Över fältet det vita

och vinterhavslika,

i min tystnad

och i mina kval tillika,

över min lycka

och över min smärta,

vandrar den darrande,

glänser den osägbart,

sen månader nu

ja sen år tillbaka,

över mitt hemlands

filtsvarta himmel –

min ensamma

stumma och

endaste enda

ödesstjärna.

Jag tillber den,

fruktar den,

försöker se bort

från den helt.

För när tiden är inne

ska jag stanna upp

och under dess blick

gå till vila för alltid.

Men alltjämt går

jag på irrande stigar

där vilddjuret lämnat

sitt spår.

Jag fruktar inget längre.

Jag skrattar inte längre.

Och orkar inte heller

sörja längre att sångerna

runt mig har tystnat

och ersatts av kraset

från ryggar som knäcks.

I mitt älskade land

där våren står för dörren

glänser ännu mot mig

genom fånghålans fönster –

Du.