”Vad på denna jord gör livet värt att leva”

Jag stötte på meningen av en slump i ett urval av Nietzsches texter och uppehöll mig länge vid den. Jag begrundade saken, i likhet med vilken annan arabisk läsare som helst som någon gång har blivit berörda av Mahmoud Darwish (den mest briljante arabiska poeten i vår tid) när han läser meningen med sin vackra röst som titel på en av sina mest berömda dikter.

Kan det vara så? frågade jag mig. Stal han den av Nietzsche? Som varje arabisk läsare frågar sig vid första anblicken. Senare lärde mig livet att Darwish inte stal meningen när han tog den. Han gjorde något mycket värre: han förstod den.

Han satte den som titel på en av sina dikter och skapade sin egen version av hur meningen skulle förstås. Därefter lämnade han en lista åt oss som innehöll saker som: mödrarnas kaffe, doften av bröd i gryningen, inkräktarnas rädsla för minnen, tyrannernas fruktan för sånger, spirande kärlek, Sofokles verk, aprils återkomst och kvinnor som blivit fyrtio med all sin prakt i behåll…

Jag förstod då att det var upp till var och en av oss att skapa vår egen version av den här meningen och att varje människa i världen, så snart hon lärt sig läsa och skriva, måste ta fram ett papper (en Wordfil eller Anteckningsappen i Iphone eller Android går lika bra) och överst skriva ”Vad på denna jord gör livet värt att leva”, vika ihop pappret och stoppa det i ficka. Varje gång hon ser, smakar, erfar, prövar, doftar, hör, rör vid eller omfamnar något som gör livet värt att leva ska det sättas upp på listan. Pappret ska sparas och en ny version upprättas när den gamla blir utnött.

När personen dör måste en lag tvinga familjen att överlämna den dödes identitetshandlingar till Myndigheten för medborgerliga angelägenheter och personens version av ”Vad på denna jord gör livet värt att leva” till Nationella kontoret för levnadsorsaker.

Jag glömde föreslå ett beslut i FN:s allmänna församling (eller vad den nu heter) åtföljt av ett beslut i säkerhetsrådet under artikel sju som tvingar alla världens länder att inrätta nationella kontor för levnadsorsaker. De anställdas uppgift ska fastställas till att samla in och granska alla invånarnas listor när deras liv upphör genom död eller genom förlust av den de älskar. De ska stryka upprepningar och utesluta vita blad och sådant som strider mot rubriken. Därefter ska de sända periodiska sammanställningar av listorna till Världskontoret för levnadsorsaker på denna jord, ett kontor som styr hela planeten. Detta försöker förena, sammanfoga och välja ut de mest övertygande orsakerna, sprida och främja dem och på dem bygga en samtida världskultur. Denna smyckas med lite glädje, firas överdrivet och med den som grund skapas en världsplan för att hindra den mänskliga arten från utrotning, mildra dessa stora existentiella frågorna och sysselsätta den med små forskningsprojekt rörande mening, nytta och möjliga framsteg.

Med generationernas gång kommer vi att få en slutgiltig lista, eller nästan slutgiltig, över vad som gör livet värt att leva på denna jord och på så sätt kommer vi att befrias från några av våra frågor, det mesta av våra sanningar och vår smärta kommer att mildras något.

För många år sedan älskade jag en kvinna. Jag tog en halv meter genomskinlig tejp, plockade fram min lista, lade till sex saker som hade med henne att göra och satte tejpen över listan därför att jag inte längre ville lära känna, upptäcka eller smaka något annat än henne. Jag önskade inget mer. Jag gjorde henne till alla mina orsaker.

Min lista förblev stängd i många år. Allt som gjorde livet värt att leva för min del var att vara två på en plats, att upprepa tidigare orsaker, åter lyssna på sånger som fanns på listan från början men den här gången tillsammans med henne, återupptäcka recept på maträtter när hon var inblandad, recitera vackra dikter men i hennes öron, åter besöka samma platser men i hennes sällskap.

Ursprungligen var näst sista punkten på min övertejpade själs lista: ”Upprepa allt det föregående med henne” medan sista punkten gällde min sista njutning, min slutgiltiga orsak som jag önskade utan henne: ”Min sista blick på denna världen var hennes tårar när hon grät över mig”.

Så som kan hända vem som helst gjorde den kvinnan längre fram allt hon kunde för att lösa mig från dessa band, använde den yttersta ondska en mänsklig själ kan åstadkomma för att befria mig. Hon hjälpte mig att komma över henne utan nåd, krossade mina ben med en hammare och gjorde mig immun mot att känna smärta igen.

Under mina ansträngningar att återhämta mig försökte jag återerövra mina tidigare levnadsorsaker. Jag lyssnade på sånger ensam, läste om böcker som fängslat mig, festade med mina gamla vänner och snart hade vi alla blivit gamla och skröpliga och började dö, den ene efter den andre.

Jag försökte återkalla min förmåga att se en gnutta skönhet i böcker, gator, moln, kvinnor och träd. Jag försökte helt enkelt dra bort den genomskinliga tejpen från min lista och börja om min uppgift som människa på väg genom den här världen en gång med orsaker att leva.

Jag lyckades inte. Naturligtvis lyckades jag inte. Och ve mig, om jag hade lyckats. För när jag satte dit tejpen klistrade jag den inte på mitt papper utan på min själ, min själ som inte längre hade förmåga att välja något mer, inte smaka något nytt. Hur smärtsamt är det inte att riva bort tejp från själen? Och hur deformerade blir inte resterna om man rycker hårt? Den där kvinnan låste in min själ och gav sig av. Med sig tog hon nyckeln och den breda remsa som tejp drar med sig från papper eller själar, utan urskiljning. Liksom hon tog med sig skruvmejslar, färgpennor, CD-spelare, läsglasögon, smaklökar, hormonbildande körtlar och glädjetjut.

Jag har ganska nyss passerat femtio och är nu en man utan orsaker. Statistiskt sett har jag, enligt Världshälsoorganisationen, möjlighet att leva i tjugotvå år till. Men jag kan inte leva dem utan skäl och jag är lika oförmögen att rycka tejpen från min orsakslista som att börja på en ny.

Jag trodde att det bästa jag kunde göra var att ta min tillflykt till andras versioner, att ta hjälp av själar som inte slitits sönder av kärlek som tagit slut, inte gått in i kärleken snärjda av föreställningen om evighet i temporära ting, av dessa lyckligt lottade som inte älskar – för evigt – någon som kan göra sig av med dem vilken höst som helst.

Lät jag för ett ögonblick som en normal människa som vände sig till andra vanliga människor? Ni lät er luras. Jag vet att ni gärna vill höra om övergivna, lidande älskande. Ni tycker Shakespeare och Dostojevskij är de största författarna i människosläktets historia därför att de försett era hjärtan med stora mått av tragedi. Följ med nu så ska jag berätta sanningen.

Jag skriver till er från världens bråddjup. Från en plats där det krävs att du är mycket skicklig på att reparera ruiner, är naiv som en skattletare, smal som en fastande och envis som en get för att snubbla över ett skäl att fortsätta leva.

För att inte verka som en lat tiggare, beroende av andras skäl, har jag gjort allt jag kunnat. Jag har inte lämnat någon dörr oöppnad och noga gått igenom allt det jag teoretiskt kände till av möjliga orsaker. Jag satte upp dem på en livskarta – min livskarta mer precist – och försökte med stor frimodighet att hitta en enda bara.

Jag började med det lilla, som att lyssna på en sång från den goda tiden. Jag fick fatt på en, men fann att den bara var tillgänglig på en app som alltid skickar mig samma meddelande ”du kanske har förlorat uppkopplingen till internet eller också finns inte den här tjänsten tillgänglig i ditt land”. Så klart! Självfallet är den här tjänsten inte tillgänglig i mitt land. Varför skulle den vara det? Vad skulle de göra med en kärlekssång, alla de som hatar?

Jag föreställde mig de enkla sakerna i livet: vackra träd? De har huggit ned dem. Fåglar? Krigslarmet har tystat dem och de har gett sig av. Familjens varma hem? Våra hus är kalla. En nypa svartpeppar på en tallrik tryffel? Minor har sprängt tryffelsamlarna. Även svartpepparn har förlorat sin arom och sitt sting i kriget. Barndomsminnen? Vi visste att de var falska.

Jag försökte med Mahmoud Darwishs lista: doften av bröd i gryningen? I gryningen finns en mycket lång brödkö och doften från bageriet når inte ut över ett så stort avstånd. Finns det något värre än april när den återkommer igen och igen till samma jord, samma liv. Aprils tvekan? Vad är hemskare än aprilväder när det får dig att säga: ”Det är vackert väder, det enda som fattas är att vi är vid liv så att vi kan njuta av det som det förtjänar.”

Mödrarnas kaffe? Mödrarna sörjer våra bröder som dödas hela tiden och har inte ork att koka kaffe till dem som är kvar. Fyrtioåriga strålande kvinnor? De finns inte heller kvar. Kriget fick deras ansikten att rynkas, saknaden tyngde ned brösten och sorgen torkade ut deras sköten. Inkräktarna skar upp deras minnesmagar och skratt och tyrannerna tog över sångerna och gjorde om dem till hyllningar åt sig själva.

Kärlek? Glöm det. Jag bor i ett land, om vilket Lawrence den dag han först såg det sade: ”Måtte det förgås, så fult är det. Det duger sannerligen inte till något annat än att frambringa profeter.” Vi har dödat varandra i tio år och kommer aldrig att sluta därför att vi inte vet sanningen, vad vi vill ha i utbyte mot detta blod. Vi dödar varandra bara därför att vi vill tömma lasset med hat som vi samlat på oss under många år. Det gick till så här: vi slog på krigstrumman, gav gevär till hatet och stridsvagnar till rädslan och ställde oss där de möttes.

Frågorna? Jag har ofta tänkt att de frågor som nyfikenheten föder är perfekta morötter som drar oss genom livet, steg för steg och att vissa frågor har en magisk förmåga att hålla oss bundna vid en kvarnsten under längre tid. Det är absurt att vi dör innan vi finner svaren på dem. Men jag var helt enkelt lycklig nog att födas i ett land tomt på frågor, ett land som på decennier inte har ställt en riktig fråga därför att det inte är intresserat av att förstå sig självt eller vad som händer med det.

Hoppet? Det är verkligen ett viktigt skäl att leva. Men det är dessvärre något som hör framtiden till och jag lever i ett land som har ett långt förflutet och tror att det inte vill ha något mer, ett land som känner att det har ett par tusen år bakom sig. Varför skulle det behöva tänka på de kommande tjugo eller trettio åren eller ens nästa år? Varför skulle det tro att det behöver veta något nytt om sig självt eller världen? Utan tvivel känner ni någon gamling som har svar på allting bara därför att han satt i källaren på sitt hus den dagen andra världskriget bröt ut. Ni känner en eller två minst? Jag känner ett land som är som han. Jag har faktiskt levt hela mitt liv i det.

Det känner sig uråldrigt till den grad att det kan klara sig utan allt annat och kan inte tro att det bara är en tunna dåligt vin som någon råkat glömma i källaren under lång tid. Naturligtvis kommer ett land tomt på frågor att vara tomt på skratt eftersom de slutliga svaren tystnar med dem automatiskt. Personligen har jag inte skrattat på fyra eller fem år. Det har gått så långt att jag har blivit övertygad om att den här världen måste vara någon annan världs helvete. För vad gör vi här annars? Och varför har vi dunkla minnen av en annan värld som innehåller andra saker som duger till att vara skäl att leva? En värld där det finns höst och vår, moln och träd, unga kvinnor vars ögon strålar när de får kärleksbrev, där det bryter ut storgräl mellan unga makar med en ultraljudsbild framför sig på ett foster i sextonde veckan därför att de inte kan komma överens om vad barnet ska heta, en värld där människor kan dela upp sig mellan två fotbollsklubbar, två musikgrupper mellan en bit kött eller hackade grönsaker.

Utan tvivel befann vi oss i en sådan idealvärld en gång. Utan tvivel bär vårt genminne på något av den eller också berättar de heliga skrifterna för oss om den i form av obskyra uppenbarelser. Eller också är den bara en djup dröm som vi förleds tro finns på riktigt därför att den återkommer så ofta i sömnen.

Hundra gången om dagen kommer en mening från er favoritförfattare Shakespeare för mig: ”Av alla låga känslor är fruktan den mest fördömda”. Jag slår vad om att ni inte längre känner till den. Jag slår vad om att några av er kommer att tro att jag har hittat på den. Jag vågar slå vad eftersom ni inte längre behöver den. Era medvetanden kan inte längre förstå den. Och ni fruktar inget annat än döden. Jag skriver till er från en plats där vi fruktar livet.

Jag samlade ihop idéer och bra människor som jag kände för att kanske träffa på något eller någon att leva för. Så mindes jag att jag var här under krigets första vecka och själv bevittnade dess första offer: sanningen. Sedan, under de följande veckorna, föll offren ett efter ett, de goda, uppriktiga dödades, därefter de fattiga, de bärande idéerna, förnuftets röst, identiteten, de språkliga tecknen, levebrödet, hoppet, så följde de fattiga som fanns kvar och nu har sista avsnittet, som den fantasilöse manusförfattaren skrev, börjat och han hittade inget annat sätt att avsluta sin berättelse än att döda alla karaktärerna.

Döda människor och idéer duger inte som orsak. Utan tvivel är det tron då? Jag har inget annat argument för tron än följande dialog från dramat Riddarna av Aristofnes (den grekiske dramatikern från 400-talet före Kristus) där Demosthenes säger till sin tjänare Nikias:

- Vilken idioti? Tror du verkligen på deras existens? Vad stödjer du dig på för att tro på gudarna?

- Se på mitt liv. Det är uppenbart att gudarna hatar mig. Räcker inte det som bevis för deras existens?

För att inte tala om att äga saker? Av alla saker jag vill ha här i världen har ett gevär aldrig varit en och jag ser inget annat omkring mig än gevär.

Ett enkelt, fridfullt och lyckligt liv? Marquez tema var ensamhet, Ciorans tema var självmord, Dostojevskijs hopplöshet och Chaplins var sorg. För oss är temat oro. Vart vi än far kommer vi att bära med oss vår oro. Är det troligt att detta förhållande är en följd av geologin? Jag vet inte, men vi bor sedan en evighet på den afrikanska förkastningssprickan och väntar på en stor jordbävning som gör slut på oss och dränker det som finns kvar av vårt land i havet. Det säger forskarna till oss, men de har hittills inte berättat var de andra förkastningssprickorna löper, den mänskliga förkastningssprickan, den kulturella, religiösa, psykologiska. Kommer man att falla över kanten eller hamna under? Kommer de andra att öppna sig före eller efter? Vi vet inte. Men allt som finns under oss skakar. Inte bara nu sedan det senaste kriget bröt ut utan sedan en mycket längre tid. Kanske sedan detta land föddes. Detta skakande, det här kriget, är bara en avslutningsceremoni.

Av alla företeelser i världen som kan tjäna som orsak är den enda som är tillgängligt för mig att få luta huvudet mot skuldran hos någon som kan förstå mig, en passande väns skuldra. Passande för det liv vi lever, passande för den ängslan jag kommer att visa. Jag kan skicka denna idealiska person ett brev och säga: ”Så väl jag behöver dig nu, Judas. Så väl, min vän, jag behöver gråta mot din skuldra och klaga över vad de har gjorde mot mig, alla de där förrädarna som ditt mod väckte, det som fick dem att slita i mitt kött sedan jag blivit ensam utan dig. Vem kan förstå mig utom du? Vem ska känna hyenornas tungor när de slickar mitt blod som dina huggtänder fick att rinna? Vem ska klappa mig på huvudet, min käre hyena?”

Kanske lyckas inte brevet övertyga Judas om att träffa mig och då återstår bara för mig att påminna mig om ett uttryck från den amerikanska poeten Edna Saint Vincent Millay: ”Vi måste fortsätta leva, men jag har glömt orsaken”.

Fick ni huvudvärk av alla frågor? Jag har en kvar. Bara en. Kan kvinnan som jag berättade för er om vara ett land? Hon också.

Jag skriver till er för att be er bidra till att ge mig några ytterligare dagar genom att berätta för mig om era orsaker. Jag ska samla dem alla och läsa dem gång på gång. När jag har fått ihop till en bok med orsaker ska jag dela med mig och låta andra läsa den. Vi har alla fått hjärtat krossat med hammare. Det gör ingen skillnad om det var en kvinna, en kamrat eller ett land som krossade det.