Ända sedan de första drömmande människorna, Adam och Eva, vågade sig bortom paradiset har människan existerat i skuggan av sin egen passion. Vi har strävat, arbetat, älskat, skapat, kämpat, gråtit, och skrattat med varje liten del av vår existens för att kunna uttrycka vår passion fullt ut.

Drömmare besitter en unik förmåga att utforska det granatäpple som universum är, upptäcka smaker, texturer, och dofter som tidigare varit okända. Dessa leder oss mot det okända, i sökandet efter glädjen i att göra detta tidigare okända konkret och verkligt.

Genom historien har det funnits rikligt med drömmare av alla de slag. Abbas Ibn Firnas, andalusier, var den första att drömma om att kunna flyga. Galileo, barnbarnsbarn till pastatillverkare, drömde om en oval planet och krossade jordens centralistiska krona. Imru' al-Qays komponerade ett diktverk bestående av nittio verser, vilket åkallade hans älskade.

Många drömmare har betalat det yttersta priset när de jagat sina drömmar. Flera generationer har mött drömflamman, vilken antänder kreativiteten genom fantasin. Kreativa drömmare finns till i rummet mellan hopp och förtvivlan, de är kända under beteckningen ”konstnärer”.

Kreativa drömmare finns till i rummet mellan hopp och förtvivlan, de är kända under beteckningen ”konstnärer”.

Konst liknar ett foster som växer inuti skaparens mage, krävandes omsorg och träning som främjar tillväxten och utvecklingen av den grymma besten. Passion, kombinerad med antingen hopp eller förtvivlan, utgör nödvändig näring för konstens skapande.

Detta foster konsumerar alla känslor till dess att källorna tömts, vilket tvingar konstnären att söka nya källor till inspiration. Konstnärer hoppar mellan brustna hjärtan, överprestationer och misslyckanden – använder denna livets idrott för att stärka sina muskler i syfte att skapa.

Bland konstens alla grenar, står poesin ut som den konstform som väver samman trådar av mening och rytm med erfarenhetens trådar. Den slår skoningslöst till mot läsarens hjärta, skakar dess värld och omdefinierar dess känslosystem. Poesi ger läsaren en trollstav genom vilken den kan återupptäcka sin mänsklighet, som möjligen förlorats någonstans på vägen.

När man läser poesi, hänger stroferna kvar långt efter man gått till sängs. På morgonen vaknar du till samma rum med ett nytt perspektiv. En enda dikt äger makten att fylla ett hjärta med hopp. Att lyfta läsarna ur deras förtvivlan utan att de ens märker det.

En enda dikt äger makten att fylla ett hjärta med hopp.

Vad är det som gör en dikt så kraftfull och nära både hjärtat och sinnet? Vad ger den förmågan att återskapa hoppet hos en person, och kraften att dra upp den ur förtvivlans djup?

I sitt mästerverk Vindens skugga, skrev Carlos Ruiz Zafón att ”varje poet bebos av en kriminell själ” medan Wordsworth hävdade att ”barnet är mannens far.” Dessa synbarligen motsägelsefulla påståenden väcker frågor om vad en poet verkligen är. Har poeten en brottslig eller oskyldig själ? Är poeter barn eller vuxna? Är de dissidenter eller helgon? Varifrån flödar poesin? Från ett behagfullt, strålande liv eller från en tung och fragmenterad upplevelse?

En poet är allt detta och mer därtill. Poeter förkroppsligar allehanda personligheter och känslostämningar som alla främjar sin egen agenda. En dikts födelse förkunnar segern över en av dessa röster eller känslor.

Författaren Zakaria Muhammad har publicerat ett stort antal böcker inom olika fält. Detta avsnitt fokuserar på hans arbete som poet och barnboksförfattare. Hans böcker The first Flower on Earth, Shaashbouna, Namola, och Amira publicerades av Tamerinstitutet 2008, 2011, 2012 och 2013.

Den palestinske författaren tar i dessa böcker upp centrala frågor från barndomen såsom mobbning, ensamhet, vänskap, moderskap och faderskap. Muhammad gör detta med yttersta uppriktighet, vilket barn dras till. Det faktum att han kan ta upp dessa teman visar på barns goda förmåga att fundera över världen runt omkring dem, genom att använda en instinkt som inte korrumperats av vuxenvärlden.

I sin bok Amira beskriver Muhammad till exempel en far som inte öppet uttrycker sin kärlek till sin dotter. Hon börjar tro att han inte älskar henne, vilket leder till att hon rymmer hemifrån. En dag, emellertid, besöker hon sin faders hjärta och finner där ett körsbärsträd med en lapp på vilken det står skrivet: Allt är för dig, min Amira.

Berättelsen lyfter fram idéen om att det finns fler än ett sätt för en far att uttrycka kärlek till sina barn, samtidigt som den belyser problemet med bristfällig kommunikation. Denna bok betraktas som unik bland palestinska barnböcker. Den framför frågan med mod, och skänker hopp till kämpande föräldrar och barn. Hopp om en hälsosam och positiv relation, eller hopp om att finna en väg till förståelse och kontakt – en väg som inte alla tar.

Återkomsten till Moder Jord är ett annat inslag i Zakaria Muhammads författande för barn. I sin bok The first Flower on Earth, jämförde författaren moderskapet med ett frö. Precis som moderskapet tar fröer som nakna planteras i jorden tid på sig att växa. Varje gång moderskapet framträder är det som att det sker för första gången någonsin. När detta för första gången blommar så sprids värmen till allt runtomkring, precis som solen gör. Muhammad skriver:

Och när blomman öppnat sig helt,
och blev rund som en sol,
så ekade en ljuv och mjuk röst genom dalgångar och över öppna fält:
Mamma… Mamma… Mamma.

I den här boken är Zakaria Muhammad uppriktig och modig på så sätt att han begrundar ”moderskapet”, ett helt vardagligt fenomen, men utifrån ett helt annat perspektiv. Han säger att moderskapet kräver tid, tålamod och stor ansträngning – precis som en växt. Ibland uppstår missförstånd inom moderskapet, vilket leder till sorg. Men moderskapet kan alltid återupprättas igen, vilket bär med sig en enorm lycka. Han återvänder till modern och barnet och fortsätter:

Hon upprepade det tio gånger:

Mamma… Mamma.
Men plötsligt, och från ingenstans,
föll ordet ur hennes mun till marken,
det föll och rullade iväg som ett mynt,
och försvann.

Slutet på berättelsen:

Alla visste att den röda blomman,
var ordet som föll från den lilla flickans mun!
Hon uttalade inte ordet hon älskade: Mamma,
i stället förvandlades det till en röd blomma som solen.

Uppriktighet och mod har många sätt att framträda på; de bär gott och ont, renhet och erfarenhet, lycka och sorg. Dessa motsägelser ser vi också i Moder Jord och i universum som ett sätt att säkerställa balans. Den enes existens är inte möjlig utan dess motsats. Muhammad undersöker dessa motsägelser i sina dikter och barnböcker. Det är en förklaring till varför hans verk når läsarnas hjärtan och själar.

Uppriktighet och mod har många sätt att framträda på; de bär gott och ont, renhet och erfarenhet, lycka och sorg.

I sin bok Alanda, lyfter poeten träd, klippor, blommor, planeter och till och med Gud själv. Han genomgår tankfulla resor i vilka han skiftar fokus mellan sig själv och världen runt omkring honom. Han låter sin passion näras av bergen, delfinerna, hundarna och gräset, medan han skärper sin syn för att kunna se allt, stort som smått.

Här fäster poeten stor vikt vid vad träden säger till honom, i synnerhet olivträd och palmträd, vilka ses som moderträd i Palestina. När han tröttnar på planeten Jorden tvekar inte Zakaria Muhammad att resa till andra planeter, genom legender om stammarna som levde här för tusentals år sedan. Att utforska uråldriga legender är inget nytt för den här palestinska poeten. Han finner nöje i att gräva i människors historia, och han har skrivit ett flertal publikationer inom detta område.

Många som skriver romantisk poesi är fyllda med ro och visdom. Det är som att svaren på kosmos stora frågor står skrivna i deras handflator. Muhammad har inget desperat behov av att finna svar. Han ifrågasätter allt, utmanar läsarnas fantasi och tvingar dem att ställa alla frågor, speciellt de verkligt skrämmande frågorna.

Han använder naturens beståndsdelar i sitt poesiskrivande. Han interagerar med dessa med livlig kraft i syfte att förfina sin kosmiska filosofi om människan, existensen, gott och ont, kärlek och hat, förlust och evighet, försumlighet och nostalgi, liv och död. Hans dikter, hem för motsägelsefulla begreppsliga ledtrådar, visar att det inte är möjligt för en känsla att ruttna eller för en erfarenhet att fulländas utan sin motsats. Därför, om det inte vore för upplevelsen av förtvivlan skulle vi inte känt hoppet. Han skriver:

En blomma föll och hennes syster följde henne.
I tjugo dagar har jag sjungit denna strof,
utan att bli av med den.
Lämna mig här, ytterligare en dag att återuppbygga mitt liv.
Sorgen fortsätter,
och mitt jobb är att bryta grenarna,
och nära sorgens eld med dessa.
Låt mig rycka upp vattenkrassen med rötterna,
så att dess otur inte förnyas.
Natten slaktas i mitt rum,
och faller på mina läppar.