Att vara tysta är som att säga att vi inte lever
Romeo Oriogun är poet från Nigeria, ett land där homosexualitet är kriminaliserat och kan ge upp till fjorton års fängelse. Här kan queera texter inte publiceras fritt och även om röster som Orioguns öppnar upp landet så är priset högt. PEN/Opp publicerar två av hans nyskrivna dikter.
På PEN/Opps fråga om varför han ändå skriver svarar han: "att vara tysta är som att säga att vi inte lever”. Tidigare i år belönades Romeo Oriogun med Brunel International African Poetry Prize som årligen ges till en lovande poet. Hans poesi har beskrivits som en djupt passionerat och vacker skildring av maskulinitet, sexualitet och åtrå.
FÖR ATT VI LÄRDE OSS OM KÄRLEK GENOM MÖRKRET
Vi satt på en stock sent i natten
och räknade eldflugorna som kretsade
likt en ljuskrans kring våra huvuden.
Låten fortsatte spela
och mina fingrar och mina handflators linjer
omslöt hans mitt.
Han sa: sjung. I våra kroppar söker vi alla ett sätt att bli älskade,
en väg till dyrkan i en människas mun.
Syrsorna spelade, det finns alltid ett sätt att vara levande i mörkret
och jag vill det, vill att denne man ska knäböja framför mig
som om jag vore frälsningens redskap.
Jag vill ha allt, också det att han inte kan uttala mitt namn
och jag vill känna hans hand färdas över min ryggrad,
känna ryggen sänkas ner i vatten, höra regnets röst
som musik mot plåttaken. Kalla det begär.
Kalla det för kroppens sätt att överleva kriget.
Solen gick upp och han åt den, kroppen darrade som av små mirakel
och jag såg honom sjunga sin blues, ljudet sköljde och renade min kropp,
hans egen blev så varm, när mina fingrar smekte hans bröst
var de marken som tog emot ljuset.
Han sa: Jag vill plantera ljuset i dig, vet ej hur länge jag har kvar
innan de hittar mig och river upp min kropp för att släppa ut solen.
Han sa vänd dig om. Jag lydde. Våra kroppar skälvde
medan dagen vaknade till liv i mina vener.
NÄR MIN HERRE VÅLDTAR MIG
Jag vet att i Guds blå ögon är det tomt,
det borde jag ha insett när de förde mig hit,
en svart kropp, stor och svart kropp, tung av vatten och historia
och mina mödrars törst efter ett hem fyllt med sång,
efter månen med sitt enda bra öga
och jag borde ha insett att ingen gud älskar någon hud olik hans egen
nog för att släcka den eld som brinner runtom
nog för att hejda piskan och dess tusen munnar
och stanken av torkat kött och svart blod
från att skriva ett nytt språk på min rygg
och jag ska vara trogen, sa pastorn i svart
som knullar unga svarta flickor i stallet
och vars ansikte tycks fullt av taggar
när han säger: Kom hem,
min pojke, och ta smärtan.
Och där finns inga får, bara en kniv, bara ett leende,
bara en tunga som rullar ut ur en mun, en speciell sorts våld
hyst i en slavägares kropp, en i vit bomullsskjorta
som älskar sin stora svarta häst, älskar att rida i natten,
hans händer på min rygg är en vit man som kommer för att döda oss
och han tiger, o vite Gud, de tre ansiktenas gud!
O Gud, som ser så långt, ser genom min pinade kropp,
ända till fälten med sockerrör
och de svarta sångernas mirakel som rinner nerför ryggarna likt svett
och du tiger, du stora blåögda kräk.
Tro mig, allt är oavslutat, och jag bygger ett hus
av ord, åt min älskade, som lämnats kvar för att sjunga av sorg
för ett hav som sov när ett skepp stal hans älskades kropp
och jag förstår att min kropp är min och är hans
och även din, köpt hängande på det svarta köttets marknad
och du vill ha den återfödd, vill ha den i bur,
och jag säger nej. Tro mig, jag vet, min kropp växer sig fri
och du ska inte finnas här, ej heller Gud, jag ska vara ensam
och stå framför ett hav som förde slavarnas kroppar
till ett land fullt av piskor och blod och kiss och kedjor och bränt kött
och svarta kroppar som dinglade i träden
och min sång ska väcka en älskare som darrar på en säng
bekant med ljudet av sömn i två svarta pojkars kroppar.
Är min herre klar nu?
