Brott och straff
En poet som nyligen avled efter att ha insjuknat i fängelset var den kinesiske poeten Zhang Jianhong, som skrev under pseudonymen ”Li Hong”. Li Hong hade gjort sig känd som en frispråkig debattör som pekade på många missförhållanden i dagens Kina när han fängslades 2007, under förberedelserna för Olympiaden i Beijing. Han förvägrades länge vård för en svår muskelsjukdom, och först i juni 2010 lades han in på sjukhus där han avled i december. Vi publicerar här en av hans efterlämnade dikter.
När jag det året passerar stationen i Tangshan
är utsikten den jag under det tjugonde århundradet har vant mig vid,
den väldiga platsen för jordbävningen och det storslagna lutande taket.
Då jag far förbi ser jag mig själv av igår
inom loppet av tre minuter
genomleva all dramatik i geologisk krönika.
Så härligt som livet kan vara, lika fantastiskt är också
detta skalv som välter berg över ända och kastar
hav upp på land.
Döden som stelnar i en blinkning
äger som konst, jämfört med de långsamma dödsstraff
man hade förr och med nutidens
krematorier, en postmodernare känsla.
Hundratusentals levandes desperata skrik
när de under katastrofen överger sig själva
för att än en gång verifiera Guds frånvaro.
Det är sant, under det gångna seklet
har han alltid varit frånvarande för oss,
men vi har alltid varit rädda för att inte kunna undvika honom.
På djupet förstår jag anledningen till detta,
samtidigt är jag rädd för att det verkligen kan vara sant.
Världen kommer att chockas på nytt. Men
efter några timmar kommer den utsträckta hjälpande handen
att hänga ner i besvikelse.
Denna döda stad vid Gula floden!
Så länge generation efter generation av stormän
har gått över lik för att nå fram till kejsarens palats
har dödens resväg tagit sin början i Tangshan.
Privat ger de varandra i hemlighet makt eller tillskansar sig makten öppet
och upprätthåller det oändliga skådespelet.
I den smutsiga floden utanför staden
flyter usurpatorernas gyllene lagerkransar,
den ena efter den andra.
Så döden kan bara liknas vid en lek i en drömvärld som varje minut
andlöst och ohörbart öppnar sig på vår jord, vars existens vi förlitar oss på:
i kornas bås, i porten till de sex ministerierna, i gruvorna, i förhörsrummen,
framför rivningskåkarna, i alla dalgångar, i varje flod,
i våra försagda och räddhågade hjärtan.
Böckernas dimridåer och språkets virrvarr
har vi sedan länge vant oss vid.
När en nation betraktar döden som normal andning,
är utplåningen av det lilla Tangshan
inte mer än den store mannens sista suck innan han dör.
Nyheter kastreras godtyckligt på tidningssidorna,
stuvas i all hast längst ner in under nyheternas avfallshög
och människornas liv är som förut.
Min död är poänglös och har ingenting med tiden att göra.
Ödlan kryper ut ur sitt fuktiga hål och stirrar som i trans
på den kollapsade fördämningen.
En flock sparvar flyr ut ur den brinnande skogen och faller ner
i ett flammande eldhav.
Jag vet inte i hur många år jag har stått här.
Här finns varken luft eller vatten,
bara ett takstolsliknande skelett som tornar upp sig
djupt inifrån jordlagren, en hand som förfäktar något.
Egentligen kan jag inte förfäkta något,
utom den oundvikliga utplåningen, förr eller senare.
På skelettet växer fläckar av mögel tätt, tätt,
fläckarna liknar ögon.
Mina och mina landsmäns ögon
har sett allt och stått emot allt,
men en svag gammal röst säger:
Det ni har sett existerar inte.
För den stora glömskans skull ska jag utplåna
alla era småsinta minnen.
Det fullastade expresståget hastar förbi stationen i Tangshan.
Som vanligt hör jag folk sjunga sina glada visor.
Att genomleva en jordbävning är som att gå på utomhusbio i ett halvt sekel.
Att passera förbi den massakrerade staden är som att passera förbi
den slutgiltiga domstolen i mitt innersta.
Döden har på några minuter redan fullföljt hela sin resväg.
Vilken strålande epik!
De som under lång tid har gått här fram och tillbaka
är massan av människokroppar som i katastrofen
förlorat sina ansikten och sina minnen.
Bilden av trängseln vid helvetets port
var något Dante på sin tid aldrig hade kunnat föreställa sig.
Avsiktslöst håller jag upp vitskinande kvarlevor från ruinerna
som om jag håller upp himlens och jordens hjärta.
Från kupéfönstret till det fullpackade tåget
njuter jag samtidigt av det bisarra landskapet när det i en glimt passerar förbi.
Man kan inte tala om fysisk utplåning och själens död på en och samma dag.
Jag är skådespelare, men jag är också min egen entusiastiska publik,
jag är profet, men jag är också deltagare i ett drömspel.
Bilden av världen har ristats in och det är ingen som kan förneka
att inte ha varit på platsen.
Att ha varit med om det, men att ha tappat minnet,
det är detta som är min arvssynd.
Men att ha sett det, utan att våga tala om det,
det måste rent intuitivt vara ett brott av ännu högre grad.
Att gång på gång dö, men att ändå gång efter annan hanka sig fram,
graden av detta brott är det bara jag som känner till.
Nu står jag här kall i hela kroppen,
hjälplös, villrådig, utan att kunna försvara mig,
kvar finns bara en monstruös skamkänsla,
mitt inre dränks av miljarder röda blodkroppar
för att jag är en priviligierad människa som bara existerar.
Men jag passerar av en slump Tangshan
och fryser tillfälligtvis inför dess väldiga döda ande.
Vid ruinerna växer den nakna lögnen och det allestädes
närvarande våldet vansinnigt som ogräset.
Darrande ser jag den stora tusenåriga staden stilla falla samman
som vore den gjord av byggklotsar.
Dammet som rörs upp och flyger omkring täcker himlen och gömmer dagen,
himlens ljusstrålar blir till dimma och ingenting kan åter lysa upp
människornas besvikna ansikten eller den enda flyktvägen.
Allt är så här och kan inte vara annat:
"Det vi alltid har svårast för att överge är vår stora skräck."
Förutsägelsernas ständigt bittra existens:
Vid seklets slut, eller vid seklets början
kommer konungen av terror att stiga ned från himlen
och en ännu större jordbävning kommer att föra med sig
en ännu fullständigare död. Tills dess måste vår nation,
vårt folk och vårt enda hemland slå följe med
den som rättvisa maskerade ondskan och den med makt beväpnade girigheten
för att förgöra både gott och ont och tillsammans möta
undergången.
Jorden är vit och ren, allt under himlen är utplånat.
Hur kan det komma sig att skaparens slutgiltiga straff
och rättvisan i rymden endast kan förkunnas på det här sättet?