I dag känner världen till de ”omskolningsläger” i Xinjiang som Kinas kommunistparti har byggt för att förtrycka de etniska minoriteterna i regionen. Men bakom det här avslöjandet döljer sig en ännu större sanning, nämligen att hela landet inte är något annat än en enda stor ”desinformationsfarm”, där inte bara uigurer utan alla kinesiska medborgare hålls fångna.

På den här farmen finns inga fysiska fållor eller stängsel, men den påminner om den köttindustri som spottar ur sig fläsk, nötkött och kyckling på löpande band. I likhet med förra århundradets intensiva boskapsuppfödning uppkom den inte genom någon storslagen plan utan utvecklades steg för steg till ett tyranniskt och inhumant system, där djur föds upp för slakt med allt högre effektivitet och vinsterna går direkt tillbaka till ännu mer avancerad teknik.

Desinformationsfarmen i Kina blev till för ungefär tio år sedan, innan den förvandlades till en av de mest invecklade (men i grunden sköra) systemen genom tiderna. Den är ett under av avancerad teknik och genomslagskraft, och den är helt styrd, säkrad och övervakad. En turist kan till och med uppfatta den som vacker, med boskap som lever lyckliga därinne och transporteras fram och tillbaka med höghastighetståg i skytteltrafik. Allt är pampigt, som i inledningsscenerna till Jurassic Park. Folk utifrån häpnar över moderniseringen, men undrar ändå: ”Hur kunde Kina bygga ett internetdrivet samhälle på tio år?” Hemligheten var att man utnyttjade teknik som byggde på öppen källkod. Det är därför Github aldrig har blockerats helt och hållet i Kina. Under den här tiden har IT-branschen haft en tiofaldig tillväxt, och det beror på det internationella IT-samfundets öppenhet och dess lättillgängliga källkod. Det är ingen överdrift att säga att mannen som ligger balsamerad på Himmelska fridens torg borde bytas ut mot ett porträtt av Linus Torvalds.

Med hjälp av dessa avknoppade tekniker matas boskapen med enorma mängder information varje sekund, men det sker via kanaler med ”kinesisk prägel” och från apparater som är finkalibrerade av censorer, IT-jättar och propagandamaskinerier. Wechat är det mest invasiva verktyget av alla och matar de svajpande fingrarna med ändlösa trådar som förstärker idén om att ”vi är alla lyckliga”, utan att man ägnar det en tanke. Men om man ändå skulle råka ägna det en tanke så känner Wechat dig bättre än du gör själv, för att inte tala om din lokala polisstation, som är inkopplad i dina konversationer med skolkamrater eller familjemedlemmar i ”qun” (grupper).

Farmen tar inte slut vid gränsen. När en kinesisk utlandsstudent vaknar någonstans i västvärlden är hennes startskärm inte New York Times, inte heller Facebook, utan det är Wechat och alla dess flöden, till exempel en som heter ”College Daily”. De snackar om burgare och detoxjuice, och när de tittar på en filmsnutt som heter ”Jag visade min syriska kompis en film med fyrverkerier från det kinesiska nyåret, och han började gråta”, så börjar de också gråta, för känslor bryr sig inte om fakta. Alltså, vem bryr sig egentligen om fakta, journalister kan dra åt helvete!

Säg inte ett nöff, alltså. Är du inte nöjd med det här? Nu sjunger vi ”vår farm och vårt slakteri är de främsta i världshistorien”. Hallå där, varför sjunger du inte med? Blir du inte stolt när du ser vår nationaldagsparad? Vi har sett dig på våra övervakningskameror med banbrytande ansiktsigenkänning och känsloidentifiering, så du måste komma och bekänna i Kinas Centraltelevision. Vi har den bästa filmstudion för att sända din ytterst uppriktiga ursäkt. Alla politiska teorier är omoderna. Den här farmen är mer avancerad än vad som helst i Orwells 1984, så därför låter vi bli att censurera hans verk, för boskapen kommer ändå aldrig att förstå hans cynism.

Ett paradigmskifte. Förut hade internetanvändare i Kina en grundval i försvaret av friheten, men nu har de ingen större anledning att göra motstånd. Mängder av flöden landar i din handflata precis i rättan tid, med ständig censur och självcensur och massor av sätt att tjäna pengar på nätet. Det är så lätt att betala och få betalt, vad mer kan man behöva? Såg ni att till och med den där populära författaren Harari gick med på att själv censurera sin bok här hos oss, även om han listigt nog kallade det för ”Censur 2.0”? Snowden klagade när hans bok gavs ut med några strykningar? Det får ni bara släppa. Till och med USA:s nationella basketliga får antingen lov att böja sig eller lämna Kinas 1,4-miljardhövdade konsumentmarknad. Det är värst för dem. Nej, det räcker inte. Tvinga dem att be om ursäkt, en efter en. Berättelsen utvecklades från ”Det är kränkande för det kinesiska folket” till ”Hur vågar ni sätta er upp mot det allsmäktiga Kina?”

Att anlägga en desinformationsfarm inifrån räcker inte. Inte ens en miljon ”små rosa” tangentbordskrigare är tillräckligt för att visa den blomstrande statens makt. I stället måste den ”nå ut till varenda vrå av världen på andra sidan kinesiska muren”. Vem var det som sa att vi skulle ”dölja vår styrka och bida vår tid”, vad hette han nu igen? Alltså, fallet Xinjiang är ganska framgångsrikt, eftersom alla (till och med muslimska länder) var villiga att hålla mun. Vad blir nästa område att införliva? Hongkong ser ut som en bra försöksbädd, eftersom myndigheterna där var framgångsrika efter paraplyrevolutionen. Ett bra tillfälle att passa på att börja genmanipulera staden!

När Hongkong exploderade förra året bröt även ett informationskrig ut. Och när årsdagen av 11 september närmade sig tillkännagav nyhetsbyrån Nya Kina på Twitter att Hongkong skulle drabbas av terrorism. Men så blev det inte. Sedan hävdade Global Times att det skulle ske ett terrordåd i Hongkong på nationaldagen. Så blev det inte, va? Nähä, men låt då wu mao (”50-centarna”) sprida ryktet att varje demonstrant i Hongkong som dödar en polis får skottpengar på tjugo miljoner dollar. Ingen på farmen bryr sig om huruvida poliser verkligen blir skadade eller om någon verkligen får betalt. Bluffa och glöm det, bara. Varför kan inte de där ”utlandsstödda bråkmakarna” böja sig för vårt mäktiga hemland? De måste vara lågutbildade, de kan inte vara kineser, de måste vare förrädare, de måste krossas som kackerlackor. Det är dags att låta våra wu mao-krigare lämna farmen och gå till attack mot demonstranterna på nätet. Men de behöver väl kunna surfa anonymt? Inga problem, de kan ta hjälp av statliga vpn.

Farmmodellen borde naturligtvis testas i Taiwan också, eftersom de ser ut ungefär som kineser (”blod är tjockare än vatten”), och det finns en massa människor där som faktiskt tänker som kineser. Afrika, USA, Australien och Europa, ställ er i kö, det kan vara er tur nästa gång. Allihop är nya områden att lägga under sig i vår tid.

Men vänta lite, varför fungerade det inte så bra i Hongkong? Varför tog demokrativänliga kandidater hem en jordskredsseger i lokalvalet? Desinformationen tyranniserade Hongkong, men den stötte också på patrull. De kinesiska mediernas begränsade kreativitet tappade sin udd på den internationella scenen, helt enkelt för att deras ständiga ramaskrin och falska nyheter är så tråkiga och tjatiga. Hongkongborna släppte däremot sin traditionellt ”strama” framtoning och fyllde tomrummet med en kaskad av smarta mem. Deras tvåspråkiga och ibland rent av flerspråkiga budskap blev för mycket för de kinesiska medierna och till och med för allmänheten att smälta, för att inte tala om att försöka säga emot. Sprickor hade börjat bli synliga i informationsfarmen. Hongkong är pyttelitet, men människorna där skapade historia med sin professionalitet, kreativitet och delningsanda.

Glöm inte tesen om ”hunden som jagar sin svans”. Principen fungerar fortfarande här: om man säger GD på Wechat så betyder det inte bara gang du (”självständighet för Hongkong”), utan också gong dang (en förkortning av ”kommunistpartiet”). Tabut sväljer sig självt. Det är samma sak med TG (tårgas, telegram eller tu gong, kommunistskurk). Språket är neutralt på partikelnivå: om man blockerar de uttrycken så blockerar man även sina egna frågor.

Dessutom har all desinformation en skuld att betala på grund av Ouroboroseffekten. Inom kinesisk vishetslära kallas det wu ji bi fan (”när något når sin ytterlighet måste det vända tillbaka”), men vem bryr sig om filosofi i informationsfarmernas tidsålder? Man kan flytta gränsen till nya områden att införliva, men saker och ting kommer i kapp. Tonårstjejen som kamouflerade sitt stödbudskap för det uiguriska folket i en ”sminkvideo” på Tiktok utnyttjade censurregimens akilleshäl på ett kreativt sätt. Man kan censurera nyheter om svininfluensan, men svininfluensan själv bryr sig inte om censuren. Den sprider sig bokstavligt talat som ett virus. Andra katastrofer (aidsskandalen i Henan, SARS, incidenten på RYB:s förskolor, explosionerna i Tianjin, Huawei som såg till att en anställd blev fängslad och så vidare) lyckades slå rot, och sedan fattade de eld. Om Folkrepubliken Minnesförlust fortsätter på det här viset kommer den att drabbas av demens.

Hongkongs folk svävar inte på målet om hur svårt det är att vinna det här kriget, eftersom det inte stannar vid en enkel ideologisk konflikt eller striden om informationsöverhöghet. Men de har visat att desinformation är precis lika mycket en kränkning av friheten och de medborgerliga rättigheterna som polisens fysiska våld. De har avslöjat hur en totalitär regim kan slå ner på vårt grundläggande människovärde. Deras retorik fungerade, och det var inte bara de själva som drog nytta av det politiskt, utan den kan ha räddat hela världen (eller tills vidare åtminstone Taiwan).

Icke desto mindre kommer Kinas informationsfarm att ha en livskraftig framtid så länge boskapen inte vet vad de inte vet. Det är både dystopiskt och desperat. Det uppstod en liten strimma av hopp när den tvångsmatade boskapen tappade hakan vid åsynen av bibliotekarier som brände censurerade böcker i regionen Gansu. De blev vimmelkantiga och kunde knappt förstå vad det var som hände. De hade redan glömt: ”Där de raderar blogginlägg kommer det att sluta med att de bränner böcker. Där de bränner böcker kommer det att sluta med att de bränner människor.”