'

De kommer om fem minuter

”de kommer om fem minuter
de kommer om en minut
de kommer efter den här raden…”
(dikt av Thận Nhiên)

Måndag morgon 26 december. Jag har ställt väckarklockan på åtta – ganska sent, eftersom jag inte trodde jag skulle kunna sova hela natten. Men det visade sig att jag sov utmärkt och när jag vaknade kändes det bara som om sömnen varit alldeles för kort, som om jag måste stiga upp innan jag hunnit sova ut.

Det är fortfarande kallt i Hanoi. Mörkt och mulet och som dimma i luften, fast det i själva verket är ett ihållande duggregn. Ett vårregn. Det typiska regnet i norra Vietnam som så många avskyr för att det lerar ner gatorna. Men jag tycker om det. Jag tänker ofta på Nguyễn Bínhs dikt: ”Vårregnet leker i luften. Zedrakträden fäller sina löv…”

Jag gör i ordning mina saker snabbt. En gitarr och ett notblock. En fullproppad plånbok i en liten påse på utsidan av gitarrfodralet. Jag hänger på mig gitarren och snabbar mig ut medan jag undviker att se mamma i ögonen. Jag säger bara stilla: ”Mamma, jag går nu.”

”Ska du inte äta frukost?”

”Nej, jag äter inget.”

Jag skyndar mig ut. Fast jag inte sagt något vet mamma vart jag är på väg. Utan att se mig om kör jag fram hakan och går rakt mot hissen. Jag har inte ens informerat henne om när jag ska komma hem, och vad hon ska göra om jag inte kommer hem. Jag kan inte lova att ”jag kommer tillbaka”, för jag har ingen aning om hur någonting kommer att bli. Jag kan inte stanna till och krama om henne, för jag vet att jag kanske börjar gråta om jag känner hennes tunna, rynkiga sjuttioåttaåriga kropp darra i min famn. Bara ”kanske”, för i stunder som denna vaknar min journalistinstinkt och gör mig kall och tom. Förresten skulle en puss och kram från mig när jag gick ändå bara vara ännu ett hugg i mammas hjärta.

Jag åker ner till bottenvåningen och bereder mig att gå ut på gatan. ”Vårregnet leker i luften”, himmel och jord förlorar sig i töcknet. Som vanligt står och sitter folk huller om buller på trottoaren. Jag håller mig i husväggen, tar några steg längs trottoaren, men jag vet ju inte vilken mopedtaxi som är ”vår”, och jag tänker ”sätter jag mig på en av polisernas mopeder är det kört.” Men i alla fall går jag mot den taxi som står längst ut mot körbanan. Föraren har regnrock, hjälm och en ansiktsmask som bara lämnar ögonen fria, och han nickar när han ser mig. Jag blir lugn så fort jag ser hans ögon. De ögonen hör inte till en polis.

Jag kliver på. Så snart han startar motorn flyger ett antal av ungdomarna på trottoaren upp på sina mopeder. De hänger efter oss med en gång. Jag darrar och får gåshud när jag tänker på att någon av dem kan preja oss från sidan och klämma fast mitt ben. Och då kan det krasa till… Men som tur är finns det så mycket folk i rörelse så det nästan är trafikstockning. Vi kör så pass fort att vi försvinner i folkmassan innan de hinner ifatt oss.

När jag tittar nedåt ser jag min hand, vit som ett lakan. Beror det på kölden och regnet eller på att jag varit så lite ute i solen det senaste halvåret?

Efter en halv timme svänger vi in på en liten gata nära Hào Nam-vägen och är framme vid det kafé där jag stämt träff med dem. Fyrtio minuter tidigare än vi avtalat. När jag gått av och ska betala vinkar han avvärjande och gasar iväg.

Upp med humöret, gitarr!

Jag går in på kaféet. Det första jag gör att befria axlarna från gitarren.

Värden ser på mig. ”Aha, där är du, Trang. Länge sen sist. Är benet bättre?”

Under en sekund är jag perplex. Jag är inte beredd på att han känner igen mig och vet om mitt namn och min skada. Och inte betraktar mig med den vanliga misstänksamheten hos den så kallade ”allmänheten” som hört polisen tala illa om ”den misstänkta”.

Kafévärden är glad och fin som en nyutslagen blomma. Han anar inte hur mycket hans vänliga hälsning och hans leende betyder för mig. De lugnar mig, gör mig medveten om att här ännu finns ett vanligt liv bland vanliga människor.

”Jo tack, det är som innan, men det gör inte så mycket”, skrattar jag. Så drar jag ut en stol, sätter mig, och beställer en varm Lipton med mjölk.

Medan värden gör i ordning teet öppnar jag fodralet, tar ut gitarren och börjar spela. Ska man vänta i en halvtimme måste man hitta på något att göra.

”If a picture paints a thousand words, then why can’t I paint you?

The words will never show the you I’ve come to know…”

Ifs ljuvliga ackord singlar i luften som droppar av ren musik.

Jag har lyssnat på If sen jag var tolv-tretton år. I mörker, utan annan ljuskälla än grannens lampa som lyste in genom fönstret och kastade min skugga på väggen. Hände det på den tiden någonsin att jag tänkte att jag skulle leva ett liv som detta när jag blev stor? Inte så att det är sorgligt, eländigt, ensamt eller hemskt även om många tror det. Bara annorlunda, helt annorlunda än mina uppväxtår som var överfulla av ljus och musik.

Nu börjar det komma in folk på kaféet, en i taget. Var och en sätter sig vid ett eget bord. Inom några minuter är rummet fullt av säkerhetspoliser. De sitter så de kan hålla ögonen på mig, men jag bryr mig inte mycket om dem, för jag är så upptagen med att spela. Där jag sitter ser jag utåt gatan. Ibland känner jag igen en och annan som hör till ”oss” och som kör förbi i hög fart och kastar en blick åt mitt håll för att se hur det är med mig. Det ser säkert både tragiskt och romantiskt ut att jag sitter här och spelar i väntan på poliser, och med det evinnerliga regnet utanför. Våren…

Strax före tio anländer de två säkerhetspoliser som stämt möte med mig, tio minuter tidigt. De kommer till fots, eller kanske de tagit en Grab eller Uber. De tvärstannar av häpnad när de märker att jag spelar.

S skrattar: ”Vilket fint välkomnande. Fortsätt på bara.”

Precis vad jag vill.

Romance, Serenade… Jag spelar och spelar, och märkligt nog tycker jag inte det låter det minsta platt eller likgiltigt. Man brukar säga att en konstnär öppnar sin själ för alla när han spelar, att hans själ talar genom gitarren. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha gitarren att säga just nu, men den låter mycket behagligt.

Efter två låtar börjar det kännas oartigt att spela vidare så jag lutar gitarren mot väggen på en stol. Ett hackigt samtal tar sin början. Jag vill bara prata om musik, men de andra två delar inte min hänförelse för fem öre. Faktum är att jag inte ens blir klar över vad för sorts musik de brukar lyssna på, fastän de säger att de ”brukar koppla av till musik när de är trötta.”

Och politik, vad har vi att säga varandra om det? Vid förhöret två dagar tidigare, tio på natten, var S fräsch som en ros efter att ha ”provocerat” mig till att skriva så här på ett papper: ”Jag kämpar mot diktaturer, och eftersom den kommunistiska staten i dagens Vietnam är en diktatur kämpar jag för att avlägsna den. Undertecknat: Phạm Đoan.” Då strålade han av glädje. Han taggade genast ner från ”tvångsarbete” till ”kafé nästa vecka”, nu när han var klar med jobbet, när han avslutat sin uppgift med glans. Mappen om den reaktionära tjejen var färdigställd. Resten fick andra grupper ta hand om.

Jag ser så ofta ögonen lysa av glädje hos säkerhetspoliser som S eller Yen eller Minh eller Long… Synd att den bara gnistrar till när de utfört uppdrag som vi vanliga människor kallar oetiska: till exempel upprätta en mapp för att sätta en reaktionär tjej i fängelse. Alltså, S, Yến, Minh, Long och de andra gläder sig åt att den de har framför sig, som till och med spelar gitarr för dem och nästan som i ett rus berättar allt möjligt om musik för dem, det gläder alltså dem att hon om några veckor eller kanske bara några dagar kommer att skiljas från sin familj och sina vänner, placeras i en ny miljö, utan gitarr, utan föräldrar, syskon, vänner, utan någon och utan någonting alls. Lämna hela sitt fria liv bakom sig.

När de dömde Svampmamma till 10 år var det inte det inte bara hon själv som fick ”lida lagens straff” som de kallar det. Nej, för bakom sig fanns två små barn som behövde sin mamma, och en gammal mor och en nittioårig farmor.

De skyddar ju rikets säkerhet, ju.

Samtalet

Ibland tar jag ändå gitarren och spelar några låtar till. ”It’s only love”, ”Till skogs”… Runt omkring mig sitter poliserna kvar ensamma vid sina bord. Ute regnar det ännu, men jag vet att både poliser och aktivister – mina kamrater – är där ute någonstans och bevakar vad som pågår här inne. Ibland kör mopedföraren som tog hit mig förbi och tittar in genom fönstret.

Det är verkligen som i en film, en scen med en gitarrist bland poliser på ett kafé. Jag spelar vidare, kan inte låta bli, kan inte kan ställa undan gitarren. Jag kommer att tänka på violinisterna som gav sitt livs sista konsert på den sjunkande Titanic.

Så plötsligt kommer han in på kaféet, mopedföraren som körde hit mig för flera timmar sen, fortfarande med ansiktsmasken på. Han går rakt förbi mig men ger mig ett snabbt ögonkast. Det går som en stöt genom mig när våra blickar möts. Hur kan han vara så våghalsig?

Rakt in går han och drar ut en stol… stolen bakom min. Vi är så nära att ryggstöden nästan rör vid varandra. Konstigt att det ens är ledigt vid bordet där han sätter sig. Kanske någon polis gått av sitt skift.

Och scenen blir ännu mer filmisk nu, med två kafégäster som sitter med ryggarna mot varandra och försöker komma på ett sätt att prata med varandra utan att någon märker det. Då och då hör jag honom viska bakifrån: ”Det sitter en i hörnet, akta dig för honom.” Till S säger jag med hög röst: ”Jaja, det begriper jag väl.”

Så går två timmar. S och hans kamrat betalar för vad vi tre druckit och ringer efter en Grab. De är trygga i vetskapen att deras mapp äntligen blivit färdig, utan att deras byte misstänkt något eller haft en tanke på att fly. Fly vart då förresten, med hennes ben och i hennes situation?

De båda lämnar lokalen, men de övriga säkerhetsmännen sitter lugnt kvar. Och den andre – min tillfällige ”taxichaufför” – sitter också kvar bakom mig med stolsryggen mot min. Vi försöker föra en sorts samtal rygg mot rygg.

”När jag reser mig och går gör du likadant. Det är massor med folk där ute.”

”Ja.”

”Kan jag få betala?” säger han högt och tydligt medan han reser sig.

Han betalar och går. Jag kommer efter, utan att glömma säga adjö till värden som svarar med ännu ett blomstrande leende: ”Du är så välkommen tillbaka när du har en ledig dag!”

Ute på trottoaren är det knökfullt med folk som står eller sitter på mopeder och stirrar stint på mig.

”K ska hämta dig,” säger han mycket fort medan han kliver på sin moped.

Jag ser på honom och mina läppar formar ett ohörbart tack. K susar fram till mig i hög fart, i Grabs tröja och med mask för ansiktet. Jag kliver lydigt på och byter några ord med K, som vem som helst till en taxiförare, fast det jag säger är: ”Jag har ingen aning om vart jag ska.”

”Jag vet. Upp med dig och håll hårt i mig. Vi ska skaka av dem.”

K sladdar iväg. Och hela flocken ”taxiförare” hakar på.

Vad jag inte vet är att en så kallad ”taxiförare” på vår sida också hänger efter för att i sin tur hålla ett öga på polisflocken. Inte heller vet jag att det finns väldigt många kamrater här som stryker omkring på lite avstånd och observerar vad som händer.

”Håll i dig nu. Jag axar.”

K vrider om gasen. Mopeden flyger framåt. Jakten har börjat. Jag håller hårt om K:s jacka och när jag tittar ner ser jag mina händer. Vita som mjöl.

”Oroa dig inte. Jag läste en massa Conan när jag var liten.”

Jag kan inte låta bli att skratta.

Men han har säkert rätt. Min tillfällige Conan skakar av sig våra förföljare och klarar oss ur säkerhetstjänstens belägring. Senare ska ”taxiföraren” berätta att poliserna löpte amok när de förlorade spåret efter sina byten. De blev alldeles vilda och körde fram och tillbaka på gatorna, men vi var och förblev borta.

Vi kommer undan men huttrar så tänderna skallrar en hel timme efteråt. När vi når ”revolutionens högkvarter” är jag blek som ett lik. Det är inte förrän värden ler som jag förstår att jag är tillfälligt utom fara, och att något dussin kamrater i Saigon och Hanoi, i Vietnam och utomlands, är underrättade och firar min flykt.

***

Så var det med det. Det där kafébesöket den regniga och blöta vårdagen kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Varje person, varje ansikte, gjorde outplånligt intryck i mitt minne, och alla hade de en viktig roll. Till och med kafévärden, till och med taxiföraren vars namn jag än så länge inte får nämna, och K och till och med S. Och min gitarr med.

Jag hade aldrig trott att de alla – mina kamrater i demokratirörelsen – skulle bekymra sig så mycket och hitta på så många sätt att skydda mig.

Men å andra sidan vet inte de heller vad jag kände den dagen, hur betydelsefulla de var för mitt liv, eller hur ofantligt lycklig jag är för att de fanns där och för det de gjorde.

/Phạm Đoan Trang, 3 mars 2018