Nationalismen, som vilken odemokratisk ideologi som helst, tål inte att bli ifrågasatt eller kritiserad. Kritiker avvisas som illasinnade, fientliga, i värsta fall – främmande av kulturella eller till och med rasbiologiska skäl. Nationalistiskt kulturbyggande är i regel fokuserat på det förflutna. Den guldålder som nationalistisk kultur romantiserar har existerat men blivit förorenad, gått förlorad. Således försöker man att rena ”den ursprungliga kulturen” från opassande, senare tillagda element och bygga vidare genom uteslutning och skyddsisolering. Logiskt och enkelt.

Det som krävs för ett sådant byggande är någon form av nationell kanon, som ofta verkar sammanställas under en nationalromantisk period då nationen – i den moderna meningen – uppstår. De flesta nationer i Europa har haft den perioden – oavsett hur vi idag värderar det faktumet. Men det finns nationer som halkade efter, som aldrig riktigt hann formas. Hur blir det med deras nationalism?

Det, tror jag, är fallet för Belarus.

2015 års nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj skriver i sin bok Tiden second hand att det enda av alla vansinniga sovjetiska projekt man förmodligen lyckades med, var det att avla fram en ny människa – ”homo sovieticus”. Denna nya människa skulle, bland mycket annat, vara internationalist, fri från all sorts nationalism. Dock skulle nationalfrågan, med Stalins definition av nationsbegreppet, lösas utifrån ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen”. I praktiken skulle det betyda att de efter etnicitet uppdelade delrepublikerna skulle vara ”nationella till formen och sovjetiska till innehållet”.

Och det är precis så dagens makthavare i Belarus vill se sin nation. President Lukasjenka har beskrivit sig själv som en sovjetisk belarusier. Historieskrivningen i hans land börjar efter andra världskriget, och kriget ses som den dramatiska mytologiska händelse ur vilken nationen av sovjetiska belarusier har uppstått. Historiska fakta spelar ingen roll: självständighetsdagen är numera flyttad från den 27 juli (dagen då Belarus deklarerade sin självständighet från Sovjet 1990) till den 3 juli (dagen då Minsk blev befriad av Röda armén 1944). Det betyder att 2015 kunde man fira tjugofemårsjubileet av en självständighet som räknas sedan 1944.

Det sovjetiska belarusiska folkets förflutna tillåts bara manifestera sig i strikt doserade yttringar av stiliserad folklore. Det moderna sovjetiskt belarusiska inom kulturen får representeras av samma stiliserade folklore med inslag av dansbandsliknande musik, men också av en censurerad litteratur skriven av författare lojala mot regimen. Det är i stort sett allt.

Staten ser det belarusiska utan prefixet ”sovjetiskt” som hot. Som nationalism. Det sena 1980-talets nationella pånyttfödelse, som i början av 1990-talet störtade den sovjetiska diktaturen och försökte länka ihop olika perioder av den försovjetiska historien med nuet för att snabbt skapa en modern belarusisk nation, förknippas med den icke önskvärda demokratiska utvecklingen – den utveckling som stoppades efter Aljaksandr Lukasjenkas maktövertagande i mitten av 1990-talet. Det betyder att nationalismen i Belarus står för demokratiska värderingar, åtminstone om man ser saken ur statens perspektiv.

Det absurda i situationen kan illustreras med åtskilliga exempel, men den mest påtagliga är förmodligen språkproblematiken. En icke sanktionerad användning av det belarusiska språket i praktiken är nämligen förbjuden idag. Man kan i ett statligt konserthus besöka en folkloristisk föreställning med sånger på belarusiska, man kan i en statlig bokhandel köpa en ideologiskt trogen bok på belarusiska eller en dito tidning, men man kan samtidigt bli arresterad för att man pratar belarusiska på gatan. För det är nationalism. ”Den internationalistiska kommunikationens språk” har varit ryska i Sovjet och det ska förbli så i Belarus. Sovjetiska belarusier ska inte bli några nationalister som pratar ett eget språk. Punkt slut.

Det är svårt att i en kort artikel beskriva en komplex utveckling, men utan att överdriva särskilt mycket kan man säga att varje demokratisk yttring ses som nationalistisk av staten i Belarus. Betyder det att den nationalism som vi ser i andra europeiska länder inte finns i landet? Det gör den givetvis: det finns de som vill se ”det rena belarusiska” byggas ut till en rådande norm, till en gemensam identitet för dem som kvalar in. Men dessa krafter är väldigt svaga. Belarus saknar en sedan länge formad nation och är därför tvingat att gå igenom den svåra och intrikata nationsbyggande process som de flesta andra europeiska länder avslutade för hundra år sedan. Det är en mycket problematisk process både på grund av ovan beskrivna förhållanden, men också för att den inte är synkroniserad med den övriga utvecklingen i världen – hur Belarus än gör, hamnar de efter.

På sätt och vis kan den demokratiska kampen också ses som nationalistisk. De demokratiska krafterna i Belarus är ofta måna om de vanliga nationalistiska attributen, som exempelvis historieskrivning baserad på ”ärorika” historiska händelser och nationell symbolik. Författare och aktivister som kämpar för yttrandefrihet lyfter gärna fram det belarusiska språket i motsats till det ryska. Den stora skillnaden förefaller dock vara just avsaknaden av den historiskt sammansvetsade majoritetsnationen. Den nationalism som finns, i den mån den finns och kan kallas för nationalism, är inte fokuserad på det förflutna, utan försöker skapa den saknade identiteten för framtiden.

Det är inte säkert att det ens går att göra, men vi lever i en värld där demokratiska medborgerliga rättigheter fortfarande är garanterade av nationalstaten, och trots de uppenbart negativa sidorna av ett sådant system finns det inget fungerande alternativ idag. Så kanske är det nödvändigt att bygga upp en nationalstat – istället för den i tiden frysta spillran av Sovjet – för att bygga och upprätthålla demokrati. Det är kanske nödvändigt att få känna sig som en nation istället för en slumpmässig sammansättning av ”homo sovieticus”. Så kan man se både målet för den demokratiska rörelsen i Belarus och dess huvudsakliga skillnad mot diktaturen, som till synes också vill ha ett självständigt land. Det sökande, osäkra men levande autentiska försöker kämpa mot det konstgjorda stabila men sedan länge döda – ”stabiliteten” är den belarusiska regimens allra heligaste begrepp.

En annan aspekt värd att nämna här är det faktum att Belarus är ett land som lever med den ständiga faran att bli annekterat både kulturellt och fysiskt av ett visst stort land i öster. Russifiering har historiskt varit ett mycket effektivt vapen under det gamla ryska imperiets framfart – ett vapen som framgångsrikt togs över av det sovjetiska imperiet. Och som fortfarande är livskraftigt i det självständiga Belarus: majoriteten av landets befolkning är ryskspråkiga och staten är, som sagt, fientligt inställd till belarusiskan.

Så den förmodade belarusiska nationalismen är av den försvarande sorten – en liten nation som försöker hävda sig mot en stor och aggressiv granne. En ”svag” nation som också i det närmaste saknar någon nämnvärd historisk storhetstid att luta sig mot. (Belarus har, med undantag för en kort period efter revolutionen, i princip alltid varit en del av något annat, även när det var en bärande del – som i det medeltida Storfurstendömet Litauen.) Med andra ord är det svårt att blåsa upp en romantisk nationalism baserad på gamla mytologiska ärofyllda händelser. Den sortens nationalism som vi idag ser i Ryssland, Polen eller Ungern verkar i stort sett omöjlig i Belarus.

Därmed är inte sagt att nationalismen som företeelse på något sätt är mer harmlös eller mindre farlig i just Belarus än på alla andra platser i världen. Nog kan den, om den utvecklas och växer sig stark, underblåsa främlingsfientlighet och isolationistiskt tänkande, det måste man minnas och det måste man motarbeta. Men dagens situation är ändå intressant – om inte annat för att den ger oss möjlighet att se nyanser i dikotomin nationalism – yttrandefrihet.