Fram till år 2022 trodde jag aldrig att jag en dag skulle skriva berättelser. Jag gick andra året på tekniska högskolan och mina drömmar kretsade kring att rita framtidens byggnader. Jag drömde till och med en gång att jag hade ritat Afghanistans första skyskrapa.

Jag har valt pseudonymen Roya, ett ord som på persiska både betyder det vi ser och upplever i sömnen och de framtidsvisioner vi skapar i våra sinnen. Jag vill inte glömma min dröm om att bli ingenjör, men jag är rädd att det redan kan vara för sent. Ja, det är redan för sent. De despotiska och kvinnofientliga talibanerna har stängt skolornas och universitetens portar för kvinnor.

Jag kunde ha varit färdigutbildad vid det här laget. Jag kunde ha arbetat på ett byggföretag, sett mina idéer ta form i ritningar och tillbringat timmar med att förena betong och sandfärgade tegelstenar i harmoniska konstruktioner. Men nu, liksom tusentals andra afghanska kvinnor och flickor, är jag fånge inom hemmets fyra väggar.

Jag drar mig numera för att gå ut. Alla lagar och regler har skrivits av manliga extremister. Ingen kvinna eller flicka får längre spegla sig i sin egen stad. Vi måste täcka våra ansikten, eftersom det är förbjuder för kvinnor att le. Vi måste dölja vårt hår under hijaben, därför att varje hårstrå som dansar i vinden påstås kunna väcka mäns sexuella begär. Våra armar och ben måste vara helt täckta för att talibanernas tolkning av islam ska upprätthållas.

Talibanernas högste ledare har till och med förklarat att kvinnans röst, enligt deras version av islam, är awra[1] – något som inte får höras offentligt. Till och med kvinnors röst måste bära slöja.

Nu är det bara pennan som hör min röst. Den skriver ner mina ord i det anteckningsblock som jag har kvar från min studietid. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag, på sidorna där de algebraiska formlerna tog slut när talibanerna kom till makten, skulle börja skriva berättelser. En gång skrev jag några rader poesi, men de saknade versmått. Numera ägnar jag större delen av min tid åt att skriva berättelser och läsa romaner.

Förr var mina tankar så präglade av ingenjörsyrket att jag ansåg romanläsning vara ett slöseri med tid. Om någon rekommenderade en roman brukade jag snabbt säga:

– Om den har filmatiserats ser jag filmen, men boken tänker jag inte läsa.

Jag hade också läst väldigt få noveller; och det berodde mest på att litteraturkursens läxor krävde det.

På vår fakultet brukade vi till och med kalla litteraturstudenterna för ”kanariefåglar och näktergalar”. För oss var skönlitteratur som en kanariefågels sång i bur på verandan hos mormor, vacker, men inte nödvändig. Byggnader däremot kunde ge människor tak över huvudet.

Det var min uppfattning då.

Det var innan litteraturen själv blev en ingenjörskonst och byggde ett skydd av ord åt mig.

Det första året efter Kabuls fall präglades av en djup depression, både för mig och mina vänner. Vi talade i timmar med varandra i mobiltelefon, men vi vågade inte träffas.

Talibanernas politik var fortfarande oklar och omöjlig att förutse. Varje morgon vaknade vi med rädsla. Innan vi ens såg oss i spegeln tog vi upp våra telefoner för att läsa de senaste nyheterna.

Skulle universiteten öppnas igen? Skulle flickor få återvända till sina klassrum? Var allt detta bara tillfälligt?

Under den tiden tänkte vi ständigt på våra tidigare liv, ett liv som nu kändes mer som en dröm eller till och med en mardröm. Det var som om livet hade delats upp i två epoker: före och efter Kabuls fall.

Förr hade jag planer för framtiden. Jag hade ett anteckningsblock där jag skrivit ner mina mål för de kommande fem och tio åren. Vid tjugofem års ålder ville jag ha tagit en masterexamen. Vid trettio ville jag att flera av stadens mest välkända byggnader skulle bära min signatur. Jag hade till och med valt namnet på den ingenjörsfirma jag en dag skulle starta: ”Bagh-e Bala Ingenjörsbyrå”.

Bagh-e Bala är en sevärd plats i Kabul, där Intercontinental Hotel ligger. Ett hotell där kvinnor en gång i tiden badade i poolen, men där talibanska krigare nu brottas. En brottning i skräckens tecken.

Men plötsligt bestämde sig de korrupta inhemska makthavarna, amerikanerna och talibanerna för att på ett grymt sätt gyckla med mitt liv och med livet för tusentals andra kvinnor och flickor.

Universiteten stängdes för kvinnliga studenter och vi drevs tillbaka in i våra hem. De första dagarna lät jag mina universitetskläder hänga kvar i garderoben. Varje gång jag öppnade dörren tänkte jag att jag bara behövde vänta en tid innan jag skulle få återvända till föreläsningssalen.

Några veckor? Några månader? Några år?

Min mamma brukade säga:

– Även de här dagarna kommer att gå över.

Men ingen visste hur länge de skulle vara.

Så småningom förlorade tiden sin betydelse. Det fanns knappt någon skillnad längre mellan lördag och onsdag. Jag vaknade sent på morgnarna och var vaken långt in på nätterna.

Ibland tog jag fram mina ingenjörsböcker. Läroböckerna i teknisk matematik och byggnadsanalys låg fortfarande på mitt skrivbord, men det var som om de var skrivna på ett språk jag inte längre förstod.

Inte nog med att kvinnor förvägrades tillträde till universiteten, de förbjöds också att arbeta utanför hemmet. De fick endast utföra de sysslor som männen tillät dem. En av mina tidigare kurskamrater säljer numera inlagda grönsaker och sylt. En annan, som utbildat sig till ingenjör, väver mattor för att försörja sin familj.

En dag sa en vän till mig:

– Läs romaner. Då tänker du mindre.

Hon tipsade mig också om PEN Afghanistans onlinekurs på WhatsApp, en kurs som hölls varje torsdag.

Jag tyckte att det lät märkligt. I min föreställningsvärld var romaner något människor läste för att fly verkligheten, och just då klamrade jag mig desperat fast vid den, mer än någonsin.

Men till slut gav jag efter – mest för att få tiden att gå. När jag började följa PEN Afghanistans nätkurs handlade undervisningen om Ernest Hemingways författarskap. Jag fascinerades av hans ”isbergsteori”.

Den första roman jag läste var The Forty Rules of Love (Kärlekens fyrtio regler) skriven av brittisk-turkiska författaren Elif Shafak, en bok som då var mycket populär bland unga kvinnor. Jag trodde att när jag läst ut den skulle jag återgå till mitt gamla liv.

Så blev det inte.

Genom PEN Afghanistans workshops bekantade jag mig med verk av Knut Hamsun, Rahnaward Zaryab, Gabriel García Márquez, Khosrow Mani och många andra författare.

Men en dag, när jag läste en novell av Anton Tjechov, hände något annat.

För första gången förstod jag att skönlitteratur inte bara var underhållning. Den är ett annat sätt att leva.

När jag läste en roman lämnade jag för några timmar det lilla rum där jag bodde, intill köket, och steg in i en annan värld – en värld där flickor kunde studera, resa, bli förälskade och fatta beslut om sin egen framtid.

Sedan läste jag roman efter roman. Därefter novell efter novell. Plötsligt upptäckte jag att samma flicka som en gång kallat litteraturstudenterna för ”kanariefåglar och näktergalar” nu satt och strök under författarnas meningar i böckerna och viskade dem för sig själv.

Den första novell jag skrev liknade, på ett nästan komiskt sätt, en koreansk tv-serie.

Jag har den fortfarande sparad på min dator. Den var verkligen dålig, full av långa och känslosamma meningar. Men när jag hade skrivit klart den kände jag samma tillfredsställelse som när man avslutar ett ingenjörsprojekt. Det var som om jag hade byggt någonting.

För att publicera mina noveller skapade jag flera gånger Facebook-sidor under olika pseudonymer men varje gång raderade jag dem igen. Jag ville inte skriva under ett påhittat namn. Kanske trodde jag inte tillräckligt på det jag skrev.

Nu känns skrivandet inte längre främmande för mig. Min penna har blivit en förlängning av mina blodådror. Det enda som kanske hade förändrats under alla dessa år var mina byggmaterial. I stället för sten, grus och betong arbetade jag nu med ord.

Ändå blir jag fortfarande tyst några sekunder när någon frågar mig:

– Vad arbetar du med?

Om jag svarar att jag är författare känns det som om jag sviker den flicka som gick andra året på ingenjörsutbildningen och med förväntan följde föreläsarens genomgångar vid svarta tavlan.

Men om jag säger att jag är ingenjör hör jag en röst inom mig viska:

– Du fick ju aldrig chansen att bli det.

Ibland tänker jag att talibanerna inte bara stängde universitetens portar. De stoppade också tiden och drog den fjortonhundra år tillbaka. Mitt liv och så många andra afghanska flickors liv har blivit hängande någonstans mellan det förflutna och framtiden. Vi kan varken gå tillbaka eller veta när vi åter ska kunna röra oss framåt.

Men vi fortsätter ändå.

Världen och vårt hemland kommer inte att glömma att Afghanistans kvinnor och flickor aldrig kapitulerade inför talibanerna. Vi gick ut på gatorna. Vi fängslades. Vi torterades. Men vi gav aldrig upp.

Och det gör vi fortfarande inte.

Under de två första åren stod männen i våra familjer vid vår sida. De stöttade oss och kämpade tillsammans med oss. Men nu är deras hopplöshet ofta större än vår egen.

De säger:

– Även om ni studerar vid ett universitet på nätet kommer ni ändå inte att få något arbete. Det är bättre att ni försöker hitta en bra make.

I dagens Afghanistan är de bästa männen inte längre de som ger kvinnor friheten att själva välja sina liv. De bästa männen är de som låter flickor välja en make bland flera friare.

Vilken tragisk paradox.

Vissa nätter drömmer jag fortfarande om universitetet. I drömmen går jag åter genom fakultetens korridorer. Jag hör mina kurskamraters röster och känner doften av nytryckta böcker i biblioteket. Till och med de minsta detaljerna är oförändrade. Läraren kommer in i föreläsningssalen och jag skyndar mig att förbereda mina anteckningar.

Men jag vaknar alltid innan lektionen är slut.

Flera gånger har jag drömt att talibanerna stormar klassrummet. De slår läraren med gevärskolvar och driver ut oss flickor med piskor.

Ibland frågar jag mig själv: om Kabul aldrig hade fallit, skulle jag då någonsin ha blivit författare?

Jag har inte svaret på den frågan.

Kanske inte.

Kanske hade jag i dag arbetat på en ingenjörsbyrå från morgon till kväll och aldrig haft tid att ens läsa en novell.

Livet avslöjar ibland våra talanger på de mest skoningslösa sätt.

Jag valde aldrig att bli författare. Lika lite som jag valde att mitt universitet skulle stängas.

De två händelserna kom in i mitt liv hand i hand. Den ena tog något ifrån mig och den andra gav mig något i gengäld. Men jag vet fortfarande inte om det var en rättvis byteshandel.

Varje gång jag hör nyheter om att universiteten ska öppnas igen börjar mitt hjärta slå snabbare. En del av mig väntar fortfarande. Kanske är det därför jag aldrig har gjort mig av med mina ingenjörsböcker. De står i bokhyllan i mitt rum, täckta av damm, men fortfarande kvar.

De böckerna är monument över mina krossade drömmar. Men bredvid dem finns nu en annan hylla, fylld med romaner och novellsamlingar. Om någon för tio år sedan hade sagt att jag en dag skulle äga fler romaner än ingenjörsböcker hade jag förmodligen skrattat högt.

Livet är märkligare än någon berättelse jag någonsin har läst.

I dag, när jag sätter mig vid skrivbordet för att skriva, känns det ibland som om två människor lever inom mig.

Den ena är flickan som fortfarande håller på att rita Afghanistans första skyskrapa. Den andra är kvinnan som försöker bygga ett hem åt sina minnen och sorger med ord.

Kanske har ingen av dem besegrat den andra.

Jag tycker fortfarande om min pseudonym: Roya.

För namnet syftar både på de drömmar jag har haft i sömnen och på den framtid som jag ännu inte har haft mod att ge upp.

Kanske kommer universitetens portar en dag att öppnas igen. Kanske kommer en flicka i Afghanistan en dag att rita landets första skyskrapa.

Om den flickan inte är jag, hoppas jag att hon är en av dem som har läst mina berättelser – en flicka som vet att ingen regim för alltid kan stänga drömmarnas portar.

Fram till den dagen kommer jag att fortsätta skriva.

Inte för att jag har glömt min dröm om att bli ingenjör, utan därför att vissa byggnader inte kan uppföras av sten, tegel och stål.

Vissa byggnader måste byggas av ord, byggnader vars tak är hopp och vars pelare bärs upp av våra drömmar.

Och kanske, bara kanske, är jag fortfarande en ingenjör, en drömmarnas ingenjör.