Jag har fått så mycket hjälp de senaste dagarna, både materiell och mental. Det har vällt in pengar och kläder och artiklar för personligt bruk, ja till och med snabbnudlar, myggsprej och mängder av parfym, så jag vet inte var jag ska göra av allt, jag som inte kan bära tungt.

Och så har jag fått otaliga personliga brev från många, många människor. Jag har ingen möjlighet att svara på dem alla utan kan bara hoppas att brevskrivarna har förståelse för det och inte blir alltför arga. Men ett meddelande från en journalist, en kollega, ansträngde jag mig verkligen att svara på trots att klockan var nästan två på natten:

”Syster! Jag får panik, det gör ont i mig att vara här, i Vietnam, och arbeta med att skriva, för vad tjänar det till? Vad tjänar det till, när alla tankar ändå slängs bort, ut i tystnad? När jag ser dig undrar jag vad det är som händer, vad det är som mal oss som skriver till stoft.”

I några minuter var jag alldeles ställd och visste inte vad jag skulle svara, eftersom inte jag heller förstod någonting. Jag hade aldrig trott att myndigheterna och säkerhetspolisen än idag, år 2018, i slutet av tjugohundratalets andra årtionde, fortfarande gör som på 1950-talet: de haffar någon som skrivit en bok, tar in honom på polisstationen, ”undersöker och klarlägger” varför han skrev den, begär en sammanfattning av innehållet, kräver en redogörelse för var den är tryckt, vilka han gett den till, vad han har för relation till de personer som fått boken konfiskerad, och så vidare.

Och de blir förvånade och irriterade när författaren svarar: ”Javisst är det jag som skrivit den. Vad det står i den kan ni läsa själva. Men vem jag har lämnat, skänkt eller sålt den till är min ensak, det har ni ingen rätt att fråga om.”

Det är bara det att poliserna i Vietnam, som alla tankepoliser, inte är vana att bli motsagda. De kan inte föreställa sig att det finns rum, zoner, där de inte får sticka in huvudet och lägga näsan i blöt, övervaka, kontrollera, styra…

Nåja, när jag säger att de gör som på 50-talet är det bara myndigheterna jag menar. I samhället för övrigt har mycket blivit bättre, ofantligt mycket bättre. Till skillnad från skribenter för några decennier sedan behöver inte jag skriva mina texter för hand, vira in dem i bananblad och gömma dem i en lerkruka som jag gräver ner i jorden i förhoppning att någon av mina efterkommande eller någon annan rättrådig själ en vacker dag hittar dem, gräver upp dem, och får dem tryckta. Jag är inte tvungen att tjuvfiska som författaren Phùng Quán, eller åka hem till byn för att plocka sten och bära tegel som poeten Hữu Loan, eller bli förskjuten av grannar, släkt och vänner som många av offren i t.ex. Humanistiska storverk eller Omvärdering.

Tvärtom har jag den stora turen att få hjälp av, ja jag vet inte hur många människor, både av offentliga personer och sådana som stöder mig i det tysta.

Men hur som helst önskar jag att det jag nu ser är den sista generationen skribenter i Vietnam som jagas på det här sättet. Jag önskar att det hädanefter inte inträffar några fler repressionsfall med namn som gårdagens Humanistiska storverk, Omvärdering och Litterär förnyelse, eller som dagens Demokrati och Civilsamhället.

/Phạm Đoan Trang, 3 mars 2018