Brev från Kalityfängelset: Vem är skyldig?
Den som själv inte fängslats oskyldigt dömd har svårt att sätta sig in hur systemet bit för bit tar ifrån dig värdighet och självrespekt. Den prisbelönta etiopiska journalisten Reeyot Alemu dömdes för det hon skrivit till fjorton års fängelse för ”terrorism”, en dom som nu kortats till fem år. I ett öppet brev beskriver hon här sin vardag i det ökända Kality-fängelset.
Kära läsare,
Ända sedan vår så kallade regering anklagade mig för terrorism och slog mig i handbojor har jag blivit utsatt för otaliga brott mot mina grundläggande rättigheter. För att bara nämna några: Trots att konstitutionen garanterar fängslade personer rätt till en advokat, har jag och andra politiska fångar förvägrats denna rätt av personalen i Maekelawifängelset. Jag fick inte tillfälle att träffa en advokat förrän förhören med mig i Maekelawi hade avslutats. Då återstod det inte mer än tio dagar till dess att jag skulle överföras till Kality. Det dröjde också två månader och tre veckor innan jag fick tillstånd att ta emot besök av min familj och vänner.
I förhören i Maekelawi ville man veta varför jag hade skrivit de artiklar jag skrivit och vems ärenden jag gick. Ibland tog förhörsledarna upp uttalanden jag hade gjort under möten när jag var gymnasielärare. De skröt om hur skickliga deras säkerhetsagenter var; inte ett enda ord jag sagt hade gått dem förbi. Den typen av hyckleri skänkte mig lite lättnad under de trista förhören. Vad kan vara roligare än att höra dem skryta över sina säkerhetsagenters intelligens när de i själva verket hört mig tala offentligt, helt öppet i allmänna sammanhang?
Tonen i förhören förändrades gradvis när man begärde att jag skulle erkänna mig skyldig till vad som var en falsk anklagelse. Den gick ut på att jag skulle ha erhållit ett terroruppdrag av Elias Kifle, som jag hade arbetat för som journalist på hans webbsajt Ethiopian Review. Om jag erkände skulle jag bli försatt på fri fot. Som en följd av att jag vägrade fick jag sitta isolerad i tretton dagar i en liten illaluktande cell, utan fler möjligheter till toalettbesök än fem minuter på morgonen och kvällen. Därefter började den allmänne åklagaren hota mig – om jag inte ändrade mig kunde jag riskera dödsstraff.
Under min tid i Maekelawi blev jag utsatt för olika typer av fysiskt våld; jag fick ta emot örfilar och knuffades hårdhänt in i väggen. Men i jämförelse med den tortyr och misshandel som manliga fångar får utstå, var det inget att tala om. Så vi lämnar det.
Det betyder emellertid inte att förhörsledarna är skonsamma mot kvinnor. Som ett bevis på det kan vi ta Emawayesh Alemu som blev svårt misshandlad. Hon lider nu av permanenta skador orsakade av den tortyr hon blev utsatt för. Maekelawi är en plats där människor efter en veckas tortyr förlorar förmågan att gå. Jag kan ständigt höra skriken och se bilderna framför mig. Jag kommer aldrig att bli fri från dem.
Låt mig avsluta rapporten från Maekelawi och berätta om Kality, ett annat fängsel där politiska fångar utsätts för brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag blev överförd till Kality den 8 september 2011. Under transporten sa den kvinnliga väktaren till mig att mitt yrke som journalist skulle upphöra i Kality. Hon uppmanade mig att hålla tyst. Under den första tiden i Kality hade jag ingen säng utan bara en madrass på golvet som jag fick dela med en annan fånge, trots att vi båda två hade bihåleinflammation, och vårt rum låg alldeles bredvid toaletten, vilket inte gjorde saken bättre.
Kära läsare, när ni försöker föreställa er Kality hoppas jag att ni inte ser rena betongceller och prydliga sängar framför er. För i så fall har det statliga tevebolaget lurat er. Det finns bara två rum och en toalett i gott skick, renoverade av pastor Daniel G Selassie. Resten av cellerna är i dåligt skick och överfulla av fångar.
Kality är inte bara dåligt för kroppen – utan också för själen. Under de senaste månaderna har biblioteket i kvinnoavdelningen blivit lite bättre, men när jag överfördes till Kality existerade det knappt. Jag ville utöka det med böcker från min familj och släktingar, men hälften av böckerna skickas alltid tillbaka på grund av censuren. Även historieböcker från Addis Abebas universitet finns på listan över förbjudna böcker.
Efter många ansökningar och avslag fick jag tillstånd att studera statsvetenskap på distans via kurser från Indira Gandhi National Open University, men fängelsepersonalen vägrade först att ge mig tillgång till studierum. Efter många ansträngningar fick jag till slut tillgång till studierum, men inte till studiematerial och böcker – detta, enligt censorerna, på grund av deras politiska innehåll. Så utan vare sig böcker eller någoinstans att läsa blev jag tyvärr tvungen att avstå från mina studier.
I Kality var det inte bara jag som blev berövad mina grundläggande rättigheter, utan även de som närmade sig mig – enbart för att de tog kontakt med mig. Jag har tillbringat största delen av min tid i Kality tillsammans med andra fångar, men de som försöker närma sig mig som vänner blir utsatta för hot och visiteringar.
Min familj har ofta påtalat mitt dåliga hälsotillstånd, och jag ska därför ge en kort redogörelse för det. Trots att jag har fått tid för medicinska undersökningar vid Black Lion Hospital, har jag för det mesta inte kunnat inställa mig på grund av att fängelsepersonalen vägrat ge mig tillstånd till sjukhusbesök. Efter en operation av mitt vänstra bröst förklarade läkaren att jag skulle komma tillbaka tre dagar senare för att få bandaget borttaget, och ytterligare en vecka senare för att ta bort stygnen. Men fångvaktarna som var med mig ingrep och upplyste läkaren om att jag kunde få de återstående behandlingarna på fängelsesjukhuset. Jag var fullt på det klara med att de aldrig skulle ge mig tillstånd till nya läkarbesök så nära och ofta i tiden.
Det slutade med att jag fick en tid tre månader senare. När operationsstygnen skulle tas bort informerade jag fängelsepersonalen. De lät mig träffa en medlem av fängelsesjukhusets personal som var en före detta guerillasoldat. Hon förklarade att jag inte skulle få all min medicinska behandling på Black Lion Hospital. Hon var väldigt brysk och jag ville inte bli behandlad av henne. När jag återvände till fängelsepersonalen och bad dem att ta mig till Black Lion, upplyste de mig om att jag inte hade tillstånd att åka dit. Jag vill inte bli behandlad på Kality, trots att jag nu måste döva smärtan med värktabletter.
En annan sida av Kality är de möten som arrangeras med myndighetspersoner och tjänstemän mot min vilja. Förra året kom till exempel ett tiotal personer från Etiopiens kommission för mänskliga rättigheter, med bland andra ambassadör Teruneh Zenna, till min cell. Eftersom jag vet att rapporterna från Etiopiens kommission för mänskliga rättigheter är långt ifrån sanningsenliga, så vägrade jag att samarbeta med dem. Jag lämnade min cell och ställde mig utanför den i samma stund som jag fick syn på dem. En av männen började fotografera, men han tog inga bilder av mig när jag sov på golvet och led av mina smärtor i bröstet. Han tog inga sådana bilder eftersom han inte ville visa hur illa fångarna behandlas.
Det verkliga skälet till att jag fick ett eget litet rum i september var att de ville använda det för att dölja alla missförhållanden och den dåliga behandlingen fångarna får. Männen som besökte mig från Etiopiens kommission för mänskliga rättigheter var inte nöjda med fotografierna de hade tagit den första dagen. I stället kom det fyra män nästa dag. De kom in på min avdelning och två av dem ställde sig i dörren till min cell. En av dem frågade varför jag hade varit ovillig att tala med dem dagen innan. Han ville att jag skulle ge en förklaring. Medan han talade med mig försökte den andre mannen videofilma mig. Jag protesterade omedelbart och sa att ”om bilderna som han tog kommer att användas i ett uttalande som jag inte har gjort, så kommer jag att anmäla honom.” Jag slog igen dörren och stannade i mitt rum.
När en presschef från fängelsemyndigheten kom för att tala med mig 2103 hade han en inspelningsapparat dold under sin kavaj. Jag förklarade för honom att jag bara tänkte låta honom spela in min röst om den privata pressen också fick närvara. Jag ville att den privata pressen skulle vara med eftersom jag har varit med om mängder av intervjuer som blivit redigerade och manipulerade för att passa den bild myndigheterna vill sprida. Det gemensamma för alla dessa fall är att icke-statliga media inte har varit närvarande. Vid båda dessa tillfällen förnekade fångvaktarna att de känt till att männen som besökte mig hade en videokamera och en inspelningsapparat.
Listan över oegentligheter i Kality kan göras hur lång som helst. Jag vill avsluta med ytterligare ett brott mot mina rättigheter. Kära läsare, min rätt att få ta emot besök av mina vänner, släktingar och en advokat har förvägrats mig i ett år och fyra månader, med undantag för mina föräldrar, som är gamla och sjuka.
Förra året, på eftermiddagen den 24 juli, kom en polistjänsteman och förde mig till ett advokatkontor inom fängelsets murar. Där fick jag träffa intendent Aschalew, en av fängelsets övervakare. Efter att ha hälsat på mig var hans första fråga: ”Varför har ni inte anhållit om nåd? Har ni inte ändrat ert beslut att inte anhålla om nåd?” Jag förklarade för honom att jag inte ville anhålla om att benådas då att jag inte hade begått något brott. Han svarade: ”Det är ett beslut som domstolen har fattat och det är ingen idé att vi börjar diskutera frågan om er oskuld igen.” Jag förklarade för honom att jag inte hade minsta lust att anhålla om nåd från en skendomstol kontrollerad av det styrande partiet.
Han frågade: ”Ni sa tidigare att ni inte vill anhålla om att benådas eftersom ni inte ångrar era handlingar. Hur ska ni då kunna bli villkorligt frigiven, eftersom en sådan frigivning bara beviljas dem som erkänt och ångrat sina handlingar?” Sedan redogjorde han kortfattat för kriterierna och reglerna kring den villkorliga frigivningen. Jag frågade honom: ”Finns det då ingen skillnad mellan nåd och villkorlig frigivning?” Det vägrade han att svara på. I stället får alla fångar två månader innan de påbörjar de sista två tredjedelarna av sitt fängelsestraff ett formulär, där de ska intyga att de ångrar sina handlingar och anhåller om att bli villkorligt frigivna.
Jag förklarade för honom att jag satt fängslad på grund av att jag hade försvarat sanningen, och att jag inte ångrade vad jag hade skrivit, utan var fast besluten att fortsätta min kamp för yttrandefrihet. Intendenten svarade då att det var svårt för dem att överväga villkorlig frigivning för någon som mig, som inte ångrar sina handlingar. Han föreslog en annan möjlighet genom att fråga: ”Vad säger ni om att vi fyller i formuläret i ert namn?” Jag gjorde klart för honom att ”om ni vågar fylla i formuläret i mitt namn, så kommer jag att anklaga er för förfalskning.” Efter en stund bad han mig att tänka över min ståndpunkt och gick.
Den 22 oktober (två månader efter det att jag blev kontaktad av intendent Aschalew) skulle jag ha blivit villkorligt frigiven – om jag hade fyllt i formuläret.
Kära läsare, låt mig till sist bara säga att jag önskar få se ett demokratiskt Etiopien där rättvisa skipas. Jag lovar att göra allt jag kan för att vi ska uppnå detta mål. För dem av er som kanske frågar: ”Vad kan du göra?” vill jag svara med ett citat ur en bok med titeln Yefikir Abiyot. Det lyder:
”Jag kan inte göra allt, men det bör inte avhålla mig från att göra det jag kan.”
