G. M. Tamás är filosof och offentlig debattör. Han skriver i första hand om politiska och estetiska frågor, och är publicerad i en rad internationella media. Han är känd för att ha utvecklat begreppet post-fascism.

Till denna upplaga av PEN/Opp har vi samlat texter, både artiklar och litterära texter, som belyser yttrandefriheten i Ungern. Flera av dem pekar på det faktum, att å ena sidan kan alla tala fritt i Ungern, men å andra sidan är kanalerna för att utnyttja den rättigheten extremt begränsade. Staten har tagit kontroll över både public service och det mesta av det kommersiella medialandskapet. Hur ser du på tillståndet för det fria ordet i Ungern just nu, med mindre än en månad kvar till valet?

– Problemet är vad det centralt organiserade medieimperiet i Ungern har att säga, och vad det verkligen säger. Vilket är den mest brutala rasism och etniskt hat. Alla som inte håller med stämplas som kommunister, homosexuella i garderoben, ”utländska” agenter eller lakejer till en nebulös ”global skuggmakt” med tydligt semitiska drag. Vilket i de flesta fall naturligtvis betyder George Soros.

Resultatet av allt detta är brutalisering, hat och rädsla. Ungefär hälften av befolkningen tycker att alltihop är groteskt, befängt och skrämmande, men gör inget – eller ännu värre – säger ingenting om det. Som utlänning kan du hitta ”oppositionella intellektuella” som kommer berätta hur motbjudande allt är, men i den relativt fria oppositionella press som finns kvar säger de ingenting, utan talar om sin leda och desillusion över ”politiken” – som om rasistisk galenskap och diktatur skulle vara synonymt med politik som är emancipatorisk, egalitär, feministisk och, rent generellt, frihetssträvande. Bra och dålig politik anses vara samma sak, frihet och tyranni båda politiska, därför avskyvärda.

Framför allt är det nästan ingen som högljutt vågar utmana regeringen Orbáns paranoida flyktingfientlighet, som står i centrum för alltihop. (Medan det i verkligheten knappt finns några flyktingar på ungerskt territorium.) Det pågår en tragikomisk ”valkampanj” här nu och inga av de större ”oppositionspartierna” uttalar tydligt att de är emot allt detta. Alla har istället högtidligt lovat att de ska behålla gränsstaketet mot Serbien som håller migranterna borta, och alla är emot EU:s flyktingkvoter.

Pressfrihet är något relativt. Under andra världskriget censurerades den socialdemokratiska Budapesttidningen Népszava (Folkets röst), men gavs ändå ut – allt medan hundratusentals judar i fullt dagsljus släpades ut på gatorna i Budapest och mot sin död. Teatrarna, biograferna och cabareterna spelade, ligafotbollen tog inte paus, och i magasinen fick unga kristna kvinnor tips om hur de flirtade med framgång och om modet för dagen. Så vad säger man? Jag har hört att vi har enastående poesiläsningar och experimentella filmfestivaler, vågade böcker publiceras (fast färre titlar nu, och upplagorna är alltmer blygsamma), medan syriska och afghanska flyktingar svälter och lider och väntar tröstlöst vid våra gränser, medan nästan ingen verkar bry sig, inte ens lite grann.

Den som besöker Ungern kan inte undkomma tyngden av hur regeringen kommunicerar sitt budskap, numer till och med i den fysiska omgivningen genom stora annonstavlor i städer och på landsbygd. Jag har besökt Ungern regelbundet under de senaste tjugo åren, och för mig kan jag inte jämföra den här senaste utvecklingen med någonting tidigare – hela landskapet får en slags absurd ton. Hur gör du, som intellektuell, för att stå ut med allt detta, att höra och se dessa budskap överallt, varje dag? Eller tittar du bara åt ett annat håll?

– Det är förstås inte bara annonstavlorna, det är tidningarna och reklamen i min brevlåda, och radion när jag letar efter bra musik. Men jag bryr mig inte. Och jag bryr mig inte eftersom ingen annan bryr sig och för att folk som mest skrattar åt alltihop. Det är ett oansvarigt och ytligt land. Det är istället de, medborgarna omkring mig som skrämmer mig, skolbarnen som skriker ”flykting, flykting!” åt varandra när de jagar varandra i parken. Det är de 80 procent av mina landsfränder som är emot flyktingar och romer, det är de 40-50 procent som är homofober och antisemiter som skrämmer mig, inte annonstavlorna. Och jag tittar inte åt ett annat håll, jag kämpar, fast med allt mindre hopp och ärligt talat börjar jag själv bli trött av dessa donquijotska ansträngningar

Oppositionella tidningar kallar rasismen ”idiotisk” och ”tråkig”. Med andra ord, det anses vulgärt eller som dålig smak att protestera. ”Låt oss vara realistiska, muslimska flyktingar är en pina, ta dig samman, gamle man, och glöm bort de där sentimentala plattityderna om mänskligt brödraskap (för att inte nämna systerskap)” Vi vet alla att självcensur är farligare än censur. Att skratta åt fascister utan att säga ifrån på riktigt betyder ingenting. Och det är precis vad som sker.

Gergely Nagy skriver i en text i detta nummer om konstområdet, att Budapest är en slags bubbla, där det är ont om medel, men en begränsad, fri konstscen existerar och är ganska levande. Hur reflekterar du – som akademiker och författare – kring Budapest som en bubbla?

– Budapest är en intellektuell bubbla, men så var det redan före1989, trots all så kallad censur. Idag finns ett fritt konstliv, liksom ett intellektuellt, som är ganska livaktigt, men på intet sätt innovativt. Och så har vi vår stolthet, ironin. Det finns ett stort antal manifestationer som sprudlar av cynism, bitterhet, parodisk schvung och självironi, rätt underhållande, givetvis. Men detta är bara andra sidan av det officiella patos som anses löjligt och bisarrt, ingen utmanar egentligen högern, och därför är det heller ingen match för dem. Det är alldeles för lite, alltför sent.

Jag brukade själv, till viss grad, vara en del av bubblan, men eftersom jag är oförmögen (inte ovillig) att le och vara underhållande, så har jag på något vis drivit bort, blivit ovälkommen. Den här ”Budapestbubblan” är förvisso ett livstecken, men det skulle krävas lite mer moral och intellektuell kraft för att göra den subversiv och verkligt kritisk. Till och med i Wien – som verkligen inte är något ideal för antifascister – när en av de där ministrarna på yttersta högerkanten sa att han tänker ”koncentrera” ovälkomna utlänningar, så räckte det med ekot av detta ord (som påminner om koncentrationsläger) för att tiotusentals Wienare skulle bege sig ut på gatorna i protest. I liknande fall här säger våra oppositionspolitiker, åh, men låt oss prata om sjukvården istället. Eller om korruptionen. Det hörs aldrig några verkligt konfrontativa ord. Fastän – och det är det stora skämtet – det inte är förbjudet.