Det första hindret för yttrandefriheten i Belarus är den ofta omedvetna självcensuren. Dagens belarusier är, precis som människor var i Sovjet, vana vid att ”inte prata om det som gör ont”. Författare, journalister och musiker som bryter mot denna ”folkdisciplinens” första bud försvinner snabbt ur offentligheten, in i allmänhetens ”blinda fläck”.

Många andra frihetsbegränsningar och bestraffningar tillämpas på samma sätt inte direkt, utan på omvägar, i skymundan. Så kommer det sig att den belarusiska allmänheten ”inte får upp ögonen” för Svetlana Aleksijevitj, en levande klassiker och mottagare av otaliga internationella litteraturpriser. Hon nämns inte på teve, hon blir inte utgiven på de stora statliga förlagen. Inte heller finns hennes böcker i den stora bokhandelskedjan. Och bland sina generationskamrater i skolböckerna återfinns hon inte. Men för att publicera böcker och tidskrifter krävs i Belarus en utgivarlicens, som man bara kan få genom att avlägga examen inför självaste vice informationsministern. Före examen prövar KGB den sökandes lojalitet. Examen avläggs muntligt på departementet och protokollförningen är helt godtycklig. Detta bäddar för ett ”mjukt” undanröjande av olämpliga förläggare redan i examensprocessen. På universitet, bibliotek och kulturhus har det inrättats statliga ideologtjänster, personer som är bemyndigade att tillåta eller förbjuda olika former av offentliga samlingar eller gärningar. Med stor konsekvens ges avslag till evenemang som är tänkta att inbegripa medlemmar i belarusiska PEN eller Belarusiska författarförbundet. Den icke censurerade och nonkonformistiska kulturen i Belarus har på så vis hamnat i ett egenartat getto med höga stängsel mot det övriga samhällslivet, man tvingas tillgripa gamla samizdat-metoder och sprider sina alster från hand till hand. Avsaknaden av konstnärliga framtidsutsikter, tillsammans med de direkta påtryckningar som också förekommer, har tvingat författare, musiker och andra konstnärer att söka förverkliga sina idéer utomlands, i emigration. Internet är visserligen inte stängt, för än så länge påverkar det inte samhället nämnvärt, men om behov uppstår kan staten blockera det mycket effektivt.

Det fria ordet – utan ett fritt tal – är i sig meningslöst, eller kanske rentav skadligt. Tillsammans med bland annat mötesfriheten och den fria pressen återfinns förstås yttrandefriheten i raden av politiska, yttre friheter. Men det fria talet har att göra med människans inre frihet. Precis som många andra invånare i de postsovjetiska länderna utmärker sig belarusierna med en hög tilltro till våldet som ett verktyg för att ordna livet. Ens förhållandet till omvärlden är inte bestämt av olika ideal om att leva i frändskap med omgivningen och människorna, utan idealet är snarare att man bör påverka världen och andra människor för att uppnå rent personliga resultat. Världen framträder för dessa människor som en funktionell yta, en klaviatur, och språket blir i denna värld till ett kontrollverktyg, talet till ordersystem. All förfining i umgänget med omvärlden krymps ner till en överlagd plan för hur man ska portionera sin inverkan på omvärlden, hur hårt eller känsligt man ska spela på dess tangenter. Det är uppenbart att ett så instrumentellt tal kan bli mycket skadligt ihop med det fria ordet. För vad skiljer det fria talet från det instrumentella? Det fria talet förväntar sig inte villkorslös åtlydnad då det vänder sig till världen, det kräver inte det väntade och det accepterar det nya och oförutsedda. Längtan efter det nya, nyfikenheten och tilltron till ”den andre” – allt det där är viktiga förutsättningar för att världen över huvud taget ska kunna vitaliseras.

Under de långa sovjetiska stagnationsåren kunde den inre människan leva i ett tillstånd av ständigt tilltagande frihet. Hon lärde sig att inte lyssna, att låta uppmärksamheten glida förbi bruset från den statliga propagandan. Hon utvidgade sin hemsfär tills den omfattade och kände av hela världen. Hon struntade i befallningarna och önskade aldrig att själv få befalla. Hon förfinade sin känsla tills den varseblev den lättaste beröring. Fast den världen har fallit samman. Befolkningen i dagens Belarus är helt i händerna på en lika olycklig som verkningsfull förening av tre element: för det första en plakatmässig version av ”den amerikanska drömmen”, här anammad med en känslokyla som öppnar för ett cyniskt och ibland grymt spel i yrkeslivet; för det andra en känsla av hemmahörighet under ”den fasta handen”, i maktvertikalen, i den futuristiska statsmaskinen; och för det tredje en öppenhet för den ”nya”, byråkratiskt vägledda kyrkligheten. Den inre människan har förkrympts till en valnöts storlek. Med vår ungdom som ett givet, fantastiskt undantag. Inte pionjärerna, förstås. Inte det Belarusiska republikanska ungdomsförbundet med dess kristet patriotiska hyllande av Stalintidens gamla konstnärer. Däremot alla snacksaliga, utfattiga konstnärer, poeter och musiker, må så vara om de talar belarusiska eller ryska, alla de som festar och förbränner sina unga liv i ett lättjefull kringflackande på fosterjorden, de som inte kan släppa varandras händer eller se sig mätta på varandra. De upprepar den vandrande skalden Skovorodas ord: ”Världen försökte fånga mig, men den lyckades inte.”

Världen blir allt mer komplicerad. Civilisationsmaskinen avkräver oss alla möjliga pragmatiska, kirurgiskt avvägda handlingar, en ovillkorlig förankring i dess orsak-verkan-mekanism, en förutsägbar, framprövad personlighet. Den inre människan och hennes intuitiva längtan efter vänskap och frihet är det ingen som bryr sig om i ”det nya arbetstempot”. Det fria, konstnärliga, poetiska talet hamnar i offentlighetens ”blinda zon”. Det uppfattas som överflödigt, dekorativt och försumbart. Ingen förväntar sig på allvar att få höra någonting viktigt från en konstnär eller poet. Det nya i sig uppfattas inte längre ”poetiskt”, med ett glatt erkännande, utan som en ny utmaning, ännu en fara att analysera och bemöta, hårt mot hårt.

Ja, här har man bett en poet säga något om det fria ordet. Han har följt den tråden till det fria talet. Till det lågmälda vittnesmålet om det nya i livet. Om en värld som man öppnar med hela morgonens glädje, tacksam och häpen, inte skrämd, utan oro eller rädsla för förändringen.

Dmitrij Strotsev är född i Minsk år 1963. Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj har kallat honom Belarus främste poet.