– Vad kan vi göra, broder? De är för många. Vi kan inte döda alla.

Den före detta brigadgeneralen och diplomaten från mitt hemland Burma talade sakligt och syftade på muslimerna från folkgruppen rohingya.

Vårt ”broderliga” samtal utspelade sig i ett rymligt kontor på Burmas ambassad i ett av ASEAN-länderna. Jag är väl förtrogen med Burmas rasistiska narrativa identitet. Jag har tidigare arbetat med landets militära underrättelsetjänst och verkat för att gradvis öka samarbetet mellan västvärlden och Burma, som då var utstött av omvärlden. Tydligen fick min bakgrund den före detta soldaten att känna sig så bekväm att han helt öppet vågade uttala sig så hatiskt under ett helt vänskapligt samtal i offentliga lokaler. Islamofobi är fullständigt normalt bland högt uppsatta byråkrater och militärer i Burma.

Han ville försäkra sig om att jag förstod att han satt inne med information om situationen och betonade att han i många år varit stationerad i Arakanstaten, som gränsar till Bangladesh och som traditionellt varit folkgruppen rohingyas hemregion. Han berättade att människor från Bangladesh brukade uppmuntra sina landsmän att emigrera till Burma som beskrivs som en mytomspunnen plats och ett bördigt land. Med hjälp av folksånger uppmuntras de att färdas över floden som skiljer de två länderna åt och korsa den oövervakade gränsen. Han läste upp en av verserna för mig.

”Där är buddhistkvinnorna vackra.
Ris finns i överflöd. Jorden är bördig.
Möjligheterna många. Naturresurserna outsinliga.
Bege er till Burma.”

Han ville på det viset poängtera att ”bengalerna” (som lokalborna rasistiskt kallar folkgruppen rohingya) är inkräktare i vårt övervägande buddhistiska land och att deras virusliknande spridning måste hindras med alla till buds stående medel. Det är mycket viktigt att förstå att hans åsikter inte alls framstår som extrema i dagens Burma. Det är inte ens särskilt förvånande att en relativt välutbildad diplomat från landets militärhögskola skulle uttrycka sådana folkmordshetsande åsikter. Det är här som flera generationer av unga (och mestadels buddhistiska) burmesiska män mellan 16 och 21 år får lära sig att betrakta sig själva som Burmas framtida styrande elit. Det som är mer oroande är att min väns åsikter delas av många burmeser från nästan alla samhällsskikt, från gatuförsäljare, socialt inflytelserika buddhistmunkar, kristna minoriteter, före detta dissidentledare (som Aung San Suu Kyi) och den intellektuella eliten till ledande generaler i uniform och före detta generaler i sidenskjortor.

De föreställningar som delas av allmänheten i dagens Burma har formats av årtionden av statlig skräckpropaganda riktad mot islam. Till och med pristagaren av Nobels fredspris Aung San Suu Kyi har uttalat sig skrämmande om ”muslimska krafters globala spridning” i en intervju med BBC. Folkgruppen rohingyas hemregion sträcker sig över strategiskt viktiga områden som västra Burma, angränsande Bangladesh och Bengaliska viken vid Indiska oceanen. Rohingyas demografiska och etniska historia skiljer sig inte från andra folkgruppers historia runtom i världen, som kroaternas, serbernas och makedoniernas vars traditionella hemregioner raderats från de politiska kartorna av de styrande makterna. Inom Burma finns flera etniska folkgrupper vars traditionella rötter befinner sig i ”gränslanden” (som kachin, chin och karen) och vars transnationella arv är äldre än de nya, moderna nationalstaterna som bildades efter andra världskriget.

Rohingya är däremot den enda folkgrupp som staten utsatt för systematiska kampanjer i syfte att uppmuntra till massmord, terror, tortyr, åtgärder som förhindrar födslar, tvångsarbete, sträng flyttkontroll, massiv tvångsförflyttning av omkring 140 000 människor, sexuella övergrepp, slumpmässiga gripanden, avrättning utan rättegång, markrofferi och samhällsförstöring. Sådan politik har bedrivits under tre årtionden, vilket har gett upphov till fruktansvärda levnadsvillkor för rohingya-folket. De har tillgång till en läkare per 80 000 invånare (det nationella genomsnittet är en läkare per 400 invånare), barnadödligheten är tre gånger så hög som i resten av landet och på grund av en högst medveten strategi är 90 procent av rohingya-folket analfabeter i ett land som toppar Asiens statistik för läs- och skrivkunnighet bland vuxna. Därför är det omöjligt att beräkna det exakta antalet dödsfall och personer som utvandrat över hav och land till Bangladesh, Malaysia, Saudiarabien, Thailand, Australien och Kanada.

Den första statliga kampanjen mot rohingya-folket ägde rum redan 1978, men då i skepnad av en kampanj mot illegala flyktingar. Det ledde till att uppskattningsvis 200 000 rohingya tvingades flytta till det nyligen självständiga Bangladesh, där de var lika ovälkomna som i Burma. Redan då kallade Far Eastern Economic Review rohingya-folkets situation i Burma för ”Burmas apartheid”. Nästan fyrtio år senare använde sydafrikanen Desmond Tutu, en erfaren apartheidmotståndare i sitt hemland, samma ord under sitt besök i Rangoon när han beskrev förtrycket mot rohingya-folket.

Rohingya-folket har faktiskt erkänts som etnisk folkgrupp av den burmesiska regeringen. Knappt tio år efter att Burma blev självständigt från den brittiska kolonialmakten 1948 erkände Unionen Myanmars regering officiellt folkgruppen som ”rohingya”, det namn som gruppen själv använt för att beteckna sig genom historien. De erhöll fullständiga medborgerliga rättigheter och tilläts delta i samhällslivet, och bland annat kandidera till parlamentet. De fick även rätt att sända nyheter på sitt eget modersmål tre gånger i veckan på Burmas dåvarande enda kanal BBS (Burma Broadcasting Service). Medlemmar ur rohingya-folket arbetade för landets säkerhetsstyrkor och statliga departement. De hade även tillåtelse att starta kollektiva föreningar och student- och yrkesförbund under namnet ”rohingya” och tilldelades viktigast av allt en speciell administrativ region som omfattade de två stora områden i västra Burma som till 70 procent beboddes av muslimer från rohingya-folket.

Det faktum att Burmas regering systematiskt förföljer rohingya i egenskap av etnisk folkgrupp stödjer teorin om att det i själva verket handlar om ett folkmord. Hittills har internationella människorättsorganisationer som Human Rights Watch, United States Holocaust Memorial Museum och Irish Centre for Human Rights inte vågat kalla Burmas 35 år långa förföljelse av rohingya-folket för folkmord. I stället fortsätter de att anklaga Burmas regering för ”brott mot mänskligheten” och ”etnisk rensning”.

I vår kommer emellertid University of Washington School of Laws akademiska tidskrift Pacific Rim Law & Policy Journal att publicera en tre år lång studie av Burmas brott mot folkgruppen. Artikeln har rubriken The Slow-Burning Genocide of Myanmar’s Rohingya och är skriven av mig och en kollega från Londonbaserade Equal Rights Trust som arbetar med ett projekt om statslöshet och nationalitet. Vår forskning har övertygat tidskriftens redaktörer och anonyma faktagranskare om att Burmas regeringar tillsammans med lokala buddhister sedan 1978 begått brott som uppfyller fyra av de fem kriterier som FN:s folkmordskonvention från 1948 anger för folkmord: ”döda medlemmar av gruppen”, ”förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen”, ”avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar” och ”införa åtgärder som förhindrar födslar inom gruppen”.

Ändå fortsätter internationell media och utländska regeringar att vilseledande beteckna förföljelserna av rohingya-folket som ”sekteristiskt våld” eller ”etniska konflikter”. Därmed förbises den bidragande roll som Burmas olika regeringar spelat i dödandet och förintelsen av rohingya-folket, och det faktum att rohingya-folket saknar både rättigheter och möjligheter att försvara sig.

Det är möjligt att 1,33 miljoner rohingya är ”för många att döda”, men det har inte hindrat statens säkerhetsstyrkor och ultranationalistister i Arakanstaten att brutalt förfölja dem. Statens rasistiska och omänskliga hantering av rohingya-folket har gjort livet så svårt för dem att de hellre riskerar sina liv på flykt över havet än att vänta på att bli slaktade i slummen eller i de ”utomhusfängelser” som BBC nyligen kallade rohingya-folkets bostadsområden i Arakanstaten.

Jag anser att internationella organisationer undviker att använda begreppet ”folkmord”, trots det växande antalet bevis, eftersom ingen av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd hittills velat åsidosätta sina kommersiella och strategiska intressen i Burma och ta itu med det pågående folkmordet av rohingya-folket. Dessutom oroar de sig för hur det kan komma att porträtteras i medierna i sina hemländer – ingen världsledare bli tagen på bild tillsammans med burmesiska generaler och ex-generaler med blod och ett pågående folkmord på sina samveten. Burmas militärelit har omdefinierat bilden av sig själva som reformister som förespråkar en fri marknad och öppnat upp det naturresursrika landet för kommersiella intressen. Samtidigt väljer omvärlden att betrakta förföljelserna av rohingya-folket som ”sekteristiskt våld” eller ”etniska konflikter” mellan rohingya och lokala buddhister som utgör två tredjedelar av Arakanstatens befolkning. Human Rights Watch fick rätt när de i rapporten Perilous Plight: Burma’s Rohingya Take to the Sea från 2009 skrev: ”Eftersom de [rohingya] saknar stöd från västvärlden och befinner sig i ett strategiskt bakvatten vill ingen ha med dem att göra [och ingen är beredd att hjälpa dem att sätta stopp för de mångåriga förföljelserna], trots att världen är väl medveten om deras svåra situation”.