Ett nytt ord har börjat komma i bruk - ett nytt politiskt begrepp - för att de gamla inte räcker till. Vi talar om länder som inte är totalitära stater, inte diktaturer men de är inte heller demokratier. Istället styrs de mjuk-auktoritärt.

“Soft authoritarian” alltså. Ordet har kommit att användas om Ryssland och om Malaysia och Singapore. Länder där flera olika partier existerar och val hålls, men genom att regimen håller media och avgörande institutioner i hård kontroll, upprätthålls makten bortom den skenbara valfriheten. Nu gäller denna definitionen också Ungern.

För den som är fast besluten att se glaset som halvfyllt, kan analysen av Ungerns styrelseskick betraktas som en förbättring. Allt beror på vad man jämför med. För inte särskilt länge sedan var Ungern en kommunistisk diktatur. I en anda av svart humor kallades landet visserligen den rikaste baracken i öst. Där fanns gott om pálinka att dricka (när man beslutade om att brännvinet inte fick serveras på krogen före klockan 9 på morgonen rådde upprorsstämning), det fanns tomater, paprikapulver och ibland kött till familjens pörkölt, det många kallar gulasch. Det fanns vallmofrön att köpa, så de kunde malas och bli till en saftig söndagskaka. Men det var ett korrupt, hårt styrt land, utan frihet.

Precis som i dåvarande Sovjet och i Polen och de andra kommunistiska diktaturerna läste barnen ryska i skolan men ingen engelska, och de beordrades ut i glada demonstrationer den 1 maj för att visa den rätta pionjärandan. Religion var förbjudet, oliktänkande förföljdes, fängslades, sändes till läger och svartlistades. Övervakning och angiveri pågick oavbrutet; människorna i Ungern kunde inte tala fritt, inte skriva fritt och inte mötas fritt. Förtrycket upphörde i samband med att Sovjet föll samman 1989. Inte ens trettio år sedan har gått sedan dess.

Spåren av allt detta finns kvar under ytan, under orden, under styrelseskicket. I denna upplaga av PEN/Opp, förtjänstfullt sammansatt av Daniel Gustafsson som till vardags översätter ungersk prosa, poesi, dramatik till svenska, blir det tydligt.

Efter kommunismens fall exploderade Ungern en kort tid av religiösa sekter, pornografi och judehat, allt det som till synes varit oacceptabelt under kommunismen. Och demokratiska rörelser uppstod. Liberala idéer fick genomslag och marknadsekonomiska principer infördes. Ungern öppnade upp för turism och handel. 2004 kom Ungern med i EU. Men nu, bara femton år senare, handlar debatten om att utesluta landet på grund av sin bristande demokrati. Författaren Eszter Babarczy formulerar med stor exakthet vad som gör det möjligt för den nuvarande ledaren Viktor Orbán och hans parti Fidesz att montera ner den lilla demokratiska ansats som fanns: dels ungrarnas misstro mot politiker och dels deras politiska passivitet.

Strategin i mjuk auktoritära stater är att steg för steg inskränka människors fri- och rättigheter genom att skapa rädsla. Imaginära hot upprättas, främst för att avleda befolkningens uppmärksamhet från verkliga hot, nämligen statliga attacker mot rättsligt oberoende institutioner, mot det civila samhället och media. I en intervju i The Budapest Beacon, analyserar statsvetaren Daniel Kelemen den ungerska regimens strategi.

"När vi kritiserar dem vill dessa regeringar kunna säga `du är bara mot oss eftersom du inte gillar vår flyktingpolitik.´ Men det handlar om två separata saker. Oavsett vad vi anser om deras flyktingpolitik, ligger den verkliga skillnaden i att vi vill hejda den pågående utvecklingen av att centralisera makten, eliminera en oberoende pluralistisk press, nedbrytningen av det civila samhället och angrepp på det oberoende rättsväsendet.”

I PEN/Opp får läsarna en inblick hur det ungerska medielandskapet har förändrats inom loppet av bara några år. Också kvinnornas situation påverkas direkt av den mjuk-auktoritära styrelseskicket, som författaren Orsolya Karafiáth skildrar i sin suggestiva essä. Och filosofen Gáspár Miklós Tamás levererar en briljant och svart syn på samtid och framtid.

I andra bidrag får läsarna inblick i censuren som verkar indirekt. Inget har förbjudits direkt, ingen har fängslats, men omständigheterna kring litteratur, konst och scenkonst har förändrats på ett sätt att ordet inte längre är fritt. Chefer byts ut, statliga stöd styrs om. Konsten skall inte kränka nationella symboler för då tas den ner.

Den 8 april är det val i Ungern. Det betyder alltså inte att det är ett demokratiskt land, tvärtom. De flesta mjuk-auktoritära länder håller val. Men det blir nog inte särskilt spännande. De medier som bevakar valrörelse och val är styrda av regeringstrogna ägare och redaktioner, som inte tillåter kritik eller granskar makten. De organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter har systematiskt fått allt mindre plats i det ungerska samhället, deras mediala plattformar har köpts upp och stängts ner och deras stöd dragits in. Enligt professor Daniel Kelemen är också själva valsystemet organiserat så att chansen att Viktor Orbán och hans parti skulle förlora makten är lika med noll. Motkraften finns inom EU och Europarådet, motkraften finns i att lära av det ungerska exemplet – att inte bli politisk cyniker och inte låta sig bli passiv. Och motkraften finns att läsa dessa texter, ge de demokratiska krafterna uppmärksamhet och stöd.

Svenska PEN är stolta över att presentera några av de röster som tar strid för ungersk demokrati.