I oktober 2017 reste jag till Israel för att hälsa på den palestinska poeten Dareen Tatour. Hon satt då i husarrest i väntan på rättegång för dikten ”Bjud motstånd, mitt folk bjud dem motstånd” som hon skrivit och lagt ut på sociala medier. Tatour bor i den galileiska byn Er Reina strax utanför Nasaret och tillhör landets palestinska minoritet, som utgör nära 20 procent av Israels befolkning. Även om Tatour är fri nu väntade hon vid den här tidpunkten på rättegång och på en fängelsedom.

När jag kom hem till henne gav jag henne en utskrift av PENs kvinnomanifest. Hon som själv alltid har fått kämpa för sin frihet i ett strängt patriarkalt samhälle blev djupt rörd av dokumentet. Tatour lade en hand över hjärtat och sa: ”Det här dokumentet handlar om mig. Det representerar mig som kvinna, som människa. Det representerar den smärta jag känner som en del av den kvinnliga gemenskapen ... Det sammanfattar på ett väldigt konkret vis de saker jag har ställts inför.”

År 2015 blev jag vald som den första kvinnliga ordföranden för PEN International någonsin, nästan 100 år efter att organisationen grundades 1921. Jag visste att jag var tvungen att påpeka den här anomalin och få organisationen att uppmärksamma att kvinnors röster tystades i hela världen. Jag kände väl till det hårda arbete som PENs kvinnokommitté lagt ned och den starka oro de känner för kvinnliga författare, och jag kände även till att de har jobbat hårt för att få en kvinnlig ordförande ända sedan kommittén skapades för 25 år sedan.

I mitt tal på kongressen i kanadensiska Quebec sa jag: ”Det här är en betydelsefull dag för PEN och för jämlikheten mellan män och kvinnor. Vi tror på ordens makt, alltså kan jag stå här i kväll och säga något som alla i rummet, som är ett rum fullt av författare, kan förstå. I en del språk är substantiven uppdelade i två genus, kvinnliga och manliga. Så är det i spanskan och franskan – som utgör två av PENs tre officiella språk. Vad skulle hända i ett sådant språk om allt med feminint genus försvann? Tänk efter hur det skulle vara i en värld där hälften av allting saknas: månen, molnen och stjärnorna till att börja med. På ett symboliskt plan är det precis vad som händer i världen varje gång en flicka inte får lära sig att läsa och skriva eller förvägras rätten till sin kropp och sitt intellekt – halva världen, hälften av människans samlade erfarenhet saknas. Det skulle inte finnas någon magi, det skulle inte finnas något regn, det skulle inte finnas ord: La magia, la lluvia, la palabra. La chance, la lune, la parole. Det skulle inte finnas någon stol, ingen tom stol.

Könscensur är en viktig faktor när yttrandefriheten inskränks. Hur många stora romaner och dikter saknas? Hur många banbrytande tankar och upptäcker saknas? Jag vet med säkerhet att hela bibliotek inte existerar på grund av könscensur. Här kan jag inte undgå att lägga märke till att vår charter inte inkluderar kön i sin strävan efter en rättvis och fredlig värld. I chartern står det: ’PENs medlemmar skall göra sitt yttersta för att undanröja hat och motsättningar mellan raser, samhällsklasser och nationer’. Det här borde vi ändra på. Med tanke på de många miljoner flickor som tystas världen över måste PEN ställa sig upp och säga att nu är det nog.”

Efter att jag blivit vald och fått PEN Internationals styrelses stöd ändrades chartern 2017 efter två års diskussioner genom ett enhälligt beslut på kongressen i Lviv. Ändringen gällde artikel 3 som hade författats i början på 1900-talet och inte ändrats på ett 90-tal år. Men det fanns en formulering i den som fått kritik på senare år, eftersom det ’hat och motsättningar’ som medlemmarna ska sträva efter att undanröja begränsas till ’raser, samhällsklasser och nationer’ – vilket är en beskrivning av de identiteter som var centrala på 1920-talet. Men vad anser då PEN om frågor som rör våra dagars diskussioner om kön, könsidentitet, sexuell läggning, religion och andra aspekter av identiteten?

Under min ordförandekampanj uppmärksammade jag behovet att ändra den här artikeln i chartern, men en livlig debatt på den 82:a kongressen visade att det fanns ett flertal åsikter om förslaget. Bland annat framkom att en del medlemmar kunde bli utsatta för risker om de skrev på en charter där frågor om könsidentitet och sexuell läggning uppmärksammas om hemlandets lagstiftning samtidigt förbjuder en positiv inställning till ’icke-traditionella’ relationer. Det uppstod också en livlig diskussion kring huruvida ’religioner’ skulle läggas till i listan över hat och motsättningar som ska undanröjas, eftersom PENs medlemmar då skulle behöva förespråka en begränsning av yttrandefriheten i religiösa frågor, vilket en del medlemmar ansåg oacceptabelt.

Följande förslag accepterades och antogs: PENs medlemmar skall alltid använda det inflytande de har för att främja förståelse och ömsesidig respekt mellan länder och folk; de förbinder sig att göra sitt yttersta för att motverka alla uttryck för hat och för att främja idealet om en mänsklighet som lever i fred och jämlikhet i en gemensam värld.

På så vis omfattas alla slags uttryck för hat, och behovet av framtida tillägg i listan undanröjs. Skrivningen skyddar också medlemmar i PEN-centra som känner att de utsätter sig för fara om de nämner en viss status som för närvarande är olaglig att förespråka i deras hemland. Samtidigt förbinder sig PENs medlemmar fortfarande att sträva efter tolerans och ömsesidig respekt mellan alla, vilket är en förpliktelse som har varit grundbulten i PENs uppdrag sedan organisationen bildades.

När ändringen i chartern väl var på plats var det dags att upprätta PEN Internationals kvinnomanifest. I januari 2017 hölls den första Kvinnomanifestmiddagen i London hemma hos den nu bortgångne Aline Davidoff, tidigare ordförande för Mexikanska PEN. De andra som närvarade var Caroline Criado Perez, Lisa Appignanesi, Kamila Shamsie, Rebecca Servadio, Gillian Slovo, Ellah Allfrey, Gaby Wood, Laure Thorel, Romana Cacchioli, Margie Orford och så jag själv.

Kamila Shamsie berättade att hon hade fört bok över de litterära priser som gått till kvinnor. Sammanställningen visade att i princip varenda gång en kvinna vann ett pris så hade romanens huvudperson varit man. Nästan alla kvinnliga författare vet att de inte kommer att vinna några priser om de skriver om kvinnor – den kvinnliga erfarenheten anses medvetet eller omedvetet inte vara lika mycket värd.

Carolina Criado Perez var den som startade kampanjen för att få en kvinna, som inte är landets drottning, på en brittisk sedel. Criado Perez blev så hårt åtgången av hat och hot att hon fick stänga ned alla sina konton på sociala medier, hon mottog bland annat mordhot och hot om våldtäkt. Tack vare henne har vi nu Jane Austens ansikte på en tiopundssedel. Men det var Lisa Appignanesisom under den här middagen gav oss en väg in i dokumentet: Det behövde gå hand i hand med PENs Charter.

De kommande månaderna utarbetade Margie Orford, som är medlem i PEN Internationals styrelse och före detta ordförande för Sydafrikanska PEN, ett första utkast av dokumentet.

Medan vi jobbade på manifestet skickade vi även nyhetsartiklar som chockerade oss till varandra. Jag sparade på dessa:

I en undersökning gjord av organisationen Womens Media Centre uppges att mäns röster fortfarande dominerar i nyheter om sexuell och reproduktiv hälsa. Män citeras oftare i frågan, de manliga journalisterna som skriver om ämnet är fler än de kvinnliga och manliga journalister citerar andra män oftare än vad kvinnliga journalister gör.

Enligt en studie som gjorts på parlamentsledamöter runt om i världen undermineras demokratin genom det fysiska, sexuella och psykologiska våld som riktas mot kvinnliga ledamöter. Mer än 40 % av de kvinnliga parlamentsledamöter som intervjuades av Inter-Parliamentary Union uppgav att de utsatts för mordhot, hot om våld, våldtäkt eller kidnappning under sin mandatperiod, och hoten har även riktats mot deras barn.

Ett marockanskt tv-program visar hur man döljer spår efter våld i hemmet med smink.

En nepalesisk tonåring har dött efter att ha blivit förpassad till ett skjul under menstruationen. 15-åriga Roshani Tiruwa tros ha kvävts till döds efter att ha tvingats uppehålla sig i ett fallfärdigt boskapsskjul under mensen.

Ska det vara brottsligt för en make att slå sin fru? I många länder behöver man inte längre diskutera den frågan. Men så är det inte i Ryssland där det ryska parlamentet duman i veckan höll en omröstning om att avkriminalisera våld mot familjemedlemmar såvida det inte är återkommande eller orsakar allvarliga medicinska skador. Förändringen ingår i ett statsstött återtagande av traditionella värderingar under Vladimir Putins tredje presidentperiod.

Bangladesh har gjort stora framsteg när det gäller kvinnors rättigheter. Men en ny lag som är tänkt att avskaffa barnäktenskap kan komma att innehålla en paragraf med ”särskilda omständigheter” som kan tvinga våldtagna flickor att gifta sig med förövarna.

Den amerikanska organisationen VIDA: Women in Literary Arts övervakar hur många böcker skrivna av kvinnor som recenseras (vilket är vägen till synlighet, prestige och litterära priser). I sin könsbaserade utvärdering av förlagsvärlden har de upptäckt flera allvarliga problem, bland annat att kvinnliga författare, om de alls recenseras, oftast recenseras av kvinnor, och deras verk jämförs nästan alltid med andra kvinnors verk. Poeten Grace Schulman, som är expert på den amerikanska modernistiska poeten Marianne Moore, berättade nyligen för mig att Moore, som dog 1972, alltid brukar jämföras med Emily Dickinson, som dog 1886, alltså nästan hundra år tidigare, i stället för med sina manliga samtida författare.

På den 84:e PEN-kongressen i indiska Pune upprättades ett partnerskap mellan PEN International och VIDA: Women in Literary Arts. Under ett långtidsprojekt ska vi gemensamt övervaka bristen på jämlikhet i litteraturen med hjälp av PEN-centra i hela världen.

När vi nu var i Indien var jag också tvungen att nämna den indiska regeringens årliga ekonomiska rapport som släpptes i början av 2018. I den uppges att mer än 63 miljoner kvinnor ”saknas” i Indien, och att mer än 21 miljoner kvinnor är oönskade av sina familjer. ”Könsproblematiken har funnits med oss mycket länge, den går antagligen tillbaka tusentals år i tiden”, skrev regeringens ekonomiska chefsrådgivare Arvind Subramanian som författat rapporten, och han noterade vidare att Indien måste ”konfrontera den samhälleliga ordning där pojkar ständigt föredras”.

När vi skrev PEN Internationals kvinnomanifest behövde vi även uppmärksamma kvinnors ojämlika ställning i världen, och att våld mot kvinnor också är en form av censur. Det behövdes ett humanistiskt perspektiv som belyste det kunskapsunderskott som finns, eller kanske snarare: den kunskap som helt saknas. Vi vet inte ens vad världen har gått miste om.

Jag känner en djup sorg över förlusten av dessa flickors röster, historier och liv. PENs kvinnomanifest talar utifrån den här sorgen och slutar med följande ord: Att kvinnors kreativitet och kunskap inte får uttryckas fritt är en oacceptabel förlust för hela mänskligheten.

.......................................................................................................

Jennifer Clement, född 1960, är en mexikansk-amerikansk författare. Hon var ordförande i mexikanska PEN åren 2009–12 och blev 2015 ordförande för PEN International. Hennes böcker har översatts till 30 språk. 2014 gav hon ut den internationellt uppmärksammade boken Prayers for the Stolen, översatt till svenska som En bön för de stulna.