Käre Gui Minhai,
Jag är en förläggarkollega och vän. Jag vill säga vän, trots att vi aldrig träffats och trots att du inte vet vem just jag är eller hur just jag ser ut. Men jag hoppas att du på något sätt vet att jag är en av många – för vi är många och vi blir allt fler – som tänker på dig och försöker på bästa sätt göra det vi kan för att du ska släppas ut ur fängelset där du sitter utan rimlig orsak.

Jag kan förstås inte föreställa mig hur du har det, jag vågar knappt tänka på det, för det gör mig rädd. En bild jag ofta har i huvudet är när du så brutalt kidnappas andra gången. Då du satt på ett tåg till Peking och då vi alla hoppades och trodde att detta var slutet på mardrömmen. Jag tänker att du sitter där, kanske lite lättare i hjärtat, kanske med försiktiga förhoppningar, och hur tåget stannar och civilklädda poliser stormar in och tar dig, ännu en gång. Tillbaka till fångenskap.

Jag läser dina dikter och det skär i hjärtat vid raden ”Ritar en dörr på väggen med mitt finger”. Jag hoppas så mycket att den där dörren ska öppnas och att du till slut ska få kliva ut i frihet.

Och jag hoppas att jag då ska få träffa dig och att vi ska prata som kollegor, som förläggare gör sinsemellan, om böcker, om författare, om din bokhandel. Om hur du jobbade som förläggare, om hur du vågade stå upp för det fria ordet. Inte bara i tanke utan verkligen i sak.

Det är modigt. Det är viktigt. Det är obegripligt att du ska sitta fängslad för det.

Du skriver ”Jag är bara ett övergivet barn i den vackra världen/Som ritar den ena dörren efter den andra på väggarna”. Och jag vill ropa till dig att nej, du är inte övergiven, vi är många här som står vid din sida. Du hör oss inte men vi finns här. Vi ska rita dörrar tills de blir verkliga och öppnas för dig.

Mina varmaste tankar och hälsningar,
Eva Gedin

___
Dikten som Eva Gedin citerar är publicerad i Expressen. Läs den i helhet här.