När en regering försöker kväsa regimkritiker ute på gatorna, när utdelning av flygblad med demokratiskt innehåll bemöts med gripanden och fängelsedomar, och när folkliga, fredliga protester nu möts av våld från polis och folkmobbars sida, finns det bara en plats där den politiska debatten kan föras i frihet – och det är på nätet.

Detta tycker inte staten alls om.

För att förstå den nuvarande situationen i Egypten måste vi gå tillbaka lite.

President Hosni Mubarak avsattes till följd av kraftiga protester som till viss del tog sin början i sociala medier. Twitter, som en gång uteslutande användes av datanördar, aktivister och journalister, blev det främsta diskussionsforumet. Efter att aktiviströrelserna hade startat Facebook-sidor gjorde även politiska partier och statliga myndigheter – inklusive armén – samma sak, och började publicera sina kommunikéer där som första instans. Då regimkritiken och protesterna fortsatte under 2011 och under början av 2012 blev online-sfären en förlängning av debatterna ute i den fysiska verkligheten. Det fanns inte längre någon skillnad mellan vad som hände på nätet och ute i den fysiska verkligheten – vilket är viktigt att notera.

Under samtliga tre postrevolutionära faser – militärstyre, islamistiskt styre, och sedan återigen militärstyre – har regeringen försökt kontrollera eller åtminstone övervaka internet. Och det med en fientlighet som tilltagit med tiden. Man har använt hela sin arsenal i form av polis, armé, åtal, domstolar och media, i ett kraftlöst försök att utöka sin onlinenärvaro.

1. Rättsliga trakasserier
Kända bloggare har attackerats och gripits för brott som de har påståtts ha begått på nätet – vilket ofta är rena svepskäl. Alaa Abdel Fattah greps till exempel i mars 2013 och anklagades för ”våldsprovokationer” och de bevis som anfördes var twittranden från en anonym användare[1] där Abdel Fattah bara omnämndes. Han frikändes, för att sedan gripas igen i november 2013 och anklagas för att ha organiserat en protest på Twitter. Han satt häktad i nästan fyra månader innan han släpptes mot borgen i mars 2014. Även om han kanske är den mest kända bloggaren är han långtifrån den enda som råkat illa ut. Här är ytterligare några exempel: bloggaren Ahmed Anwar blev stämd för ett YouTube-filmklipp som drev med polisen. Åklagaren, en man med föga humor och förståelse för yttrandefrihet, åtalade Anwar för att ha ”förolämpat Inrikesministeriet”, ”missbruka Internet” och för ”trakasserier”. Efter att ha dömts till tre månaders fängelse fick Anwar strafflindring genom att betala 10 000 EGP (1 500 dollar) i skadestånd.

Den 15 februari 2014 grep polisen administratören för en Facebook-sida med koppling till Muslimska brödraskapet som anklagades för att ”sprida lögnaktiga nyheter”, ”uppvigla till våld mot säkerhetsstyrkor” och för att ”sprida personlig information om säkerhetstjänstemän”. Samma vecka stängdes en anställd vid Kairos universitet av från sitt arbete på grund av anklagelser om att han skulle ”ha förolämpat universitetets undervisande personal” på sin personliga Facebook-sida.

Nedslagen på digitala yttranden gäller inte bara politisk regimkritik, utan inskränker även religionsfrihet och annan yttrandefrihet. Den ateistiska bloggaren Alber Saber förklarades skyldig till ”religionsförakt” och dömdes till tre års fängelse i december 2012. Efter att nästan ha lynchats av en arg folkmobb och mot bakgrund av sin fängelsedom lämnade Saber landet. I mars 2014 tillkännagav en överordnad polistjänsteman att en specialpolisstyrka hade upprättats med uppgift att spåra medlemmar i en ateistisk diskussionsgrupp på nätet. Arbetssättet är enkelt: utöka räckvidden för omänskligt stränga lagar som har tvivelaktigt stöd i författningen till att omfatta nätet och använd sedan politiserade domstolar för att slå till mot internetaktivister.

2. Internetövervakning och hackning
Mubarakregeringen anlitade olika internationella övervakningsföretag för att få spåra upp olika aktivister och regimkritiker på nätet. Egypten använde FinFisher för att övervaka aktivitet inom sociala media och VoIP-kommunikationer, mjukvara från Storbritanniens Gamma för att avlyssna skypesamtal, och mjukvara från det amerikanska företaget Narus för att avläsa e-postmeddelanden, SMS och chattkonversationer. Dessa metoder upphörde dock inte med Mubaraks fall. I februari 2014 kunde forskare vid ”Citizen Lab” vid Universitetet i Toronto identifiera den nya egyptiska regeringen (och troligtvis den föregående) som användare av en ny spionmjukvara vid namn ”Remote Control System” (RCS). RCS, som har tagits fram av företaget ”Hacking Team” i Milano, säljs endast till stater som ”hackningsredskap för statlig datauppsnappning” i syfte att ge tillgång till data på en enskild dator – alltså inte på nätet. Syftet är att övervaka krypterade internetkommunikationer, spela in skypesamtal, snappa upp e-postmeddelanden, direktmeddelanden och lösenord som skrivs in i en webbläsare, samt för att fjärrstyra datorns webbkamera och mikrofon.

3. Internetcensur
Den 28 januari 2011 beslöt en väldigt nervös Mubarak att stänga Internet i hopp om att detta skulle avskräcka protesterna och hindra aktivister från att organisera sig. Som vi vet misslyckades denna plan totalt, men det riktade också mycket internationell uppmärksamhet mot Egypten. Efterföljande regeringar har sedan dess varit försiktiga med direkt censur, men vid en del tillfällen besegrar deras panikkänslor deras goda omdöme och de beslutar sig för att blockera åtkomsten till vissa webbsajter. Senaste gången detta hände var den 29 mars 2014. Under de dagar som följde efter att polismästare Al-Sisi kungjorde sin avsikt att kandidera till presidentposten skrev många oberoende aktivister, såväl anhängare till muslimska brödraskapet och andra belackare inlägg med en förolämpande hashtagg på arabiska som löd ”rösta på hallicken”, detta på såväl Twitter som Facebook. Användarstatistiken för hashtaggen delades vitt och brett av anhängarna som bevis på hur illa omtyckt Al-Sisi var, vilket föranledde myndigheterna att blockera åtkomsten till Twitter analytics webbsajt Keyhole.

Försök att censurera nätsamtal har också mellan varven utförts av särskilda grupper anslutna till säkerhetsapparaten. De ”elektroniska kommittéerna”, eller samordnade användargrupper, används regelbundet för att sprida massproducerade inlägg (där minsta felskrivning ofelbart avslöjar att det snarare rör sig om kollektiv idioti) i diskussionsforum och på Facebook-sidor, eller genom att medvetet skriva inflammerande inlägg få konversationer att spåra ur. Vid ett flertal dokumenterade tillfällen har Muslimska brödraskapet till exempel genomfört samordnade ”anmälningskampanjer” för att stänga oppositionella Facebook-sidor för förmenta överträdelser av användarvillkor.

Hur ser då framtiden ut för regimkritik på nätet mot bakgrund av dessa angrepp på Internet? Tja, det ser fortfarande rätt god. Egyptierna håller, sådana manipulationer till trots, på att snabbt ta kontroll över sitt internet och har initierat framgångsrika kampanjer om alltifrån partipolitik till kvinnors rättigheter. När de har bemötts med censur har de varit snabba på att finna verktyg För att kringgå den. Viktigast av allt är kanske ändå att den snabba demokratiseringen av internetåtkomst och att alla samhällsskikt och olika ålderskategorier börjat använda nätet som diskussionsforum. Detta är kanske den mest intressanta utvecklingen med sociala media under de senaste åren: i Egypten har de nått en kritisk massa där antal innebär styrka. Naturligtvis förs kampen i uppförsbacke – på grund av de ojämna resurser som stater och aktivister förfogar över – men den är ännu inte avgjord. Långt därifrån.