12. Det är vi

Den dagliga rutinen i cellen var att städa på morgonen och kvällen, men överallt, utom i isoleringscellen, hade det räckt med en gång.

»Kassarna på britsarna!« – och fram till inspektionen. Med borste och sopskyffel, med svamp och trasa. Utan jönserier.

Men varför städa varje dag i ett utrymme där det knappt finns någon fri golvyta och där alla är mycket noga med att inte lämna något skräp efter sig? Ett enda hårstrå kan ge upphov till ett stort bråk, därför finns det inga slarvpellar i de ordentliga husen. Och ändå: varje dag storstädning.

Rörelserna med borsten (alla har inte turen att få en kvast – en raritet) är korta och konstnärliga. Borsten knackar man i golvet efter varje svep: för att skaka ur dammet. Lite som en steppdans. Trasan måste man skölja flera gånger tills vattnet inte längre är svart.

I dag var det han som hade celltjänst, och med anledning av detta presenterade han verktygen som hade inhandlats vid den senaste rekvisitionen: »sopan«4 och trasor till golvet. Lutmedel, tvättpulver (en nypa i skurvattnet så att golvet luktar friskt) och svampar. Alla dessa skatter hade han lyckats inhandla här – en sällsynt framgång!

Tio minuter efter att han börjat städa stirrade han förvånat på den lilla svarta högen av damm. Den nya sopskyffeln fylldes två gånger. Och i går hade det varit en exakt 38 likadan hög. I ett förtvivlat försök att förstå vem det var som släpade in allt damm i huset bestämde han sig för att fråga:

– Vi hade ju städat! Varifrån kommer allt?

– Ja, men se dig omkring: damm från täckena, från madrasserna, små bitar av puts från väggarna, färgflagor från taket. Det är vi. Det är vi som långsamt river fängelset.

25. Humanitärt bistånd

I förnuftiga hus fanns det ett förråd med alla möjliga saker för dem som inte hade något. De som oftast kom på det viset var 205:or – folk som stulit någon småsak, oklart varför. 10 De ägde bara kläderna som de bar på kroppen, och i bästa fall ett paket cigaretter som någon vänlig själ hade gett dem på vägen. Men de behövde ju också tvätta sig, raka sig och klä sig efter säsong. Därför gav man dem plagg ur förrådet. Bara sådär. Gamla kängor av styvt läder, trasiga byxor, tröjor utan ärmar – de hade strukit med för viktigare ändamål – allt samlades omsorgsfullt in och sparades.

Mannen som just förts in i cellen gjorde uppenbarligen inga anspråk på några av de tillgängliga paltorna. Det syntes direkt att han hade hamnat här helt nyligen – den irrande blicken röjde honom. Och han bar på två splitter nya kassar. Uppenbarligen var han tät och saknade varken kläder eller livsmedel. Men trots allt var han ny här och huset hade sina traditioner, därför sade man:

– Har du papper och penna? Sätt dig ner och skriv en ansökan om humanitärt bistånd! Kom igen!

– Jag behöver ju inget!

– Tänk på de andra också! Det är din rättighet, skriv nu och be!

– Visst, men om någon annan behöver något kan jag kanske be att de ska få det?

– Sätt dig och skriv: »På grund av bristande medel …«

Snart var ansökan om humanitärt bistånd skriven och på kvällen flög den ut genom matluckan.

Väntan drog ut på tiden.

– Och när kommer de med det? I morgon?

Alla bara skrattade. Från sex på morgonen till tio på kvällen flög dygnen förbi och tänjde på tiden. Folk kom och gick, mannen vande sig och blev lite avtrubbad, men fortsatte att vänta på det humanitära biståndet. En principsak. Det gnagde i bakhuvudet på honom: Detta var de skyldiga honom, men hade ännu inte delat ut det. Och så en dag genom mataren började de dela ut fem rakhyvlar, en halv tvål och en rulle avrullat toapapper till alla på listan. Biståndet hade kommit! Han signerade följesedeln för sig och de tre killarna som redan hade överförts till lägret. Han frågade vakten hur länge rakbladen och allt det andra skulle räcka? Och fick svaret:

– Till frigivningen.

36. Boken

Det var en dimmig morgon. Som alltid, för övrigt. Av de tolv personerna i huset rökte elva och de skred till verket direkt efter väckning, parvis. När det sjätte paret började bli klara var det första redan på gång att börja bolma igen. Röken steg, svävade under taket i väntan på att ventilationen skulle installeras. De rökte på kvällarna också, men inte längre surt och tyst, då lyssnade de på varandras historier: hur de hade hamnat i fängelset, var och med vem de hade suttit förut, och så vidare. Den tolfte brukade vara tyst, men en gång sade han:

– Har ni hört talas om Ray Bradbury? Författaren som skrev Fahrenheit 451.

Någon muttrade »vi vet« eller till och med »har läst«.

– Hur som helst, där brände man böcker, alla böcker. För att rädda böckerna lärde man sig dem utantill och återberättade dem för varandra. Vi kan väl göra samma sak.

– Kan du någon bok utantill?

– Inte helt. Men jag satt i en annan cell förut och där var det en som beställde en bok, och jag också, och sedan slutade alla röka.

– Allen Carr? Det enkla sättet att sluta röka?

– Nja, snarare någon annan. Jag minns inte omslaget riktigt, jag bara läste boken. Men killarna berättade om den varje dag. Vill ni att jag ska berätta för er?

– Visst, kör.

Då någon redan hade läst Carr blev han tvungen att improvisera en ny och ännu bättre bok utifrån den gamla. Till skillnad från Carr behövde han inte vara försiktig i sina formuleringar och inte dra sig för att berätta om påhittade, djärva vetenskapliga studier och om påhittade människoöden.

Han krävde att ingen skulle sluta röka förrän han var färdig med sin berättelse, och sedan plågade han dem med en och samma tanke i många dagar och i många timmar. Rökning var inte en ovana, utan ett drogberoende som inte gav några som helst fördelar. En enda tanke i tusen skepnader. Om någon sade emot förklarade han skoningslöst hundra gånger till. När han äntligen meddelade att han skulle bli färdig med berättelsen nästa dag och att de kunde sluta röka då, blev alla glada.