'

10 augusti 2021

Kära Tatay,

Detta kan vara ett av de svåraste brev jag någonsin kommer att skriva. Tatay, jag saknar dig så och vet du, ibland drömmer jag om dig. När det sker känns det som om du ännu är hos mig och ännu vid liv – din röst, ditt ansikte, allt som är du. Och så vaknar jag och inser att detta inte är sant; det var bara en dröm.

Det är ett år sedan vi förlorade dig. Det har gått ett år men hittills har ingen rättvisa skipats. Sanningen är plågsam och bitter men vi vet båda hur läget egentligen är, att vi inte kan förvänta oss någonting av det här systemet, och våra krav är befogade.

Uppklistrade på väggen i historien

Uppklistrad
på väggen i min cell
sitter en bild av dig
tecknad av en vän.
Varje dag
kastar jag en blick på den
och du ser ut att
möta min blick.

Jag var gravid i sjätte månaden med lille Randall när jag fick veta att du var borta.
”Drabbas inte av chock. Tatay är borta. Han mördades inatt.” Så löd de dåliga nyheterna jag fick över telefon.
Jag satte på tv:n och möttes av de brutala nyheterna om din död. Jag kunde inte tro det. Det var min första reaktion.
Sedan tänkte jag på Nanay.
”Snälla, ta hand om Nanay. Jag mår okej. Jag kan hantera det här. Lämna inte Nanay.”

Jag var inte där
när du dog
så det känns
som om du fortfarande är där,
att du bara gått iväg en stund.
Sorgen
var inte helt och hållet
genomlevd
så jag erkänner
att jag ännu inte fullt ut har
accepterat det.
Men kräva åter
ska vi göra
och segern är sannerligen vår.

Det har gått ett år sedan vi förlorade dig, och min son ska nu fylla ett. Det betyder att jag och min son snart har varit i fängelset ett år.

Tatay, vi älskar dig så.

Du är min styrka, min inspiration, du och Nanay. Jag säger detta om och om igen, och det är fantastiskt att ha lille Randall i världen.

Uppklistrade
på väggen i mitt minne
sitter alla lärdomar du förmedlade
som ständigt tecknas
varje dag
jag återvänder till dem
och det är som om det är din röst
som påminner mig.
Drunkna inte i sorg,
låt den passera,
torka bort tårarna,
acceptera att döden
är en del av kampen.

Jag är säker på att om du fortfarande fanns kvar hos oss hade du varit en rolig morfar – du hade skämtat mycket, skrattat mycket, du och lille Randall hade kommit väl överens.

Jag får lov att erkänna att under de senaste dagarna har mitt hjärta känts tungt. Minnet har en förmåga att återväcka smärtan som vi trodde redan var borta eller som vi redan hade glömt.

Men bortom smärtan reser sig modet och rösten vi inte trodde att vi hade.

På grund av din röst och ditt mod,
ditt motstånd
och din trofasthet,
kommer
den gyllene historien
aldrig att
blekna
från vårt kollektiva minne,
vi,
vi som har lämnats kvar,
i tusental, i tiotusental,
goda söner och döttrar till nationen.
Vi ska fortsätta
det du påbörjade.

Det är sant att i svåra situationer lär vi oss mer om oss själva och ser vad vi kan göra, var vi står.

Uppklistrade
på väggen i historien,
tecknade med blod,
kommer de förtryckta massorna
aldrig att vackla.
Detta är inte ett löfte
utan en uppfyllelse,
den stora kampen
ska vi vinna.

Och ja,
ja.
Vi skulle aldrig rusa mot dem.
Uppklistrade
på väggen i historien.

Tatay, Randall ”Ka Randy Echanis, du är en fantastisk lärare. Och lärdomarna du förmedlade till mig, till oss alla, kommer jag att sträva efter att ge vidare till lille Randall och nationens många andra söner och döttrar.

Tack så väldigt, väldigt mycket.
Jag älskar dig, Tatay!
Inte hejdå men på återseende,

Amanda