i fängelse i väntan på dom.

När målet med KCK, PKK:s förmodade stadsfilial, kom upp uppsökte jag under första dagen rättssalen med några internationella besökare. Min enda avsikt var att visa delegationen att vi åtminstone kan försöka förstå dem som vi inte förstått tidigare och stödja dem med vår närvaro. Jag är övertygad om att journalister och författare hämtar sin näring från samma källa även om de tror sig tala om helt olika saker. Så åklagarsidan kan ha en poäng där, om det är den kopplingen de menar. Jag anser att den största skatten på vår jord är information men vi kan inte se mer än bitar av den så länge vi bara lyssnar på dem som tänker som vi själva. Först när vi lyssnar även på andra kommer vi att kunna sätta ihop de här bitarna, öppna skattkistan och se hela bilden, ta emot och dela denna ändlösa information. Jag fick syn på några vänner i rättssalen som aldrig satt foten där under tidigare rättegångar. Först gjorde det mig ledsen och besviken. Sedan började jag lyssna på dem. De sa att de tvivlade på uppriktigheten hos de åtalade i de andra målen beroende på vad dessa hade sagt tidigare. Även om jag vet att de missförstår varandra kan jag säga att så länge vi påstår att vi inte har något att lära av andra genom att lyssna på dem kommer vi aldrig att kunna öppna den där skattkistan. Jag är inte längre den jag var en gång. Kanske kunde jag tänka i de banorna innan jag bevittnade dessa sjuka rättsprocesser men det som har hänt har hänt och händelser förändrar människor. Vi förändrar vårt sätt att tänka efter vissa erfarenheter, vissa händelser, som att lyssna på varandra inte minst. Olyckligtvis bröt sig tjuvar in i min bil under den här första dagen av rättegången och stal både mina och mina internationella besökares bärbara datorer och mobiler. Det fanns också pengar i bilen men de låg kvar orörda. Märkligt nog rapporterades inga stölder den dagen. Den här stölden ägde rum rätt framför specialfängelset i kuststaden Silivri utanför Istanbul, just där polishögkvarteret är beläget. Något åtal har ännu inte väckts. Det finns inget att gå på. Så nu vet de här tjuvarna allt om mig. Vilka de var kommer jag aldrig att få veta.

De säger åt mig att allt jag lyckas åstadkomma är att skriva brev i vatten och att det jag gör aldrig kommer att leda någon vart. Jag behöver inget hopp om att jag ska lyckas, det enda jag behövde var en anledning att kämpa vidare och en sådan har jag. Jag hoppas att alla ni som läser detta i ert land inte tar yttrandefriheten för given utan räcker ut en hjälpande hand för att befria våra intellektuella så att de kan se till så att våra rosenbäddar får tillbaka sina törnen.