I lördags sade jag åt dig att jag inte tänkte studera udmurtiska.

Du har aldrig försökt lära mig det, och jag anklagar dig inte.

Nu har vi tre språk som vi kan prata på, men udmurtiska är inte ett av dem.

Udmurtiskan är och förbli byarnas språk. Det var sällan vi åkte ut till din by på grund av konflikter i familjen.

Inne i staden skrattade de åt den udmurtiska brytningen. När du åkte på besök till staden med din klass skrek de ”Votjaker!” efter er.

Kanske ville du skydda mig mot detta.

Dessutom ser jag inte alls udmurtisk ut. Du pratade ofta om hur lik jag var pappa, som om det var ett slags amulett.

*

En gång lyssnade jag på en podd om invandrare i Amerika. Där berättade de att invandrare ofta inte lär sina barn tala modersmålet, för att de ska ha större chans att lyckas i det nya samhället. De talar inte om det förflutna, de förmedlar inga kunskaper om kulturen. Men smärtan i förlusten förmedlas utan ord.

Kan man vara invandrare i sitt eget land.

Kan man vara invandrare när man befinner sig sjuttio kilometer från sitt eget hem.

*

Jag tror att du ville fly undan ditt förflutna, bli någon annan. Du har inte ens någon udmurtisk brytning, trots att udmurtiska är ditt första språk.

Jag är så främmande för den udmurtiska kulturen att denna alienation nu är mitt hem.

*

Jag har aldrig haft någon mormor. Hon dog när jag var liten.

Mormor Vera lärde Zjenja udmurtiska när han hälsade på i byn. I staden var det ingen som förde språket vidare.

Jag vill inte studera udmurtiska eftersom språket bara används inom familjen. Att studera udmurtiska utanför familjen är som att studera familjelexikonet tillsammans med främlingar.

*

Innan sade mormor Vera ofta: på ryska talar jag dåligt. På ryska är ordföljden bakvänd, men för udmurtiska är den helt normal. Varför han säger så, jag vet inte. Det händer att jag själv talar likadant, att jag omedvetet kopierar udmurtisk ordföljd.

*

Pappa brukade kalla dig för kyšno[1] på skoj. När fröken hade förklarat ett nytt ämne kunde hon på skoj fråga valamon?[2] Det hände att folk hälsade på varandra med frasen dźećbureś.[3]

Jag har frågor, som jag inte tänker förvandla till anklagelser.

Folk samlar på sig ord, som om de samlade på stenar.

Det enda jag vill säga är att jag aldrig fick höra dessa ord i verkligt tal, därför kändes aldrig udmurtiskan som ett riktigt språk.

*

Jag har ett minne av hur du talar udmurtiska.

Det är morgon i byn. När jag vaknar har du redan stigit upp. I byn brukade vi sova i samma säng, eftersom det var många släktingar som kom på besök. Det fick mig att känna mig glad, som om jag var liten igen och fick vara närmare dig.

När jag öppnar dörren hör jag hur du sitter ute i köket och pratar med dina systrar på udmurtiska, ni skrattar tillsammans. Jag går ut i köket. Alla tre har sjalar på huvudet för att håret inte ska trilla ner i maten. På alla lediga ytor i köket står det ugnsplåtar med nybakade perepeć.[4]

Jag är säker på att det här minnet är ett montage av flera olika, men jag tycker om det som det är. Jag tycker om att se dig lycklig i det.

*

När mormor Vera låg för döden talade hon inte längre någon ryska alls. När vi såg henne för sista gången fick hennes dotter, Zjenjas mamma, översätta från udmurtiska för oss. Mon tone jaratiśko, sade hon. Jag älskar er.

Det var första gången jag hörde de orden i den kontext de var avsedda för, och inte på skämt.

*

För mer än ett år sen åkte Zjenja och jag till museet Ludorvaj. [5] Vi promenerade på fältet och såg på udmurtiska stugor som fraktats hit från olika byar.

Där hittade jag ett hus som såg ut som ditt. Av någon anledning frapperade det mig. En gång i tiden, innan det fraktades hit till museet, hade det här huset varit någons. Men här på museet hade det förvandlats till ett slags modell som jag kunde kontrollera mina minnen mot. Som verifierade min erfarenhet.

På denna gård, som inte längre var på riktigt, öppnade jag grinden och andades in den tunga doften av gräs på ängen. Jag tänkte att nu är det upp till mig själv att bestämma vilken relation jag vill odla med dessa platser, de är inte längre definierade av din familjehistoria, av vilka ord ni sade till varandra.

*

Jag försöker hela tiden sätta punkt för detta tema, men lyckas inte.

För varje dag växer sig denna text allt större, jag kan inte kontrollera den.