Jag hade varit och hälsat på mina släktingar. Moster hade gett oss rentungor i avskedspresent – en överdådig gåva, de är en läckerhet som sällan gästar nentsernas bord. Jag tyckte det var symboliskt och tänkte att det kunde tolkas som en välgångsönskan eller som ett tecken. Egentligen skulle jag behöva åtminstone ett par tungor till här i livet för att känna mig tillfreds i världen: en som talade nenetsiska och en som talade engelska. Och om jag skulle tillåta mig att fantisera lite skulle jag vilja tala djurens och andarnas språk också, och så tyska och samiska.

När man äter rentunga skär man först av tungspetsen, för den ska man undvika att äta om man inte vill att folk ska skvallra om en. Förra gången gav mamma den till vår katt med orden: ”Folk får prata om dig istället.” Och honom är det då svårt att tala illa om. Jag föreställer mig hur folk diskuterar hans vackra päls, lurviga tassar och gula ögon.

Andra nentser brukar inte betrakta mig som nentsisk fullt ut. Ibland blir jag kallad för lutsa, det betyder ”rysk”. Det är ett ord jag har tänkt mycket på. Jag är alltså en lutsa, i likhet med alla andra som är som jag, oavsett om de är nentser, ryssar, ukrainare, belarusier, tatarer, basjkorter, armener eller hör till något annat folkslag. Jag kunde inte begripa varför tundranentserna betraktade oss som ryssar, om också vi var icke-ryssar. Först senare förstod jag att ordet snarare betecknar ”en bärare av den imperiala koden, en som kan ryska och har absorberat Rysslands lagar och traditioner, en som är förmögen att anpassa sig till ett liv utanför tundran men aldrig skulle överleva ett nomadiskt liv”. För det var bara människor som levde i fasta bosättningar eller städer som kallades så – till exempel finns det ett annat ord för att beteckna chanterna. Men jag undrar om jag hade varit lutsa om jag hade talat nenetsiska? Fast det hade jag med största sannolikhet gjort bara om jag hade levt på tundran, och då hade jag också fått med mig mer av kulturen. På så vis utgör språket en markör som visar hur väl bekant jag är med vårt liv.

Jag talar alltså inte mitt modersmål, och länge var det en källa till skam för mig. Men hur kommer det sig att jag inte kan det?

Mamma valde att inte lära mig nenetsiska eftersom jag föddes med ett hjärtfel och tillbringade mycket tid på sjukhuset, bland ryskspråkiga läkare. Hon var rädd att jag inte skulle kunna göra mig förstådd i något kritiskt ögonblick, eller att de skulle behandla mig sämre på grund av min icke-ryska härkomst.

Sedan försökte de lära oss språket i förskolan. När de andra barnen hade sovstund samlade man de nenetsiska barnen i en liten grupp och ledde bort dem till ett hemligt rum längs långa korridorer. Det såg ut som en komplott och som något vi inte fick berätta om. Det kändes som om vi begick någonting brottsligt, skamligt. Jag kunde inte få in de nenetsiska orden i mitt huvud, redan nästa lektion hade jag glömt allt igen. I gengäld tyckte jag om att räkna på nenetsiska. Jag minns hur jag tvingade mamma att gång på gång lyssna på mig medan jag räknade, hur jag gick runt ett av borden i matsalen på förskolan och högljutt deklamerade talen medan jag räknade föremålen runtom mig. När jag tänker tillbaka på det nu känns det som om jag i siffrornas värld hade hittat ett annat språk, som jag tyckte det var intressant att tala. Matematiken hade fångat mig redan innan jag började skolan, jag försökte komma underfund med dess principer. I högstadiet deltog jag i skoltävlingar och fick topplaceringar i algebra och geometri. Jag föredrog kreativa lösningar och hittade ofta okonventionella svar på talen, och därför hände det titt som tätt att de inte stämde med facit. Men jag begick också korkade misstag av rent slarv. Jag tror att det hängde samman med att talen som sådana egentligen inte intresserade mig, det jag tyckte om var att tillämpa olika formler, lagar och principer – och ännu mer tyckte jag om att bryta mot dem, vända ut och in på dem, tänka ut nya vägar.

För att återvända till förskolan: det gick inget vidare med modersmålsundervisningen. Och dessutom gick jag av någon anledning runt och var övertygad om att allt nenetsiskt var skamligt, någonting som måste döljas. Som om det var någonting grundläggande fel med vem vi var. Jag begriper inte var det kunde komma ifrån hos barn så små som fyra–fem år. Jag tror inte det var någonting vi hade fått med oss hemifrån, för våra föräldrars generation hade ju levt på tundran ända tills de började skolan och blivit tvingade att lämna sin tjum[1] med våld. Bar de på en skam över vem de var? Jag vet inte, men jag förstår att de försökte lära oss ryska för att vi lyckas bättre i livet, för att ingen skulle skratta åt oss, för att vi inte skulle behöva skämmas över vår icke-ryska härkomst, som i vår region jämställs med barbari och någonting primitivt.

* * *

Jag har frågat mina släktingar vilket skick språket befinner sig i nu. De säger att till och med de som lever ute på tundran försöker prata ryska med sina barn för att de ska slippa problem på internatet[2] längre fram i livet. Det känns som att få en skymt av en framtid där det inte längre finns något nomadiskt liv. Ibland lättar de på hjärtat och berättar att det känns som om någon försökte tränga bort dem från tundran. Några av dem planerar redan vad de ska göra när det inte längre går att leva på renskötsel.

På ett offentligt evenemang på ett bibliotek frågar jag en ung nenetsisk författare på vilket språk han helst skriver sina texter. Han svarar att det för det mesta är på ryska, men att han bevarar samma stil när han skriver på ryska som på nenetsiska. Kan man tänka sig att vårt språk kommer att finnas kvar till och med när det en gång försvinner om dess stil och grammatiska logik blir kvar och går att ana genom det andra språket?

Jag har aldrig bott på tundran, mycket känns främmande där, jag trivs inte när jag är där och fryser hela tiden. Ändå känns det sorgligt att allt detta kommer att försvinna. Och om jag ska vara helt ärlig tänkte jag aldrig på det nenetsiska språket förrän jag kom i kontakt med personer från andra ursprungsfolk, som nu är i färd med att studera och återupprätta sina språk, som oroar sig för det. Jag tyckte inte att språket var det viktigaste problemet för mitt folk. Eftersom vi är så få, och ju längre hemifrån vi kommer, desto färre nentser blir det – så när jag är långt hemifrån och träffar någon av de våra, då gör det mig fullkomligt detsamma om de kan nenetsiska eller inte.

Själv har jag alltid känt mig generad inför dem som talar nenetsiska eftersom jag inte ens kan uttala våra ord rätt. Det har hela tiden känts som om jag aldrig kommer att kunna lära mig dem. Och dessutom händer det att jag stöter på nentser som vill få mig att skämmas för att jag inte kan språket, eller som fördömer mig för att jag håller på med mina projekt: så beter sig inte en riktig nenets, verkar de mena.

Min generation framstår som obegriplig, förskjuten och förlorad i kulturell och språklig bemärkelse. Men jag vill återvända till det som är huvudtanken i den här delen av texten: att det viktigaste problemet för oss nentser i allmänhet är vår blotta existens, vår rena överlevnad. För nu håller de ryska oljebolagen på att lägga under sig de landområden där mina förfäder levt som nomader, att förgifta naturen och göra våra fädernesplatser livsodugliga. De inför regler som begränsar nomadernas rörelsefrihet. Industriföretagen förstör miljön och utrotar värdefulla djur- och fiskarter som nentserna tidigare bedrev jakt och fiske på. Jag tycker det är så konstigt när dessa företag å ena sidan förstör de förutsättningar som gjorde det möjligt för mitt folk att leva som de gjorde och hålla sin kultur levande, samtidigt som de å den andra sidan sponsrar program för att återupprätta och återuppliva det som de är i full färd med att ha ihjäl. Och sedan klandrar de oss för att vi förlorar vår kultur, trots alla möjligheter de skapar för oss. Det är en lika bakvänd logik som att först hugga av fötterna på någon och sedan skapa förutsättningar för att han ska kunna gå och vältra över hela ansvaret för att han inte har några ben på honom själv.

De förändringar som pågår nu kommer att få kulturen att förändras i grunden. Vad allt kommer att mynna ut i och om den kommer att kunna finnas kvar ute på tundran, det får tiden utvisa.

Innan skämdes för att jag inte var en ”riktig” nenets, som kunde sitt språk och tundrans seder. Tills jag en dag insåg att vi inte alls var tvungna att lägga manken till för att få räkna oss som nentser. Det räckte med att vi var människor. Det är vår agens som är det viktiga, våra rättigheter och vårt självbestämmande. Vid närmare påseende visade det sig att alla andra kännetecken bara var något som staten hade pådyvlat oss för att det skulle bli lättare för den att skilja ut oss som grupp. Jag syftar på den paragraf i Ryska federationens konstitution som stipulerar vilka de små ursprungsfolken i norr är. Den föreskriver att vi måste födas och leva på en bestämd plats, tala vårt modersmål och leva på ett traditionellt sätt. Den minsta avvikelse verkar vara tillräcklig för att man inte längre ska vara en människa av sin kultur. Men vem har sagt att man bara kan vara nenets på ett enda sätt? Varför ska andra få bestämma hur vi ska vara? Jag vill att vi ska ha ett eget val. Jag vill kunna intressera mig för min kultur av egen fri vilja och inte för att myndigheterna kräver det. När jag fick höra talas om denna definition blev jag så upprörd att jag i ren protest bestämde mig för att oavsett om jag kan mitt språk eller ej så tänker jag vara nenets i alla fall! Och jag tänker leva det liv jag själv vill och inte det som förväntas av mig genom något regeringsbeslut!

Dessutom föreslår jag att vi för över hela frågan från vår personliga ansvarssfär till ett mer allmängiltigt plan: har vi överhuvudtaget haft någon chans att bli till de där mönstergilla företrädarna för våra ursprungsfolk som den ryska lagen stipulerar? Har vi någonsin haft någon chans att välja att studera våra språk i skolan? Har vi haft någon möjlighet att inte skämmas över att vi talade med brytning, att känna att det var helt okej att inte vara så bra på ryska? Kunde våra föräldrar och far- och morföräldrar någonsin slippa vara rädda att deras barn och barnbarn skulle vara förlorade i denna värld om de inte kunde ryska intill fulländning?

* * *

När jag läser om andras erfarenheter inser jag att jag aldrig har behövt skämmas över att jag umgås på mitt eget språk – helt enkelt för att jag aldrig har kunnat det. Däremot har jag noterat att det inte är uppskattat ute i samhället när nentser talar med brytning eller är dåliga på ryska. Det uppfattas som att personen i fråga antingen är dum eller hörselskadad. Jag har många gånger fått se hur otrevligt man blir bemött av personalen på statliga institutioner om man är dålig på ryska.

Inte heller har jag skämts över att jag kom från en bosättning när vi åkte till sommarläger som barn. Tvärtom tyckte jag det var stadsbarnen som var konstiga, deras värderingar gjorde mig förundrad. Det förvånade mig hur viktigt de tyckte det var hur de såg ut eller vem som hade en ny telefon eller dator, och hur nedlåtande de var mot ursprungsfolkens kulturer. Jag blev sällan vän med någon av dem, men det bekymrade mig inte. Men en gång, när jag redan var vuxen, kom jag att tala om Jamal och ursprungskulturer med en väninna som jag fått bland dem. Hon sade till mig att nentserna var vildar som ingen brydde sig om och att ryssarna borde låta dem dö ut eftersom de bara tärde på landets resurser likt parasiter. Mig betraktade hon inte som en av de nentser hon menade nu, eftersom jag inte bodde på tundran och dessutom såg ut som ”en civiliserad människa”. Jag blev helt perplex, och vi slutade att umgås.

När jag hade gått ut skolan försökte jag lära mig nenetsiska på universitetet. Vår lärarinna var en rysk kvinna som nästan aldrig hade använt språket. Hon vurmade för det, men hennes perspektiv var strikt lingvistiskt, det enda hon gjorde var att tjata om diftonger, digrafer och så vidare. Tio minuter in på lektionen började mina ögon klistra ihop, och jag bestämde mig för att sluta på kursen eftersom den kändes som bortkastad tid. På så vis fick jag för mig att studiet av nenetsiska är en trist och obegriplig process. Dessutom tycker jag inte om hur lingvisterna skriver om vårt språk, det står en dödens köld runt dem.

När jag var liten trodde jag inte att nenetsiskan skulle kunna vara till någon som helst nytta här i livet. Det var inte förrän jag blev äldre som det gick upp för mig varför jag alltid hade känt mig så malplacerad när vi träffade släktingar från tundran: de talade sitt modersmål sinsemellan och med mamma, ett faktum som min hjärna visst hade sopat undan på grund av den intolerans gentemot nenetsiskan som rådde i vår bosättning. Nu är det med skam jag tillstår att mina relationer med släkten hade kunnat vara både närmare och varmare om jag hade kunnat mitt eget språk.

* * *

När jag var liten älskade jag när mormor kom och hälsade på. Vi hade aldrig något gemensamt språk, men ändå hittade vi sätt att umgås. Bäst av allt tyckte jag om att sova hos henne. Kanske träffades vi i våra drömmar, och där berättade hon saker för mig som jag sedan glömde så snart jag vaknade. Jag fantiserade om hur jag en dag skulle lära mig språket och kunna umgås med henne. Men åren gick, och först slutade mormor att leva på tundran, sedan blev hon sjuk och låg länge medvetslös, och så dog hon. Och jag lärde mig aldrig språket. Men vem vet, kanske kommer hon fortfarande till mig i drömmarna, det är bara det att jag glömmer det så snart jag öppnar ögonen.