En berättelse om två platser
Jessica Yeung är docent i översättning vid Hongkong Baptist University där hon bland annat forskar om minoritetskulturer. I den här texten tecknar hon de gemensamma nämnare som väver samman Hongkong och Xinjiang – två geografiskt vitt skilda platser som delar gemensamma historiska erfarenheter och som nu har blivit föremål för den kinesiska regimens hårda bevakning. Jessica Yeung gör här plats åt röster från Xinjiangprovinsen. Ett område lika stort som sju Storbritannien, men vars utrymme genom Pekings långa arm blir allt mindre.
Hongkong ligger på Kinas sydostkust och har en befolkning på 7,4 miljoner. 2017 var regionens BNP per capita 53 581 euro. Xinjiang är beläget i Kinas nordvästra hörn och har en befolkning på 21,8 miljoner. 2017 var regionens BNP per capita 6 652 euro. Storleksmässigt är Hongkong drygt tre fjärdedelar så stort som London, medan Xinjiang är nästan lika stort som sju Storbritannien. Bortom Hongkong finns bara hav, sett ur Kinas perspektiv, medan bortom Xinjiang ligger Mongoliet, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Afghanistan, Pakistan och Indien.
Det finns dock en sak som Hongkong och Xinjiang har gemensamt: I Beijing är man uppmärksam på de separatistiska strömningarna i respektive region.
De två platserna har också en gemensam historisk erfarenhet. Under kejsar Wu av Handynastins styre (141–87 f.Kr.) blev han besatt av de olika kungarikena inom det område som nu heter Xinjiang. Först skickade han diplomatiska sändebud, och sedan militära trupper, för att skapa fästen i området. Kejsarens upprepade försök ledde år 60 f.Kr till upprättandet av Hanprotektoratet i regionen, vars administrativa högkvarter låg i dagens Bürgür. Ungefär samtidigt som kejsarens diplomater och arméer skickades till de nordvästra regionerna, beordrades några trupper att bege sig sydösterut. 112 f.Kr. drog kejsarens soldater fram genom städer och byar i det kungarike som, före dess fall, sträckte sig från dagens Guandong (inklusive Hongkong) och Guangxiprovinserna, hela vägen till norra Vietnam. Kungarikets huvudstad låg i den stad som i dag går under namnet Guangzhou.
De gemensamma historiska erfarenheterna omfattar inte bara samröre med Handynastin. Båda dessa regioners nutidshistoria har präglats av inflytande från utländska makter, ett alltför stort sådant, enligt många. Det så kallade ”stora spelet” mellan de europiska stormakterna utspelade sig i Centralasien och var avgörande för dessa makters hållning gentemot de två östturkestanska republiker som upprättades 1933 och 1944. Den andra östturkestanska republikens ”omstrukturering” 1949 skedde i princip till följd av påtryckningar från Sovjet. Det finns till och med rykten som gör gällande att flygplanskraschen som dödade den andra republikens ledare, som var på väg till Beijing för att förhandla, i själva verket ingick i en konspiration att kidnappa och ta dem till Moskva för att mördas där. Dessa antaganden om den andra republiken går inte att verifiera, men det gör den roll som utländska makter spelade vid avgörandet av Hongkongs öde, då det skedde med fräckhet och mitt på ljusa dagen. Hongkong koloniserades av Storbritannien 1842. När Japan kapitulerade i slutet av andra världskriget träffades en överenskommelse, inte bara mellan Storbritannien och Republiken Kina (som leddes av Chian Kai-sheks regering) utan även USA, om att Hongkong skulle fortsätta tillhöra den brittiska kolonialmakten. 1984 hölls förhandlingar mellan Storbritannien och Kina utan att Hongkongs befolkning deltog eller tillfrågades, som ledde till att Hongkongs suveränitet återfördes till Kina efter ett och ett halvt sekel av brittiskt kolonialstyre.
Det finns andra paralleller. Till exempel det lokala språkets obekväma ställning, uiguriska respektive kantonesiska. Ett annat exempel är spänningen mellan lokalbefolkningen och det stora antalet nyanlända invandrare från Fastlandskina. Listan kan göras lång. Kan dessa gemensamma nämnare mellan de två områdena bara vara en slump?
*
Xinjiang är enormt. Vart man än vänder blicken brer det ut sig i oändlighet; den gula sanden, den blå himlen. Det är inte bara till ytan som Xinjiang är enormt, utan även på ett djupare plan. Livet är rikt där, för det är så underbart, och samtidigt hemskt. Xinjiang har det bästa klimatet för jordbruk. De kalla vintrarna gör att snön lagras som snöhättor på Himmelska bergen samt bergskedjorna Altun Shan och Kunlun. Under sommaren, då temperaturen alltid stiger över 40° C, smälter snöhättorna och ger vatten åt de bevattningssystem som gör att alla sorters frukt och bomull kan växa i de många timmarna av solljus. Vindruvor och mullbär från Turpan i södra Xinjiang är sötare än honung. Lavendel och rosor från Ili i norra Xinjiang utsöndrar en doft som förtrollar hela dalgångar. Den stereotypa bilden av uigurerna är att de är ett lyckligt folk. Bilden bygger på deras arv av sång, dans och framställning av den allra vackraste musik. Men den är bara delvis sann. Det stämmer att de sjunger och dansar ofta, men sångerna och danserna är inte lyckliga. Musik och dans kan uttrycka mycket mer än glädje. Om man vill veta om de är lyckliga måste man se dem i ögonen. Det kan vara det enda sättet, för de kommer inte att berätta något. Det kan de inte.
*
Abdulla: Jag var halvt medvetslös hela vägen på tåget från Lanzhou till Ürümqi. De där pengarna (1 000 yuan) var allt jag hade. Än i dag vet jag inte varför den där polisen släppte mig, varför han gav mig pengarna och vad som hände med honom efteråt. Som uigurisk polis på det kinesiska fastlandet måste det ha blivit svårt för honom att förklara varför han släppte en uigurisk ficktjuv. Jag hade ingen tid att tänka. Jag skyndade mig iväg med tåget. Jag var orolig för att bli visiterad längre fram och var tvungen att gömma pengarna. Först rullade jag ihop sedlarna och slog in dem i en bit toapapper. Sedan skar jag upp huden i midjan för att gömma pengarna där. Till slut plåstrade jag ihop såret och lindade in mig med ett bandage. Jag måste ha fått en infektion, men kände mer rädsla än smärta. Jag hade tur två gånger i rad. En flicka på tåget tog hand om mig. Det måste ha varit hon som tog mig till sjukhuset när vi till slut kom fram till Ürümqi. Jag kan inte ha haft särskilt stora medicinska kunskaper, hur skulle jag ha kunnat ha det? Jag var fjorton år.
Qurban: Jag hade tänkt sälja några gamla böcker. De var min fars. Jag älskade de där böckerna, men min mor trodde att de förde otur med sig. Hon insisterade på att jag skulle göra mig av med dem efter att han hade dött. Jag visste inte att bokhandlaren var bortrest förrän jag kom fram till hans butik i Yark. Då bestämde mig för att inte ha rest hela vägen i onödan. Så jag tog in på ett billigt vandrarhem för att vänta på att bokhandlaren skulle komma tillbaka. Jag gick till marknaden och fick syn på några artister som uppträdde. En pojke gick på lina, och hans morfar spände upp linorna. En vacker kvinna sålde yoghurtdryck med is. Det fanns jadeförsäljare överallt. Jag svängde in på en gata från marknaden och kom in i ett lugnt område. Där fanns ett litet torg, och några kvinnor med slaginstrument i händerna höll på med något jag inte förstod. Det var antagligen någon sorts ritual. Kanske bad de om gåvor från förbipasserande. De bar slöjor som täckte allt utom deras ögon. Jag var fascinerad, men det hade varit opassande att stanna kvar och betrakta dem, så jag gick därifrån och tillbaka till vandrarhemmet. Vid middagstid gick jag till matsalen och såg en kvinna längst in i hörnet ge mat åt en tiggerska. Hon var så graciös i sina rörelser. Jag gick dit för att få en glimt av hennes ansikte. När hon vände sig mot mig slogs jag av det gröna skenet i hennes grå ögon. Jag kände igen de där ögonen, det gick inte att ta miste.
Tömür: Vi blev väldigt förvånade när min morfar dök upp. Vi trodde att han var död sedan länge. I sjutton år hade vi inte hört ett ord av honom. Vi lyckades pussla ihop bitar av information och kunde gissa vad som hade hänt. Vi tror att han måste ha hoppat på en lastbil med Han-aktivister till arbetslägret Tarim. Antagligen somnade han, eller så hoppade han av någon anledning inte av när lastbilen passerade genom vår by, och fördes hela vägen till lägret med resten av aktivisterna. Han talade inte ett ord kinesiska. Antagligen kunde han inte förklara misstaget för fångvaktarna, och blev kvar där i sjutton år. Men det råkade vara så att hans vän Sëyit var ute på fältet den morgonen, och såg honom på lastbilen som skjutsade fångar till arbetet. Sëyit stoppade lastbilen och sa åt sin sonson Memetjan att gå och hämta oss. Vi ägnade många veckor åt att försöka ta reda på vad han var anklagad för. Arbetslägret hittade inga uppgifter om vare sig hans straff eller hans inskrivning. Så han kom hem igen. Men i många år nu har han inte sagt ett ord, varken på kinesiska eller uiguriska.
Jennifer: Vi hade en så bra dag. Det var första gången som Gülnar var utanför Xinjiang. Jag hade aldrig träffat henne tidigare, och min danslärare sa att jag verkligen borde göra det. Så jag kontaktade henne och hon gick med på att resa till Guangzhou för att hjälpa mig med min föreställning. En eftermiddag följde hon med mig till artisternas by och träffade mina performance konst-vänner. De var underbara mot henne. Hon talade inte mycket kinesiska, men tillräckligt för att hänga med i samtalen. Som vanligt berättade jag det senaste om läget i Hongkong för mina vänner, och de berättade om de senaste häktningarna och annat. Gülnar var tyst under hela tiden. Tidigt på kvällen, på väg tillbaka till hotellet, sa hon att hon inte visste att det fanns sådana kineser. Jag skrattade. Vi bestämde oss för att ta en sväng förbi en xinjiangesisk restaurang. Hon åt polu, det vill säga pilaff, och jag åt leghmen, som betyder spaghetti på uiguriska. Det här var i slutet av 2017, och jag har aldrig kunnat träffa henne igen. Hon sitter i ett läger nu. Jag tänker ofta på henne.
