I korthet ser min berättelse ut som följer.

Jag hade en blogg som låg på livejournal.com, ett socialt nätverk ägt av amerikaner. Jag hade hållit i gång ett par år och bloggen hade blivit populär. Jag häcklade och irriterade makthavare, jag förhånade deras idiotiska beslut, jag lade upp karikatyrer som jag brukade beställa från andra, jag redogjorde för historiska händelser genom att blanda jargongen hos våra samtida politiker och tjänstemän med språket hos de värsta extremisterna och antisemiterna.

En av karikatyrerna lyckades till sist göra någon förbannad, nämligen ordföranden i det statliga Författarförbundet, ett tidigare polisbefäl, före detta ordförande i det belarusiska parlamentets nationella säkerhetskommission, därtill exchef för Lukasjenkas valstab. Karikatyren ifråga föreställde honom personligen, och nu hade han vänt sig direkt till överåklagaren med en önskan om att denne skulle väcka åtal. Karikatyren var för all del elak. Författarförbundets ordförande hade engagerat sig mot att den tyska gruppen Rammstein tilläts att spela i Minsk, och fotocollaget visade hur bandmedlemmarna körde upp den statliga belarusiska flaggan i röven på honom. Rammsteins spelning blev förresten en stor succé. Fullsatt, största möjliga arena.

Folk som kan sådant har berättat för mig att överåklagaren vägrade att inleda förundersökning. Han bara vägrade. Trots allt var han disputerad doktor, han hade suttit i konstitutionsdomstolen och varit en höjdare i universitetsvärlden. Hans egna åsikter om medborgarnas rättigheter och friheter var för honom inte bara tomt tankebrus. Vilket också blev ett av skälen (inte det viktigaste, förstås, men ändå) till att han senare fick avgå.

Och när det skett kunde det gamla polisbefälet bearbeta hans efterträdare, och på så vis kom det ändå att utfärdas en särskild bestämmelse som tvingade internetleverantörer att blockera tillgången till min blogg. Helt utan domstolsbeslut. På deras nyspråk kallas det ”införande av särskild tillgänglighetsbegränsning”.
– Det är ett beslut som vi har tagit, förklarade en lägre tjänsteman hos överåklagaren, men det gäller ju enbart skol- och utbildningsinstitutioner samt statsanställda under arbetstid.
Jaha, och även om staten är vår störste arbetsgivare har de alltså rätt att göra så ...

Sedan – som för att i efterhand berättiga det första beslutet – väcktes åtal mot mig med anledning av att statsinsignierna hade skändats.

Man genomförde en husundersökning i mitt hem, konfiskerade en dator, och jag blev kallad till förhör av en förundersökningsledare som var tjock som en nallebjörn.

Vår lagstiftning är nu sådan att det krävdes en direkt identifiering av bloggens upphovsman för att ärendet skulle kunna tas ett steg längre. Och livejournal.com lyder under de strängare amerikanska tryckfrihetslagarna. Förundersökningsledaren kände förstås mycket väl till att de aldrig skulle lyckas övertyga ett amerikanskt företag att lämna ut uppgifter om vilken IP-adress som hade lagt upp den där karikatyren på Författarförbundets ordförande. Men åtal var väckt och de byråkratiska hjulen började mala.

Utanför fönstren var det juli och stekhett, innanför väggarna fanns ett trist kontorsrum med ljusa tapeter, överbelamrat med högar av hophäftade pappersbuntar – protokoll från förhör med vittnen och åtalade från händelserna den 19 december 2010 – dagen för presidentvalet, då missnöjda och förtvivlade människor hade krossat några rutor på regeringsbyggnaden i Minsk. Våldsamt politiskt upplopp var beteckningen som myndigheterna gav den saken.

Kontoret hade två bord. Vid bordet intill satt en annan undersökningsledare och ställde frågor till någon stackare som satt och mumlade om att hans mobil faktiskt hade blivit kapad ...

Jag fick skriva under på att jag kände till straffet för mened och för avsiktligt utelämnande av bevis, sedan började tvekampen.

Förundersökningsledarna brukar alltid använda sig av samma taktik: först förklarar de att man kallats dit som vittne i något ärende, sedan sticker de åt en ett papper där man skriver under på att man förstår sitt ansvar som vittne, och så börjar de trycka på, och om man inte samarbetar så kan det sluta illa. Riktigt illa. Men som en gammal kompis sagt: ett uppriktigt erkännande ger ett mildare straff fast en värre dom. Även om man kallats in som vittne och ingenting borde hota en kan man när som helst se sig förvandlad till en åtalad som löper ett påtagligt hot att åka dit på en lika påtaglig fängelsedom för en karikatyr man inte har ritat. Allt bara för att någon gjort sig lustig över ett polisbefäl.

Det var som en brittisk jurist sa: Eftersom vi har ett ackusatoriskt rättssystem har jag rätt att försvara mig med alla tillgängliga medel.

Undersökningsledaren knackade in mina svar på en dator, först bara rutinfrågor om när jag var född och var jag jobbade, sedan gick vi över till föreställningens huvudnummer.
– Jag skulle vilja fråga en sak, började han.
Aha, tänkte jag. Det var väl det jag trodde.
Han hade skrivit ut karikatyren och räckte nu över den svartvita bilden.
– Vad kan ni säga om det här?
– Det är en bild från Moskva.
Han blev genast gladare, i ögonen glänste det till, muntert och segervisst, han lutade sig över tangentbordet och skulle just börja anteckna.
– Här, sa jag och pekade på ett ställe under teckningen, det står här.
– Vadå? sa han förvånat.
Plattformen livejournal.com funkar på så vis att skärmen fylls av reklam för den som inte är registrerad. Och all den där reklamen fanns nu med på utskriften, jag hade bara läst utantill i en av rutorna.
– Ja, faktiskt, muttrade han besviket.
– Vad var det ni ville fråga om? frågade jag avmätt.
– Jo, det var flaggan här ... mumlade han utan övertygelse och tystnade igen.
– Vad är det med den?
Han pekade på stället där den lilla stången gick in i polisbefälets röv. Jag började citera ur lagtexten:
– Nationsflaggan har ett rött och ett grönt horisontalfält, det senare upptagande den nedre tredjedelen av flaggytan ... Och här kommer ni med något slags svartvit bild och säger att den där gråa fyrkanten skulle vara statssymbol för republiken Belarus.

Förhöret vid bordet intill upphörde, båda deltagarna lyssnade spänt på det som försiggick hos oss.
– Förresten, fräste jag, så är det inte min blogg, och jag har ingen aning om vems det är.
Undersökningsledaren hade börjat skriva något på datorn men lutade sig nu häftigt tillbaka i stolen, sköt undan tangentbordet och såg på mig som för första gången.
– Jaså ... fick han fram till sist. Men i en intervju har du erkänt att det är din blogg.
– Skönt att vi äntligen är du med varandra, flög det ur mig. Från det andra bordet hördes kvävda skratt.
Undersökningsledaren brydde sig inte om mina spydigheter utan fortsatte attacken. Ur en skrivbordslåda drog han fram ett par kopior på intervjuer där jag uttryckt min ilska över att de helt utan domstolsbeslut hade begränsat tillgängligheten till min blogg.
– Vad har du att säga om det här då?
– Bara sanningen, svarade jag i samma tonfall.
Det blev tyst i rummet. Jag gungade lite på min stol, det lät så högt och otrevligt att undersökningsledaren grinade till som om han hade tandvärk.– Fortsätt, pressade han fram.
– Vet ni ... sa jag och gjorde en paus.
Han såg på mig utan att blinka.
– Jo ... det är ... alltså ... Jag gjorde vad jag kunde för att få honom att tro att jag höll på att samla mina tankar inför den slutligen bekännelsen. Men han började redan se otålig ut.
– Ja?
– Jo ... alltså... ni måste förstå ...
Jag prövade hans tålamod så långt det gick.
– Alltså ... ja-a ...
– Ja, vadå? utbrast han. Vad?
– Jo, jag ville bara ha uppmärksamhet, det var därför jag sa att den där bloggen var min, suckade jag.
Hans ansiktsfärg började skifta. Han rodnade, ögonbrynen stod upp som ett hustak, händerna, som han hållit redo över tangentbordet, slaknade och hängde som två juver.
– Men jag vill inte det längre, fortsatte jag. Jag vill inte ta åt mig äran för sånt som andra gjort. Så den där bloggen, den är inte min ...

Sedan dess har jag inte fått några fler frågor. Och min blogg lipkovich.livejournal.com har jag döpt om till lipkovichea.livejournal.com. Så nu kan alla med begränsad åtkomst läsa den. Och det var i stort sett min berättelse.