I din bok ”Mitt liv utan dig” berättar du bland annat om hur du utsattes för trakasserier och övergrepp tidigare i livet, uteslutande på grund av din hudfärg. Hur skulle du säga att det påverkat dig idag?

Det har till stor del gjort mig till den jag är idag. Oavsett vad jag har utsatts för och gått igenom, så ska det inte få definiera mig. Det kommer alltid vara en del av mig – men det är inte den jag är.
Jag tror också att det gör mig till en starkare människa som med mina erfarenheter kan hjälpa andra människor som är eller har varit utsatta.

Hur och när lärde du dig detta, att kunna skilja ut och tänka så klokt?

Det är en process att acceptera att man påverkats av tuffa saker som man varit utsatt för. Man tar till sig allt hemskt, och det sitter där ett tag, men med tiden började jag förstå att det inte handlar om mig själv. Vad andra tycker om mig får stå för dem, det är egentligen inte mitt problem, utan deras.

I flera intervjuer har du sagt att det var i Sverige som du förstod, eller upptäckte att du är brun. När förstod du det och hur? Kan du berätta lite mer?

Jag förstod det för att andra påminde mig om det. När jag gick på mellanstadiet fick jag frågor som handlade om huruvida jag ”bott i koja i Afrika” eller möttes av antagandet att jag som afrikan är dum och alltid är beroende av andra, men också att jag är sjuk, någon att tycka synd om. Det fanns och finns alltid människor som vill och försöker rädda ”den stackars afrikanen”. Men jag har aldrig bett om att få vara i Sverige. Jag bad inte om få komma hit – omständigheterna förde mig hit.

Jag möter en oförståelse här, för på något vis antar människor att man behöver hjälp, fast man inte bett om det. Många antar också (än idag) att jag inte kan språket. Det är som om man glömmer att Sverige faktiskt är ett mångkulturellt land och att här finns människor från hundratals olika etniciteter som befunnit sig i landet ibland i generationer. Och ibland kan det också vara mer subtilt och handla om blickar eller ord som kommunicerar ”du hör inte hemma här”.

Vad tror du är det som får en människa att skicka hatbrev eller hotfulla kommentarer till dig?
Vad är det som triggar?

Det som triggar tror jag är att jag berättar om en verklighet som skaver. Många vill tro på sin egen godhet, på den svenska godheten som allmän, genuin. Fina slagord som solidaritet har nått alla, och visst finns det en sådan, men den når inte alla – tvärtom kommer den med krav om assimilation som jag inte tror på. När jag berättar om det blir många provocerade. Man tar det ”svenska” personligt, för man tror att man själv, bara genom att vara svensk, bidragit till att till exempel invandrare får utbildning eller bostad. Men det stämmer inte. Visst bidrar många med skattepengar, men det gör nog de flesta människor som invandrat hit också. Och även om man bidrar, är det inte den enskilde svensken som sett till att möjligheten för olika saker finns, till exempel utbildning eller arbete.

En annan sak som triggar kanske också är sorgen som många känner över sitt eget liv. Människor som är missnöjda och bittra. Någon som inte har nått dit den ville, någon som kanske kommer ifrån olyckliga förhållanden, och så lägger man den ilskan på människor som invandrat hit, på personer som mig.

Det här med assimilering som ska ske på ett visst sätt, kan du utveckla det lite? Menar du att ”man inte får” framföra kritik som invandrare?

Som invandrare ska man vara tacksam och helst ska man vara tyst. Man får inte kritisera, inte tycka till, man ska acceptera allting och försöka göra det bästa man kan för att inte vara en “outsider”. Men det blir svårt när andra med sina ord eller handlingar, eller samhället med sina system visar att nej, du är inte välkommen. När det som kommuniceras är att du aldrig kommer att vara en av oss. Det blir falskt och dubbelt. Jag tror att många hade haft det enklare om man från början fått veta att du kommer inte vara en del av oss. Då är det ju enklare att anpassa sig till det nya och försöka hitta “hem” på ett annat sätt. Istället för det här ständiga kämpandet och dubbelheten med assimilation som uppenbarligen inte fungerar.

Upplever du att hat och trakasserier tagit sig andra uttryck sedan ditt sommarprat?

Hatet efter mitt sommarprat har kommit mycket närmare. Det har blivit mer intimt, och jag har känt mig mer exploaterad eftersom människorna som valt att hata mig skrivit handskrivna brev, tagit reda på min adress, och skickat det till min bostad. En läskig exploatering, men i stort har jag fått mycket mer positiv respons än negativ, och det är vad jag främst bär med mig.

Får dessa brev dig att känna dig mer otrygg i din vardag?

Ja, på sätt och vis känner jag mig mer otrygg. Det är väl tyvärr hela poängen. Men jag gör så gott jag kan och försöker föregå med gott exempel. Det är nog det enda jag kan göra.

Många säger att en inte ska visa att en är rädd, att en på så vis ”ger dom det dom vill ha”. Hur tänker du kring det?

Det är klart att man ska kunna visa att man är rädd. För det är oerhört mänskligt, dom som hatar visar ju sin rädsla på de mest hemska sätt. Samtidigt som de döljer sin identitet, sitt namn. Jag tycker att vi är modiga som tänker och talar högt. Visst finns rädslan, men den övervinns ofta av de människor som stöttar och lyssnar. Även de som kommer med konstruktiv kritik och vill ha en konstruktiv dialog är bra. Tillsammans visar vi att det går att prata om komplexa ting utan att hata och gå till personangrepp.

Många upplever att tonen på internet generellt blivit grövre och mer kompromisslös. Håller du med om det, och varför tror du isåfall att det blivit så?

Ja jag håller med, det har gått överstyr. Jag tror att det har blivit så för att internet ju är tillgängligt för precis alla, vilket det borde vara, men inte på vilka villkor som helst. Människor blir ju faktiskt tvungna att anställa livvakter, eller skaffa sig annat skydd på grund av rädsla för sina liv. Vi lever också i ett polariserat samhälle, ett Europa där de extrema ideologiska skillnaderna har blivit mainstream. Idag är det okej att öppet vara rasist, och då blir det okej att även vara emot globalisering, invandring och mottagande av flyktingar.

Många politiker spär också på denna polarisering genom att upprepa lögner som är mer komplexa än deras uttalanden, vilket brukar låta som att allt ska beskyllas på invandring. Men det är ju bara så det börjar, sedan behövs allt hårdare tag mot sina meningsmotståndare, och övriga grupper som är i vägen och måste tvingas till tystnad.

Hur uppmuntrar en till ett friskare samtalsklimat utan hat?

Man gör det genom att själv hålla god ton, och genom att ständigt påminna om och poängtera alla människors lika värde. Minnas att yttrandefrihet är viktigt, men att det finns gränser då det inte längre heter yttrandefrihet, utan hatspråk eller hets mot folkgrupp.

Vad kan varje enskild göra för att motverka hate speech? Hur kan andra vara ett stöd för aktivister och publika personer som du, som drabbas av hat och hot?

Genom att stötta vårt arbete, men också igenom att själv ta debatten, att stå upp, att säga som det är. Och är man själv en person som besitter någon form av privilegium – använd din fördel för andra människor som lever i utsatthet, oavsett vilken utsatthet det rör sig om. Man kan också engagera sig i föreningslivet och inhämta kunskap, läsa på och ifrågasätta sig själv och den samhälls – och världsordning som vi lever i.

Vilka är de mest effektiva och kraftfulla formerna av kollektivt (eller individuellt) mobiliserande mot hatspråk som du har sett? Vad kan vi lära av dessa?

I Sverige finns flera organisationer och människor som står upp för mänskliga rättigheter. Att engagera sig i en organisation är ett sätt, men jag vill också uppmana till att själva starta studiecirklar, organisationer, föreningar. Att ansluta sig till till någon form av grupp som arbetar för alla människors lika värde är aldrig fel.

Vad betyder yttrandefrihet för dig?

För det första är yttrandefrihet för mig rätten till att kunna yttra mig och kunna tänka fritt, det är en mänsklig rättighet. Jag är här för att yttrandefriheten i mitt första hemland inskränktes på det grövsta sätt, så den betyder mycket. Jag försöker göra så gott jag kan för att kunna upprätthålla den svenska, samtidigt som jag kämpar för att den åter igen skall kunna bli verklighet i mitt första hemland Eritrea.

Vad tror du är det mest effektiva sättet att motarbeta antidemokratiska krafter online och i samhället?

Jag tror på lagstiftning, och då menar lagstiftning som fungerar. Jag tror att stora plattformar som Facebook, Twitter och Instagram har ett ansvar. Sedan är det såklart utbildning som behövs, att möten mellan människor med olika bakgrunder normaliseras, att satsa på att integrationen ska fungera bättre, det är flera saker som behöver fungera tillsammans för att det ska kunna bli verklighet. Ännu är vi inte där, men jag är hoppfull för jag vet att det finns massor av goda krafter som ständigt, dag in och dag ut arbetar med dessa saker. Så engagera dig, men börja med att utbilda dig – mycket är bara ett knapptryck bort.

Var hämtar du kraft ifrån? Har du några förebilder?

Mina största förebilder är mina föräldrar Sofia och Dawit men jag ser upp till Malala Yousafzai, Michelle Obama, Toni Morrisson, Martin Luther King Jr, de eritreanska kvinnorna som var med och befriade Eritrea från Etiopien under det 30-åriga kriget som tyvärr ofta glöms bort. Och så även ensamstående vanliga kvinnor som har världens svåraste jobb, mina vänner, och civilkurage.

Jag blir hoppfull av mina kusiner Dina, Dana, Aida och Feven, som är helt underbara. Varje gång jag träffar dom får jag kraft och nytt hopp.