Av de författare som skriver på sit urfolksspråk, jts’ibajom te jbats’i k’optik, är det få som upplevt det såriga lidandets plågor på grund av rasism och utestängandet av de som tillhör urfolksbefolkningen, men som ändå bestämt sig för att gå i bräschen för något hitintills okänt, och de sammanfaller med mig i sin betydelse.

Dessa föregångare visste att de sedan unga år bar med sig en längtan efter att skriva utifrån sina känslor och sitt sätt att tänka, och de visste också att för att kunna skriva på sitt eget språk i ett sammanhang där detta hånats, avvisats och förnedrats, var det nödvändigt att med kraft ta sig över stora hinder. För hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Om nu litteraturen bara är eller var till för dem som föds med privilegiet att inte tillhöra urfolksbefolkningen. Det är utifrån den situationen som den unga som tillhör ett urfolk påbörjar sin kamp, som trots fattigdom, ojämlikhet, bristande resurser och glömska, tar till orda och utnyttjar sitt enda tillgängliga verktyg – orden – och visar att även han eller hon kan formulera lika vackra fraser utifrån sitt riktiga jag, ett jag som stöttas upp av alla de jag från förfäder som förvägrats samma möjlighet och som suddats ut från ett ofördelaktigt förflutet.

Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik innebär inte bara att uppdatera sin profilbild för att få åttiotusen likes. Det är mycket mer än så. Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik är att ta ansvar, det kräver ett åtagande och en vördnad inför orden, våra ord, våra folks ord, för att se till att orden blir ett verktyg för ståndaktigheten och högt och tydligt protesterar mot det orättvisa samhällets grymheter. Högt och tydligt kräver dessa ord våra folks rätt att leva ett gott liv och utifrån våra egna värderingar gör de tydligt för oss vilka vi är och kräver med hög röst våra folks rätt till respekt, utan att behöva låtsas eller härma den andre, el kaxlan, och hans sätt att vara och leva. Det är att göra motstånd för rätten att få finnas till, utifrån ett vi, utan att återskapa de andras sätt att tänka, göra, handla, uttrycka sig och känna. Det är ett motstånd mot den integrerande politik som förs genom utbildningsväsendet, så ideologiskt främmande den värld som är vår, där våra barn i förtäckta ordalag tvingas hedra dem. Det är ett motstånd mot det politiska systemet, som är fullt av strategier för att plundra våra folk, vårt land och till och med beröva oss våra ord.

Att utöva motstånd genom våra ord har i alla tider varit både angeläget och ofrånkomligt för oss i urfolksbefolkningen, eftersom tyranniet och ockupationen av vårt land som pågått sedan århundraden fortsätter än i dag under andra omständigheter. Det syns i den ojämlika relationen till den andre, till alla de som uppbär kulturella, sociala, ekonomiska och politiska fördelar.

Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik innebär att skriva utifrån den poesi som föds i hjärtat av vår historia, för att styrka och rena våra själar och vårt folks ande inför ett materialistiskt samhälle som är besatt av döden.

Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik innebär att skriva våra mor- och farföräldrars ord och ge uttryck för våra folks lidanden, för glömskan är döden. Att göra motstånd med hjälp av ordet visar oss en glimt av livet.

Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik bygger på en position som växer fram ur vårt sätt att se och uppfatta litteraturen, och just därför medför det ett ansvar att vara författare, ett ansvar för att göra motstånd mot förtrycket. Att höja sin röst från det ställe där tystnaden föds.

Att vara jts’ibajom te jbats’i k’optik förmedlar ett försvar för vårt och alla andra utestängda språk. Det är i sig en motståndshandling mot det förhärskande språkets hegemoni. När skrifter på urfolksspråken når andra människor visar det att vi som fanns här i Mexiko innan kolonialisterna kom fortfarande gör motstånd. Och det visar att det inte bara finns ett språk, utan flera, som lever kvar trots marginaliseringen, utestängandet och det påtvingade enda språket.

På tal om kolonialismens förtryck och dess många ansikten, ända fram till våra dagar, skulle jag vilja dela en text med er som jag skrev för ett par år sedan.

Ett första brev till Beskyddarinnan

För några år sedan, när ditt hjärta fortfarande slog nära mina hjärtslag, skickade jag dig ett sorgebrev. Men några av dina döttrar, som fostrats till att ljuga och bedra, anföll mina ord och budskapen i texten. Och min text nådde dig aldrig.

Nu sitter jag här igen och skriver ett första brev till dig, ärade beskyddarinna och väktare av tiden, trygghetens moder, de vises rådgivare, spridare av frid och harmoni. Jag skriver med förhoppningen om att mina ord den här gången kommer att nå dig. Idag flödar mina ords bläck kring den eviga kamp dina förstfödda döttrar och söner för, de som har utstått våldet från dina yngre söner, som fötts vid en felaktig tidpunkt. De som kom hit till detta land för över femhundratjugofem år sedan. De som än idag låter sig ledas av detta misstag. De som känner och drivs av en onödig nödvändighet att tävla mot varandra. De som vill känna sig som den allra viktigaste, den ende. De som nu sprider krig, hat och förstörelse på alla de platser där dina äldre söner och döttrar, dessa förstfödda söner och döttrar, skyddar din kropp, ditt anlete, din hud och din livskraft. De som föddes vid en tvehågsen tidpunkt hittar på olika sätt att sprida sitt elände. Deras sätt att styra är ett av dessa. De olika vapen de kallar ekonomiska, politiska, sociala, militära och miljöanpassade, bland mycket annat, sätter sina klor i allt och förstör balansen i samlevnaden mellan människor, djur och växter. De som föddes vid en felaktig tidpunkt pekar ut växterna och djuren som sin egendom. De förstår inte att de fortfarande inte vet någonting om livet. De som föddes vid en oriktig tidpunkt utropar sitt herravälde och roffar åt sig marken, vattnet, dina barns träd, de som beskyddar dig och lever med dig. De har glömt det du lärde oss i tidernas begynnelse: Vördnaden i centrum av våra liv. Vördnaden som i förlängningen sprider sig till våra bröder och systrar med annan hudfärg, med annan kroppsform, med andra tankesätt, annat känsloliv, andra ord och andra vanor. De som föddes vid en felaktig tidpunkt, med sinnet begränsat av hat, av sitt system, av sin desorganisation, av sitt kaos och sin ondska håller på att förgöras, att förgöra oss och att förgöra dig, de bär förstörelsen inom sig.

De som föddes vid denna tvivelaktiga tidpunkt stjäl det täcke som ger näring och föder dina äldre barn och de varelser som vistas hos dig. Det är de omogna som fortfarande inte känner sin ch’ulel, de som styrs av sitt hatfyllda begär efter att förstöra all din mark, din frihet, ditt oberoende, ditt självbestämmande och de olika folk som bebor ditt anletes marker. De som fötts vid en tveksam tidpunkt målar upp och skapar en tid fylld av krig, ödeläggelse och plundringar. Med sitt styrelseskick och sin uppstickarmakt byggd på pengar. Det skapar falskhet och förstör det gemensamma arbete som du i tidernas begynnelse visade oss. De som föddes vid den tvehågsna tidpunkten vet inte att pengar inte frambringar liv, pengar återställer inte jorden, pengar får inte vattnet att flöda, pengar får inte majsen att gro, pengar lyfter och driver inte på vinden. De som föddes vid den villrådiga tidpunkten leds och formas av detta styre och denna metod med dess snidade helgonbilder, dessa grova och falska förebilder som i sin tur också kommer att förgöras. Och på samma sätt ödelägger de allt som lever i samförstånd på din kropps marker, som lever med dig. Ärade beskyddarinna. Vi, dina söner och döttrar, som började vår vandring vid dina fötter, vid din källa, dina rötter; de rötter som utgjorde grunden till universums kunskap och flöde, där våra far- och morföräldrars förmödrar och anfäder uppstod och föddes, vi har förstått att den rådande ordningen, driven av individualismen, det monetära kapitalet och den politiska makten, utan tvekan är ett sätt att ta dina marker och tillgångar i besittning utan att visa någon respekt för livet. De som föddes vid denna falska tidpunkt är de som tror sig stå över växterna, djuren och allt som lever i naturen i samförstånd. Det är de som är ovetande om sin okunskap, sin efterblivenhet, sin kortsynthet, sitt barbari och sitt förtryck, de drunknar i sin egen påstådda ”civilisation”. Det är de som får blodet att flyta och som dödar för att komma över mark. De bär dödens märke på sina kroppar, i sinnet och i sina hjärtan. De utvecklar metoder som dödar hela byar för att roffa åt sig vattnet som rinner över dessa uråldriga folks berg. De har ingen respekt för kvinnors, mäns, barns, de äldres, djurens, växternas och andra levande varelsers liv på vår planet.

Ärade beskyddarinna och tidens väktare, trygghetens moder, de vises rådgivare, spridare av frid och harmoni. Denna femhundratjugofem år långa kamp är och har varit en lång väg för urfolksbefolkningen, för Syol jch’ulmetikoch Abya Yala. Orsaken till denna långa kamp: den samlade okunskapen hos ”de civiliserade” och deras förtryck. De som föddes vid en felaktig tidpunkt. De som hyllar sig själva och hänger sig åt sin ”civilisation” färdas längs en väg kantad av förstörelse. De närmar sig hela tiden katastrofen, demokratiskt beslutar de om ändlösa krig om folk och nationer. De är rika i sin tanklöshet och de spottar ur sig förgörelsens orkaner. Mäktiga kapitalister (och andra inte lika: springpojkarna) dömer dina mest anspråkslösa ättlingar till döden och sprider misären i deras ansikten. Mäktiga män vars pengar dryper av hela byars blod. Välbärgade män som slingrar sig för att försvara sina systematiska kränkningar, i strid mot respekten för människor, byar, nationer och var och en av oss som tillhör urfolksbefolkningen. Mäktiga miljonärer som tar skydd bakom denna våldsamma exploatering. Miljonärer som fått vittring på ett grymt herradöme. Deras rädsla får dem att svara med bomber, dödande och folkmord mot de folkgrupper som sedan urminnes tider bebott dessa marker. De är rika i sin vulgärt flödande egoism som bara ser till att uppfylla deras egna personliga, självförhärligande behov. Deras fantasi stärks av och riktar in sig på möjligheten att roffa åt sig landytor och krossa egenbestämmandet och jämlikheten hos de bröder och systrar som säkerställt överlevnaden av den gemensamma jorden. Mäktiga män fyllda av feghet har skändat och utarmat de folk som föddes innan förtryckarnas ankomst. Utsugare som sprider hat och upprättar planer för att trycka ned, förfölja, fängsla och tillfångata dem som skyddar kunskapen och visdomarna. De rycker undan dem som känner till den ofrånkomliga nödvändigheten i att vårda dig och dina barn och skydda dig från plundrarnas anstötliga utrotningsmetoder.

Ärade beskyddarinna och tidens väktare, trygghetens moder, de vises rådgivare, spridare av frid och harmoni. Mitt hjärta driver mig att försöka förändra vägen där vi åter kommer mötas och ändra vår riktning innan vi förgör dig.

Från det här lilla landområdet kallat Chiapas kommer jag se ditt svar framför mig i molnen, jag kommer höra din röst i vindens vinande, jag kommer lyssna efter dig i fåglarnas sång.

Jag tackar ödmjukast för att du har lyssnat. Med ödmjuka hälsningar från en av dina magnifikt obetydliga ättlingar.